Maria Fredriksson.

Som alla andra

2019-12-20 | Maria Fredriksson padlock

FEMINISM/ESSÄ

”Ingen kunde skämta så rått om östasiater som jag och ingen fjärmade sig från östasiater som jag, som om det östasiatiska smittade.” Maria Fredriksson går till botten med decennier av lärdomar om rasism i det svenska samhället och en djupt rotad önskan att få se ut som alla andra.

En antirasism som inte värnar alla rasifieringar är ingen antirasism.

En feminism som inte värnar alla kvinnor är ingen feminism.

Det är svårt att känna sig hemma i och stolt över något som konstant karikeras och häcklas. Och när en lyfter detta blir det motståndet i sig föremål för ytterligare förtryck och detta förtryck kommer dessutom från håll där en borde kunna förvänta sig stöd.

En snöstormig decemberdag 1972 anlände jag till en numera stängd flygplats i det som idag ibland kallas ”Rasselanda”. Ett förväntansfullt ungt par mottog en blå specialdesignad väska med SAS-loggan utanpå och ett rosaklätt spädbarn inuti. Ett annat förväntansfullt par mottog en likadan väska vari det låg ett litet koreanskt gossebarn insvept i ljusblå kläder.

Vem den lille pojken var är höljt i ett dunkel, liksom namnet på flygvärdinnan som bar oss under den dygnslånga resan från ett land som inte fullt ut kunde vara vårt till ett land som inte heller fullt ut skulle bli vårt eftersom vi inte ser ut som alla andra. Färden från flygplatsen gick till en mexitegelvilla med tidstypisk bastu och gillestuga. Både den lilla västgötska bruksorten och det svenska samhället var lika vita som snön som föll ymnigt den dag då jag landade på svensk mark.

Redan som sexåring förstod jag att det var något med mitt ansikte. Första gången jag tog steget utanför familjen och barnen på den lilla återvändsgatan där vi bodde hamnade fokus på mitt utseende. Flickorna på lekskolan behandlade mig, med mitt långa hår, som en docka medan pojkarna tjingtjongade samtidigt som de drog i sina ögonvrår så att jag verkligen skulle förstå hur knäpp jag såg ut.

Mina föräldrar förklarade för mig att barn är så oförståndiga inför olikhet och då Pippi Långstrump just gjort samma sak på teve förstod jag att det var i sin ordning, men jag ville se ut som alla andra.

Mina mellanstadieår utspelade sig i ett Sverige där fredagsmys bestod av lorangaläsk och estrellachips framför SVT:s Nöjesmassakern, där Sven Melander och Jon Skolmen trippade omkring utklädda till geishor. I förgrunden skrek Björn Skifs på fejkjapanska iförd sockerbitar till framtänder till sina kisande ögon i sketchen ”Gonggongen”.

Povel Ramel klädde ut sig till japansk sukiyakiservitör och på antagligen oavsiktlig svengelska gjorde han sig lustig över hur japaner förmodas tala engelska. Carola Häggkvist sjöng om ett Tokyo som står i romantisk kontrast till ett regnigt Stockholm. Då mina föräldrar skrattade förstod jag att det inte kunde vara något fel med detta och jag skrattade med, men jag ville se ut som alla andra.

Gyllene tider tonårsdrömde om sexuellt utmanande japanskor och SVT sände miniserierna Shogun och Marco Polo där de undergivna östasiatiska konkubinerna matade mig och min omgivning med bilder av det exotiska Fjärran östern. Jag minns när David Bowies musikvideo till China girl visades på teve och hur min tolvåriga koreanska flickkropp omedelbart kopplades till den vuxna kinesiskans nakna vänslande på stranden med den lika vuxne popstjärnan.

Det var första gången jag förstod att jag mitt annorlundaskap inte bara handlade om att mina ansiktsdrag såg festliga ut i mina vita klasskompisars ögon. Det fanns något annat kopplat till mitt utseende. De dockliknande kvinnorna förenade något ouppnåeligt och samtidigt gränslöst tillgängligt och jag förstod att jag hade något som de andra flickorna i klassen inte hade och jag kände mig speciell, men jag ville se ut som alla andra.

Åren gick. På tv avlöste de sydostasiatiska prostituerade varandra och på filmduken utgjorde sydostasiater rekvisita i filmer som bearbetade USA:s vietnamtrauma. I populära highschoolfilmer agerade östasiatiska män pajaser i egenskap av sin brist på västerländsk maskulinitet. Deras kvinnliga motsvarigheter präglades av exotisk femininitet, antingen i kombination med drakkvinnans känslokyla eller med stereotyp underdånighet.

Representationen av människor som ser ut som jag utgjordes av endimensionella karaktärer. Jag lärde mig att självdistans är en attraktiv egenskap. Det är att generöst bjuda på sig själv. Det är bättre att förekomma istället för att förekommas och jag bjöd inte bara på mig själv utan även andra i min iver att visa hur generös jag var. Ingen kunde skämta så rått om östasiater som jag och ingen fjärmade sig från östasiater som jag, som om det östasiatiska smittade. Jag ville ju se ut som alla andra.

Nittiotalet kom med ironi på teve och öppen rasism på gator, torg och i Rosenbad. Johan Rheborg och Henrik Schyffert blev legendarer med sina koreanska adoptivpäron i den numera klassiska Nile city-sketchen. Att kunna skratta åt sig själv är en populär egenskap och jag skrattade och belönades med ryggdunkningar.

