Vi är motstånd

2019-12-18 | Camila Hidalgo padlock

OPINION

”Våra kroppar är motstånd och genom våra blodådror rinner feministiskt folkligt motstånd. Vi överlever de olika typer av våld som utövas mot oss tack vare detta motstånd.” Camila Hidalgo om den folkliga arbetarfeminism som växer fram bland invandrade kvinnor i orterna – dess historia, nutid och framtid.

Många har hört någon gång om feminismens bristfälliga klassanalys. Inte så konstigt eftersom den feminism som hörs och syns mest är den som tar upp vita kvinnors erfarenheter och liv. Även den feminismen som sägs utgå från arbetarkvinnors erfarenheter och liv utgår ofta enbart från de vita arbetarkvinnornas perspektiv.

Men under ytan finns det också andra feminismer, folkliga feminismer som växt underifrån, skapade av invandrade kvinnor. De som blev tvungna att leva sina liv i utanförskap. Dessa kvinnor som inte sällan blir misshandlade av systemet, av klassorättvisor, av chefer, arbetskollegor och av män.

Kvinnor som dag efter dag är tvungna att gå till jobbet. I synnerhet om de är ensamstående mödrar som måste jobba ihjäl sig för att kunna ge sina bruna barn att äta eftersom papporna lämnat familjen. Dessa kvinnor får leva sina liv i ett samhälle där de som syns och pratar feminism oftast inte ser ut som dem, eller ens ser dem. Dessa invandrade kroppar som slits när vi jobbar för rika kvinnor och män.

Vi måste börja prata om invandrarkvinnornas arbetarfeminism, vi måste börja prata om folklig feminism. Den som alltid funnits även om de berörda inte kan genusanalyser men vet väl hur det är att leva på existensminimum och utan möjligheter. Den feminism som handlar om våra mammors livslånga kamp. Feminismen som handlar om de som efter många års arbete inom industrin förstört sina kroppar, den som handlar om klassamhällets våld.

Det är våra kroppar som bär klassamhället, kroppar som sliter som industriarbetare, vårdbiträden, förskolelärare, barnflickor, städerskor eller sexarbetare. Dessa kroppar som utsätts för patriarkalt våld om och om igen, bruna kroppar som överlevt våld utan like och som inte många kan förstå.

Arbetarklassfeminister använder kanske inte ord som man borde, men vi känner till kampen för livet. Den kamp som generation efter generation har förts av våra förmödrar, kamp som matat och fortsätter att mata det kapitalistiska systemet som föddes i Europa och exporterades även till vår kontinent.

Vi måste börja synliggöra den folkliga feminismen och se den som feminism. Den som utvecklas när vi träffas för att dela med oss av varandras kulturer och när vi snackar om relationer, den där vi skapar konst, vävning, måleri och poesi, eller bara träffas och snackar om våra erfarenheter och blottar även den ilska som finns inom oss över ett samhälle som exploaterar oss och inte förstår oss.

Dessa sätt att träffas och organisera sig kallas sällan för feministisk organisering av de som studerar oss och beskriver oss som marginaliserade och svaga som bara tar emot våld. Men vi är starka personer och grupper som gör motstånd. Eller snarare är det så att vi är motstånd.

Våra kroppar är motstånd och genom våra blodådror rinner feministiskt folkligt motstånd. Vi överlever de olika typer av våld som utövas mot oss tack vare detta motstånd. Antingen det handlar om att ha överlevt våldsamma relationer eller att inte ha någonstans att bo på eller ha mat för dagen.

Denna folkliga arbetarfeminism växer fram bland invandrade kvinnor i orterna, där både det strukturella och individuella våldet är vardag. Denna feminism kan inte alltid ta hänsyn till ”eko” eftersom våra liv begränsas av vår ekonomi. På så sätt får ”nyttiga” eller ekologiska livsmedel stå åt sidan eftersom vi först och främst måste säkra maten på bordet. Att kunna välja mat är också ett klassprivilegium så vi äter det vi har råd med.

Denna folkliga feminismen är helt igenom motstånd. Detta motstånd finns i våra bruna kroppar och frodas med eller utan utbildning. Detta motstånd följde med från våra ursprungsländer, och växte till sig här där vi har behövt kämpa för varenda rättighet. Denna kamp finns kvar i våra kroppar och erfarenheter, i våra röster som inte hörs för att våra analyser inte är nerskrivna eller inte uttrycks på majoritetsspråket.

Vår feministiska kamp har inte alltid fastnat i historieböckerna eftersom vi inte har skrivit böcker. Likväl har vår feministiska kamp en historia. Den bär på antikolonial och antirasistisk historia som vi tog med oss från de platser vi kommer ifrån. Men den bär inte bara på historia utan den får även ständigt ny sav och näring från folkliga feminismer som växer fram i Latinamerika där den kallas ”feminismo popular”. Därför bär den även på framtid.

Nu när den feministiska revolutionen närmar sig, kommer vi invandrade kvinnor med våra bruna kroppar att vara där. För vi är motstånd, bara genom att finnas.