Bild: Pia Leppänen @flickr

Om svält och pelargoner

2019-12-16 | Anna Nygren padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Jag vet inte vad jag vill. Jag vill bara att jag ska vilja något annat än att stanna i sjukdomen. Jag börjar tänka att lobotomi kanske är enda lösningen. Om något bara kunde skäras bort från mig.” Anna Nygren om en ätstörd vård och pelargoner som fortsätter blomma ändå.

Anna Nygren är skribent och dramatiker bosatt i Göteborg.

Mina pelargoner blommar. Jag glömmer vattna, jag åker in på psyket och hindras vattna. Jag åker hem till mina föräldrar och jag har inte möjlighet att vattna. Men de fortsätter blomma. De fortsätter blomma och jag får kalcium och d-vitamin utskrivet för det har konstaterats att jag har osteopeni, förstadiet till osteoporos, benskörhet. Jag har gått till en utredning och de har kört min kropp genom en scanner som liknar ett rymdskepp. Varför får det mig att nästan spy medan jag förr om åren kunde åka alla attraktioner på Liseberg utan att göra det?

Mölndals sjukhus ligger så nära Liseberg. Jag bor också nära. Jag minns när jag var tretton, fjorton, femton och jag bodde långt bort, men varje skolavslutningskväll betalade alla småföretagare på orten bussresan till Liseberg för att slippa de glada ligistungarna. Jag minns hur jag ensam, utmobbad, utmattad, åkte upp i luften och längtade efter att falla. Jag hade redan varit på psyket då.

Jag var tretton år och det var nyårsafton. Jag hade slutat äta och därefter endast fått i mig vätska, först bara varm choklad, sedan bara varm buljong, sedan bara vatten, sedan kunde jag inte ens få i mig det. Jag var tretton och den enda makt jag hade var att vägra maten. På barnakuten satte de sond. Ingen bör få arbeta med att sätta sond som inte själv fått sond satt. Det var den värsta smärtan jag upplevt. Min strupe ville inte ha den och det tog timmar av kamp för att få slangen genom näsan. Jag var tretton och diagnosticerad anorektiker. Där börjar min sjukdomshistorik.

Femton år senare har jag aldrig varit frisk. Jag har blivit utskriven och uppföljningen i öppenvården har blivit borttappad i och med att jag flyttat, och inte orkat eller velat anstränga mig för att få fortsatt vård. Jag har varit mer eller mindre sjuk. Jag får nu ett ordentligt återfall. Jag känner hur jag faller. Jag går till vårdcentralen och storgråter inför en läkare som sitter vänd bort från mig, vänd mot en dator och säger att hon ska bara lägga in detta i programmet. Jag hade bara velat få en blick. Hamnar tillslut på Högsbo sjukhus. Jag är inlagd på anorexi- och bulimimottagningen. Den har uppenbarligen räddat mitt liv. Samtidigt sabbat det alldeles.

Jag har lärt mig mäta mat med decilitermått. Jag har lärt mig att inte lita på mina hunger- och mättnadskänslor, de är inte att lita på – det må vara sant men är det inte sorgligt att bara ge upp om dem? Och vilken normal (vilken normalviktig, normal vikt ig) människa mäter sin mat med decilitermått?

Jag har lärt mig att om jag inte följer matschemat på permissionerna kommer det märkas på vikten – en logik som innebär att varje måltid syns på kroppen, det min ätstörda hjärna tar till sig är att varje tugga jag tar fastnar som fett på benen. Jag blir helt störd av retoriken. Jag blir helt störd av mätandet. Jag klarar inte av det. Jag känner mig så ensam. Jag önskar att det kunde vara lite kul.

Det finns ingen behandling. Bara den akuta svälten kan botas. Men med botemedlet blir den bakomliggande problematiken allt mer störd. Jag var innan inläggning inte öppet och konkret viktfobisk. Det kom med vården. Jag inser att mitt hela liv, mina problem, är på något sätt olösliga. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill bara att jag ska vilja något annat än att stanna i sjukdomen. Jag börjar tänka att lobotomi kanske är enda lösningen. Om något bara kunde skäras bort från mig.

Jag tänker att ätstörningsvården har viktfobi. Det syns bland annat i hur patienter som går upp för fort tvingas äta 75 procent av måltiden. Det syns bland annat i hur måltider kategoriseras som 50 procent, 75 procent, 100 procent. Jag tänker att vården favoriserar de smala, anorektikerna före bulimikerna. För de smala är så sjuka, de behöver så mycket omvårdnad och uppmärksamhet. Det jag lär mig på avdelningen är att om jag ska bli omhändertagen (och allt jag vill är att bli omhändertagen) så ska jag se till att vara smal.

