Susanna Alakoski: ”Jag är äntligen på rätt plats”

2019-12-06 | Christin Sandberg padlock

KULTUR

Susanna Alakoskis mormor Hilda arbetade femtio år på Vasa bomullsfabrik utan att någonsin prata om sitt arbete. Men nu skrivs hennes och alla andra fabriksarbeterskors liv in i en kvinnohistorisk svit om fyra böcker. Bomullsängeln heter den första.

Bomullsängeln

Av Susanna Alakoski

Natur och kultur förlag (2019)

RELATERADE ARTIKLAR:

2019-10-01 | Obekväma sanningar säljer inte

2018-07-09 | Femtifemti

2017-01-31 | Förbjudet språk får upprättelse

2015-07-28 | Det störande i det självklara och oförargliga

Alakoski har burit med sig en ärvd skyttel och brosch samt minnesfragment från sin mormor under hela sitt vuxna liv och bara väntat och längtat efter att få skrivtid för den här berättelsen, vars inledande del utspelar sig under första hälften av 1900-talet - en dramatisk epok i Finlands historia.

Under tiden har hon under åren lyssnat på maskiner på textilmuseet i Borås, suttit i arkiv och tittat på bilder och gjort intervjuer. Och så har hon läst arbetarförfattarna Per Ander Fogelström, Vilhelm Moberg och Väinö Linna.

Det har resulterat i ett mäktigt historiskt epos om arbetarkvinnor.

– De historiska arbetarromanerna är det främst män som har författat. Jag har blivit inspirerad av dem och sörjer att inte fler kvinnor har skrivit sviter om kvinnolivet.

– När Elena Ferrante kom med Neapel-sviten, var det som en skänk från ovan, att jag fick en själsfrände, som jag kunde luta mig mot, säger hon.

Hur var det att skriva den här första boken?

– Det har varit ett stort lustprojekt. Jag är själv så sjukt intresserad av det här materialet och njuter så av att få jobba med det.

Bomullsängeln är baserad på din mormors liv. Ni kom till Sverige från Finland när du var fem år, hur väl kände du din mormor?

– Vi var fattiga. Jag bodde i Skåne och hon i norra Finland, Vasa. Den resan var ”sååå” lång när jag var barn. Vi hade inte bil och inte råd att åka och hälsa på. Det var brev och någon sommar var jag i Finland och satt med spinnerskorna i arbetarbostaden. Jag var tio år då och har väldigt starka minnen av gemensamhetsdasset. Hon kom till Sverige de sista åren, och jag var arton när hon dog.

Du skriver fram en väldigt fin vänskapshistoria mellan din mormor och en annan flicka i boken, hur kom den till?

– Min mormor hade vykort från en väninna och när jag letade efter information om min mormor i Vasa fick en man som heter Tor-Björn Lang reda på det.

– Han förstod att jag letade efter en försvunnen mormor och i sina kassar i garaget hittade han vykorten som min mormor skickat till hans mormor.

Hon fortsätter:

– Men jag visste ingenting om deras vänskap egentligen. Vykorten är god jul och grattis på födelsedagen, inte mer än så.

Alakoski säger att hon förhöll sig till att det var många kvinnor på fabriken och har utifrån det skapat en möjlig berättelse.

– Det är kvinnohistorien under den här brytningstiden som jag har velat skriva. Hilda tror på Gud. Det var vanligt att man förklarade livet genom troendet och sin lott i livet. Samtidigt växte fackföreningsrörelsen fram. (Helli är den som organiserar och agiterar. red. anm.) Så de två flickorna fick bli antagonister.

Dina tidigare böcker har varit baserade på ditt eget liv. Behövde du få ur dig dem för att kunna skriva den här boken?

– Nej, det tror jag inte. Men eftersom jag kommer från arbetarklassen och hade barn krävdes det att jag skulle dra in pengar, vilket gjorde att jag debuterade sent. Jag var 43 år. Elsie Johansson var 48 år och Marianne Fredriksson 58 år.

