Demokrati borde vara ett verb

2019-11-05 | Gudrun Schyman padlock 1

KRÖNIKA/OPINION

”I stället för att hylla ska vi handla. Det handlar om makt och makt är aldrig något för alltid givet. Det är en relation”, skriver Gudrun Schyman (Fi) med anledning av rösträttsjubileerna och språkbruket kring dessa.

Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot i Simrishamns kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ samt återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

Vår demokrati fyller 100 år. Jubileerna duggar tätt. Vi ska naturligtvis vara glada över de landvinningar som gjorts men det är något som skaver. Först att kvinnors rösträtt beskrivs som starten på vår demokrati, sedan att demokratin benämns som ”vår” och slutligen talet om att ”vår demokrati” är hotad.

Utgångspunkterna är problematiska. Var rösträtten för kvinnor ”starten”? Inte enbart. Rösten skulle i fortsättningen inte vara avhängig den röstandes betalningsförmåga, vilket varit fallet i kommunvalen, vilket i sin tur påverkade riksdagssammansättningen. En arbetarröst räknades som en (1) och en brukspatrons kunde räknas som fyrtio (40). Detta, den graderade rösträtten, avskaffades samtidigt.

Det handlade alltså om både klass och kön. Bägge reformerna hade föregåtts av mångårigt organiserat opinionsarbete från respektive fack och kvinnorörelse, var för sig. Bägge reformerna mötte massivt motstånd. Men landet betraktades, mig veterligen, som demokratiskt även före besluten.

Snarare än att detta var ”starten” på demokratin var besluten en utvidgning/fördjupning/ vitalisering av demokratin. Och fortfarande dröjde det innan alla omfattades. Fram till 1922 fick inte män som vägrat värnplikten rösta. Fram till 1937 ansågs fängelseinterner ha förlorat ”medborgerligt förtroende” vilket innebar att de förlorade sin rösträtt. Mottagare av ”fattigunderstöd” ansågs oförmögna att ha en åsikt om stora samhällsfrågor och fick inte rösta förrän 1945. Först 1959 fick svenska romer rösträtt. Personer som var omyndigförklarade på grund av ”förståndshandikapp eller psykisk sjukdom” fick inte rösträtt förrän 1989.

Så till ordet ”vår” (demokrati). Vilka innefattas i ”vår” och vilka utesluts? I valet 2018 hade 535 857 personer rösträtt i kommun- och regionval, men inte i riksdagsvalet. En halv miljon folkbokförda skattebetalare och samhällsmedborgare som inte omfattas av den allmänna rösträtten för att de inte är svenska medborgare. Utan röst till riksdagen är det lätt att låta bli de andra valen också.

Vid samma val var 222 732 personer 16 eller 17 år. De fick inte rösta alls, inte i något val. I sämsta fall kan en ung person få vänta till efter 22-årsdagen innan rösträtten infinner sig. Det finns länder som har 16-årsgräns.

Ordkombinationen ”vår demokrati” för tankarna till något konkret, ett substantiv, något som är på ett visst sätt och ska vara så, nu och i framtiden. Det är något vi har här (hemma) men som inte finns där (borta). Nu är det dessutom hotat. Regeringen har tillsatt en kommitté som ska samordna och genomföra en samling av insatser och aktiviteter för en stark demokrati. I direktiven står det: ”Den svenska demokratin står på många sätt stark. Samtidigt finns utmaningar som är särskilt viktiga att bemöta: ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.”

Resonemanget blir problematiskt eftersom det egna regelverket (se ovan) självt utesluter många och förstärker ett ”demokratiskt utanförskap” och för att många som vänder sig bort från politiken gör det som en konsekvens av bristande samhällstillit, byggd på egna erfarenheter av skyddsnät som inte fungerar. Vilket i sin tur är en följd av politiskt demokratiskt fattade beslut, i det system som av många kallas för ”vår demokrati”.

En försvagning av solidariteten i samhället skapar misstro och lägger grunden för populistiska och högerextrema grupper och partier som i sin tur använder det demokratiska systemet för att begränsa och urholka demokratin. Vi ser till exempel hur flera EU-länder monterar ner institutioner som allmänt anses bärande i en demokrati; fri press, självständigt rättsväsende, och så vidare.

Vi ser politiska förslag i den svenska riksdagen som ifrågasätter asylrätten, som vill begränsa fackföreningarnas utrymme och som vill strypa public service. Patriarkalt tänkande manifesteras i konservatism, traditionalism och militarism, både den svenska politiken och i den EU-baserade. Och oförmågan att ta in klimatkrisen är monumental.

Men allt detta sker i namn av demokrati. Historien är full av exempel på att demokratin har använts för att urholka, försvaga och till och med avskaffa demokratin. Det kan alltså inte finnas någon ”vår demokrati”. Det kan bara finnas en föränderlig verktygslåda som vi kan använda för att lösa konflikter, buren av en idé om att alla, utifrån sina värderingar, ska kunna vara med i skapandet av det samhälle och den värld vi lever i.

Det är i ”görandet” som vi manifesterar demokratin. Det borde alltså vara ett verb, inte ett substantiv. I stället för att hylla ska vi handla. Det handlar om makt och makt är aldrig något för alltid givet. Det är en relation. Har någon mer makt är det på bekostnad av att någon har mindre. Det handlar om kön och klass och överlevnad. Nu som för hundra år sedan.