Anna Roosvall.

Mina mantran: I huvudet på en kvinna i akademin

2019-12-17 | Anna Roosvall padlock

KRÖNIKA/FEMINISM

För att överleva akademin krävs en rad verktyg och strategier, konstaterar medieprofessor Anna Roosvall och delar med sig av sina över tid skiftande mentala mantran för att ”överleva möten med komplicerad maktdynamik och allmän konkurrens på jobbet med den psykiska hälsan i (relativt) behåll”.

Anna Roosvall är professor i medie- och kommunikationsvetenskap på institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet.

Här står jag bland skärvorna från glastaket jag slagit igenom och ser mig omkring. Blickar framåt och bakåt. Akademin och särskilt de humanvetenskapliga disciplinerna är ganska jämställda nuförtiden, här finns i alla fall kvantitativt många kvinnor på plats, men den sista biten upp mot professorstiteln har ändå fortsatt att vara svårforcerad; för de kvinnor som hackar sig igenom taket tar det fortfarande längre tid än för männen. Här står jag alltså bland skärvorna, de glittrar vackert. Jag har stått här i två år nu, och har således haft en del tid att reflektera. Hur tog jag mig hit? Vad tänkte jag?

Mitt huvud fylls av berättelser om sårbarhet och motstånd. Det betyder inte att jag varit den mest sårbara personen i universum, det har jag långt ifrån varit. Inte heller betyder det att jag gjort motstånd hela tiden; jag har nog flutit med strömmen ganska bra ganska många gånger och har dessutom ofta haft rätt roligt under tiden. Icke desto mindre fylls mitt huvud av berättelser om sårbarhet och motstånd. Ouppbyggliga berättelser om sårbarhet och motstånd. De är knappast sedelärande, de kan inte läsas som rekommendationer, men kanske kan mina reflektioner inbjuda till reflektion också hos andra. Hur har vi haft det? Hur har vi det? Hur vill vi ha det? Här följer alltså en av mina ouppbyggliga berättelser om sårbarhet och motstånd. Den handlar om mina mantran och hur de skiftat genom åren.

I en akademisk karriär behöver du en rad olika verktyg; metodologiska verktyg för genomförande av forskningsuppgiften, stilistiska verktyg för en adekvat och kanske till och med tilltalande presentation av resultaten, ergonomiska verktyg för att rädda nacken från att bli alltför gamlik. Och så behöver du, kanske särskilt om du är kvinna — eller för den delen om du på andra sätt befinner dig i ”fel ände”, eller till och med i flera ”fel ändar”, av de traditionella makthierarkierna — mentala mantran. Alltså strategier för att överleva möten med komplicerad maktdynamik och allmän konkurrens på jobbet med den psykiska hälsan i (relativt) behåll. Det behövs förstås andra saker också: till exempel ett liv utanför jobbet och – återigen om du är kvinna – kvinnliga nätverk. Men nu tänkte jag alltså fokusera på de mentala verktygen, på mina mantran.

Mitt första mantra löd: ”Don’t fuck with me!”. Jag drog liksom en linje i sanden, höjde garden och visade att här skulle inte flys, här skulle vid behov fäktas, så det var säkrast för folk att hålla sig på avstånd. Jag tänkte inte gå till angrepp själv, men jag skulle inte lämna den potentiella stridsplatsen. Det var säkrast för de som kommenterade och motarbetade mitt jobb, mina val, mina förslag, att göra det på ett respektfullt sätt. Det fungerade förstås långt ifrån alltid, men med detta mantra aktivt inom mig motade jag nog bort några som tidigare obehindrat — så obehindrat så att det kanske till och med kunde ske helt omedvetet — kört rakt över mig.

Vid något tillfälle under ”Don’t fuck with me”-tiden tänkte jag att det kunde vara bra att berätta om mitt mantra för mina döttrar som då var i, eller på väg in i, de tidiga tonåren. Jag tänkte att de, som kvinnor, antagligen skulle behöva ta till liknande mantran ibland. Det verkade göra något sorts intryck på dem för några veckor senare diskuterade de saken sinsemellan. Ena dottern: ”Vad var det där mantrat som mamma hade nu igen?”. Andra dottern: ”Var det ’Go fuck yourself’?” Ena dottern: ”Ja, just det”. Hmm…kanske kunde jag använda mig av deras variant som inre affirmation då och då också, tänkte jag.