Vi som landade i sjuttiotalssverige var ungdomar i ett land där nazistiska skinnskallar omhuldades av kultureliten och en greve och hans västgötske betjänt travade drickabackar för att illustrera hur mycket invandringen kostar. I ett debattprogram kallade den blivande antirasisten Kjell Bergqvist den koreaadopterade nöjesreportern Tom Hjelte en importerad skvallerkärring som gått från Kina och kunde fortsätta gå. Tom Hjeltes protester möttes av hånskratt. Programledaren Robert Aschbergs halvhjärtade protester tedde sig mer pliktskyldiga än genuint upprörda.

Hånskrattet var så välbekant att det inte ens framstod som ett hånskratt och du vet att om du skrattar så får du vara med trots att du inte ser ut som alla andra. Nittiotalet gick och rasismen återtog sin subtila form. Att karikera östasiater var fortfarande ett lyckat recept för komedi.

Mi Ridell klädde ut sig till japanen ”Oumi” och intervjuade svenska kändisar in cognito. På Skansen klädde Sissela Kyle ut sig till kines när den kinesiska sångerskan Wei Wei gästat allsångsscenen. Programledaren Anders Lundin matchade med den stereotypa koniska rishatten. Tilltaget ifrågasattes men kritiken avfärdades med att det så uppenbart var satir och sammanhanget gjorde att det självklart att det var ett skämt, inte rasism. De som räknas skrattade och jag ville se ut som dem.

Seklet skiftar och motstånd skönjes. Koreaadopterade journalisten Patrik Lundberg problematiserar den snäva representationen av östasiater i den så kallade ”kinapuffsdebatten”. Det är symptomatiskt att reducera systematisk rasism till diskussion om en godispåse och än mer så att i påföljande tv-debatt består huvuddebattörerna av personer som inte själva drabbas av den åsyftade rasismen medan Patrik Lundberg själv sitter i publiken.

Debatten inleds med en Sifo-undersökning där 97 procent av tillfrågade svenskar inte anser att bilden är kränkande. En etnisk kinesiska får representera den östasiatiska befolkningen i Sverige när hon förklarar att hon inte ser några problem med godispåsen och därmed anses saken utagerad. Fazer väljer att lyfta bort gubben men lämnar kvar hatten hängande på en moderniserad version av namnet. Nu benämns godiset kinasnacks, vilket är lika obegripligt som det ursprungliga namnet på det chokladdoppade vårgårdariset.

Sverigedemokraterna nosar på riksdagen och i ett polariserat Sverige kommer kändis efter kändis ut som brinnande antirasister. Henrik Schyffert har slängt päronkostymen och går till hårt angrepp mot Sverigedemokraterna. Sven Melander har kastat geishadräkten och talar sig varm för ett tolerant Sverige och Kjell Bergqvist blir svensk antirasisms affischnamn. De ackompanjeras av Malena Ernman som gör antirasismen till en del av sitt varumärke. Ett hopp om stöd från dessa personer grusas när Henrik Schyffert repriserar päronsketchen på Instagram och Sanna Nielsen postar en bild av sig själv iförd utskjutande framtänder och ett kimonoliknande plagg med bildtexten ”den kåta geishan”.

Nu har jag skrattat klart. Jag skriver ett inlägg om min besvikelse och snabbt växer sig min personliga besvikelse till kollektiv indignation vilket föranleder en rasande replik från Sanna Nielsen. Hon tas i starkt försvar av en lika rasande Malena Ernman som förklarar att detta verkligen inte är rasism, att det är trams att kalla Sanna för rasist och att det finns andra saker att fokusera på.

Smärtan över att ständigt få mitt yttre parodierat avfärdas av två kvinnor som begåvats med det utseende jag alltid drömt om. Sociala mediers kommentarsfält upprepar den så välbekanta devisen, skrattar du inte med oss är du mot oss.

Jag har börjat få svårt att skratta men döljer det bakom ett invant leende då det gör ondare att vara ärlig. I decennier har priset för tillhörighet varit förmågan att skratta åt mig själv, men frågan skriker fortfarande. Varför ser jag inte ut som alla andra?

Mitt i livet reser jag tillbaka till det där fjärran landet. Kanske inte så mycket för att hitta mina biologiska rötter utan mer för att känna fysisk tillhörighet, men komplexiteten slår till mig redan på flygplatsen där jag sammanstrålar med mina reskamrater och jag påminns om att de ser ut som jag. Jag konfronteras med en av mina rädslor, att befinna mig i ett vitt rum med andra östasiater.

Under den intensiva och märkliga gruppresan till Gangnams avenyer brottas glädjen över att smälta in med skräcken inför att se ut som alla andra för dessa andra ser ju inte ut som dem jag ville likna. Den främsta tillhörighetskänslan var med de andra adopterade, inte med de inhemska koreanerna. Vi adopterade möts i mellanförskapet där vi lärt oss att förråda våra egna ansikten, reglera våra könsuttryck och kamouflera vår olikhet med klassmarkörer.

Det har snart gått ett halvt sekel sedan den där decemberdagen då jag anlände till landet där jag skulle få ny identitet och samtidigt känna stolthet över mitt ursprung. Men säg mig, hur en känner stolthet över något som ständigt förlöjligas och hur en förhåller sig till det faktum att detta något är ens eget ansikte?

Här skulle jag upptas som egen. Det tysta löftet var att mitt yttre inte skulle spela någon roll men fyra decennier av massmedial påminnelse om att mitt yttre är mitt främsta karaktärsdrag gör att jag fortfarande bara vill se ut som alla andra.