– Om jag hade haft möjlighet att skriva när jag var 20 år och påbörjat mitt författarskap då så är det mycket möjligt att jag hade kunnat skriva det här innan. Jag har alltid känt mig förmögen att skriva på samma sätt som jag kan skriva i dag, men jag har inte haft möjligheten förrän nu.

I dag har Alakoski ett arbetsrum, vuxna barn och ett fyraboksavtal, vilket ger henne den tid det krävs för att skriva.

– Det är helt avgörande, det går inte skriva sådana här böcker om man inte får förutsättningar.

– Det hade de manliga författarna förr. De hade service hemma och förlagen betalade.

Hade du kunnat skriva den här boken om du inte kom ifrån Finland och hade den bakgrund du har?

– Nej det tror jag inte. Det viktigaste är att jag är genuint intresserad av den här historien. Och de flesta människor som inte kommer från arbetarklassen är inte så intresserade av den.

– Jag kan se det som en gåva i dag. Att jag har den här fabriksarbetarsläkthistorien. Det är mitt bankvalv, en skatt att hantera och förvalta.

På så vis sitter ditt liv och författarskap helt ihop?

– Ja, det gör det.

Susanna Alakoski säger att hon i sitt skrivande tar avstamp i det som intresserar henne, vilket brukar vara ett ämne. I sin debutbok Svinalängorna, byggd på hennes egen barndom, var det social utsatthet och alkoholism sedd från ett barnperspektiv som stod i fokus. I uppföljaren Håpas du tris bra I fengelset var det narkotikapolitik och syskon- och anhörigrelationer.

Ett annat tema som går igen i alla hennes böcker är migration, vilket hon även undersökt i en pjäs om invandring i ett tusenårigt perspektiv.

Skulle du säga att du har bearbetat ditt liv genom författarskapet?

– Nej inte bearbetat, jag skulle nog snarare säga att jag har undersökt det. Det handlar mera om att begripliggöra den här dubbelheten som jag har med att komma från ett land men bo i ett annat. Sedan är det klart att när man begriper saker bättre så mår man också bättre.

Författare och trauman – vad tänker du om det?

– Jag tror att om man har en historia eller ett trauma så tvingas man att pröva världen. När man är ung eller liten så kan det skapa ångest, men om man får möjlighet att läka, förstå och begripliggöra sin historia så skapar den en slags dubbelblick som kan vara otroligt värdefull för att skildra. I den meningen är det en tillgång, på gott och ont.

Tror du, såsom Sverige har förändrats, att det går att göra en klassresa som du har gjort?

– När jag var ung var det en bit över tio procent av arbetarklassens barn som gick vidare till universitet och högskola. (I dag är det en av fem, reds anm)

– Och det är en vansklig resa man ger sig ut på, att göra en klassresa. Det är en resa utan mål, man vet att man ska bort men inte vart man ska.

– Det betyder ensamhet. Man möter inte jättemånga på den institution man hamnar på som man delar historia med. Så jag tror att många väljer att stanna kvar. Det finns många stolta arbetare som stannar i hantverksyrken, det är viktigt att säga det. Det finns en stolthet och gemenskap i det. Medan klassresenärerna irrar runt i livet.

Du har arbetat för Vänsterpartiet en gång i tiden, vill du säga något om politiken i i dag?

– Jag har varit med och startat ett nätverk som heter Den sociala frågan. I tider då många politiska förslag är av repressiv natur, fängelser ska byggas ut och poliserna bli fler, så vill jag väldigt gärna slå ett slag för det socialpolitiska arbetet och hur viktigt det är för att förebygga sociala problem. Hur viktigt det är att människor har ett drägligt liv för att samhället ska vara socialt hållbart. Så där finns en sorg.

– Men jag vill inte vara i politiken. Jag vill vara författare. Jag har arbetat med samhällsfrågor i hela mitt liv, nu gör jag det i litteraturen. Det kommer jag att fortsätta göra och jag känner att jag äntligen är på rätt plats.