Efter ett tag med ”Don’t fuck with me”-strategin kände jag dock att jag ville ägna mindre tid och kraft åt att undvika angrepp och övergick till mantrat ”Bring it on!”. Det var menat som ett ”kom igen, visa mig vad ni har, jag är inte rädd för en fight, jag är beredd och tänker inte ägna mig åt att bygga skyddsvallar, jag tar påhoppen när de kommer istället, det är mindre tidskrävande och ger något mindre nedskavda tandrader…”. Det var inte så många som hoppade på mig under ”Bring it on”-tiden, färre än under ”Go fuck yourself”-tiden, förlåt jag menar förstås ”Don’t fuck with me”-tiden, men jag stod knappast helt fri från diverse tjuvnyp. Det är visserligen inte Akademien vi talar om här, men även akademin har sina sidor.

Efter att ha tillämpat de två olika strategierna – reciterandes de två olika mantrana i mitt huvud på möten, på konferenser, vid tandborstningen framför spegeln på kvällen – under ett antal års tid blev jag till slut rätt trött, faktiskt så trött att jag kände mig nödgad att gå över till mitt tredje mantra: ”I don’t care”. Det var sant, jag orkade inte bry mig, och hade samtidigt kanske blivit tillräckligt erfaren och senior för att kunna dels tillåta mig själv att applicera denna ansats, dels komma undan med den. Strategin har fördelen att den inte bara funkar som attityd gentemot påhopp utan också som attityd gentemot uteslutande, vilket ju är en annan populär akademisk aktivitet.

”I don’t care”-mantrat höll dock inte så länge. Kanske mest för att det trots allt är rätt svårt att inte bry sig, för att det ibland inte går att skilja på att inte bry sig om – å ena sidan – huruvida någon undergräver en och slänger gliringar åt en, och – å andra sidan - att inte bry sig om sin egen forskning, sitt eget arbete, andras forskning och andras arbete. De senare grejerna ville jag ju faktiskt bry mig om. ”I don’t care” kunde initialt hjälpa mig att komma ur min stridsberedskap från ”Don’t fuck with me”- och ”Bring it on”-tiderna, men det kunde alltså inte hjälpa mig i längden. Jag brydde mig visst ändå ibland, visade det sig.

Efter detta skvalpade jag runt i ett mantralöst tillstånd ett tag. Kanske behövde jag inget mantra längre? Eller kunde jag göra ”Jag bryr mig” till min nya fras att repetera i huvudet? Det kändes rätt, men inte alltid rätt. Kanske behöver vi – och har möjlighet att tillämpa – olika strategier i olika sammanhang, vid olika tidpunkter i våra karriärer och i olika gruppdynamiker. ”Don’t fuck with me” kan tyvärr vara påkallat ibland, det kan funka som en viktig markering i vissa skeden, men i längden vill en inte behöva skaffa nya bettskenor på löpande band bara för att de gamla filats ner i en skrämmande takt.

”Bring it on” är en skön attityd för någon som känt att den behövt bygga skyddsmurar för länge. Och ”I don’t care” kan vi alla behöva tillämpa då och då när vi gett för mycket vikt åt sådant som händer på jobbet medan livet i hemmet, med familjen, vännerna, faktiskt skimrar omkring oss om vi bara släpper det rituella upprepandet av fraser i våra huvuden och börjar lyssna på annat, på andra. ”Jag bryr mig” i sin tur skänker rättmätig mening både till det egna och till andras arbete och kan också användas för att stötta andra som kanske dväljts för länge i ”Don’t fuck with me”, ”Bring it on” eller ”I don’t care”–stadierna. Kanhända tipsar jag dem då om att ta till döttrarnas version mot eventuella tjuvnypare: ”Go fuck yourself!”.