Jag lär mig att ätstörningsvården är precis som resten av samhället. Jag lär mig att jag uppmuntras och uppmärksammas om jag fortsätter vara smal och vältränad. Och jag vill bara bli älskad. Underbar och älskad av alla. Jag vill bara att någon ska ta hand om mig. Innan jag går. Innan det går åt helvete.

När jag blir utskriven från slutenvården tilldelas jag boendestöd. Jag ber handläggaren att jag ska få träffa endast kvinnlig personal, jag tycker det är en rimlig önskan, det är ju ändå jag som ska släppa in någon i mitt hem, det är ju ändå jag som ska stöttas. En medelålders man kommer hem till mig. Han ska hjälpa mig handla.

Hjälpen går ut på att han sitter utanför affären med sin mobil medan jag handlar och när jag kommer ut granskar han min kundkorg och säger att det är bra att jag inte köpt energidryck. Det är en hjärndöd kommentar att ge en ätstörd person. För även ätstörda dricker, med skam och ångest, energidryck, och om jag köpt det, hade han shame:at mig för det då? Samma man ska hjälpa mig laga mat.

Hjälpen går ut på att han sitter i min fåtölj medan jag lagar, han sitter där med sin mobil. Plötsligt slänger han ur sig: ”Vet du att man går upp i vikt av chiafrön?” Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En annan dag har han med sig en (manlig) praktikant, de sitter i mina fåtöljer och diskuterar hur fet och onyttig persisk mat är. Jag biter ihop tänderna.

Jag känner mig så ensam.

Att jag är ätstörd gör mig korkad. En svältande hjärna kan inte tänka. Det skrämmer mig. Men jag försöker tro att det ändå finns något kvar av min intelligens. Att jag inte är helt blåst. För jag kan fortfarande se hur sjuk den vård jag får är. Jag ser en fellow patient på avdelningen bli helt uppfuckad: hon gråter och springer ut ur matrummet eftersom hon fått två deciliter vatten istället för en. Detta hade inte hänt utan det här systemet. Jag gråter en deciliter för henne. För att jag är rädd att jag strax kommer göra samma sak.

Jag är korkad men jag ser ändå att avdelningen funkar enligt helt crazy principer. Jag är korkad men jag ser att den inte funkar över huvud taget. Personalen slutar. Jag tänker att det är ledningen som är problemet. Det finns ingen möjlighet att behandla. Behandlingen går ut på att tvinga fram ätande. När jag var ett sjukt tonårsbarn kunde jag kleta ut min mat över mina kläder, jag kunde kasta tallrikar, skrika och sparka och slå personalen. Som vuxen kan jag inte längre. Jag äter ångesten. Jag vet inte hur detta ska sluta.

Jag blir utskriven och ska försöka leva hemma. Jag faller. Jag åker hem till mina föräldrar. Lär mig att jag har lyckan och lyxen att ha föräldrar. Jag kan inte berätta allt för dem. Det går inte att förklara för mitt tillstånd är en gåta för mig. Lögn, jag känner mitt tillstånd så väl, jag vill bara vara smal och sjuk, jag fattar bara inte hur jag ska kunna vilja något annat.

Jag och mamma lagar mat. Hon bär mig. Hon har skrikit åt mig. Vi har kastat tallrikar på varandra. Min pappa håller fast mig tills jag inte längre orkar göra motstånd. Jag är ett barn. Kommer jag någonsin bli vuxen? Jag faller ner i tryggheten hos mina föräldrar. Jag kan inte säga att jag är tacksam. Ordet räcker inte till. Jag tänker på alla som inte kan åka hem till mamma och pappa. Alla som bara har sjukhuset. Det finns inte tillräckligt.

Jag känner mig så ensam.

Jag hör från en vän som just nu är inlagd att diskmaskinen gått sönder igen. Personalen måste ägna tiden åt att diska istället för att vårda. De vill att det ska installeras ett ordentligt storkök på avdelningen, så att maten inte ska vara ett problem. Det är ironisk. Är det inte ironiskt? Det finns inte ekonomi. Så sköterskorna får fortsätta diska.

Jag sitter med mamma och målar naglarna. Vi kan inte prata om det jobbiga men hon kan vara en punkt av avslappning. Vi bråkar inte mycket nu, bara lite. Vi gråter inte mycket nu, bara lite. Jag gråter bara upprört över att inget kan göras. Inga kan hjälpas. Det behövs så mycket mer. Kan de inte bara anställa en vettig person? Kan de inte bara ta hand om? Jag gråter inte mycket, bara lite, bara mycket frustrerat.

Jag åker bort från mitt hem för jag klarar inte av att vara där. Någon måste ta hand om mig. För jag kan inte ta hand om. Jag glömmer att vattna, dricka, äta. Men pelargonerna fortsätter blomma.