Mattias Irving.

Ingen gullig okunnighet bakom påståenden om hot mot julen

2019-11-05 | Mattias Irving padlock

OPINION

”I jämförelse med att ersätta människor kan det verka banalt att ersätta en etikett på en läskflaska, men i grund och botten är det samma världsbild som sprids”, skriver Mattias Irving och sätter julmustgate i sin högerextrema kontext.

Mattias Irving är socialdemokratisk debattör och har bevakat högerextremismen och dess uttryck journalistiskt sedan 2010.

RELATRERADE ARTIKLAR:

2015-09-24 | P1-dokumentären Svart lucia belönas med Prix Italia

2015-05-08 | Myterna frodas i Sverige – 70 år efter andra världskrigets slut

2012-12-16 | Hanna Hallgren synar sina privilegier som vit svensk

2012-12-21 | Pepparkaksartikel genombrott för högerextrem mediestrategi

I år är det 99 år sedan som industrimagnaten Henry Ford gav ut en serie pamfletter där han bland annat hävdade att julen var hotad. Snart skulle de gamla traditionerna inte längre gå att fira. Redan hade det blivit allt svårare att hitta julkort med gamla vanliga, kristna motiv, påstods det.

Sedan dess har kriget mot julen rasat i det stora landet i väster, åtminstone om man får tro de konservativa opinionsbildare som skridit ut till julhelgens försvar (därtill även högerextrema grupper, som John Birch society på 50-talet). Så sent som 2017 stod president Donald Trump själv på barrikaden och lovade amerikanerna att de även i år skulle få säga ”god jul” till varandra.

I Sverige har den offentliga debatten länge varit förskonad från febriga fantasier av det här slaget. Men även här har vi de senaste åren sett ett uppsving för populistiska påståenden om julens och lucias nära förestående undergång, oftast understödda av perifera eller direkt felaktiga nyheter. Nu senast det falska påståendet att Apotekarnes skulle ha bytt ut etiketten på sina julmustflaskor, till det mer religiöst neutrala ”vintermust”.

Reaktionen blev övervägande munter. De senaste dagarna har vi sett en hagelskur av roliga memer, satirteckningar och ironiska julmustselfies. För den som vistas i sociala medier har det varit närmast omöjligt att inte höra talas om den hotade julmusten.

Det är inte särskilt konstigt att en bred sfär av svenska internetanvändare mötte detta vansinniga påstående med att dra brett på smilbanden. Vi har ju inte varit utsatta för denna sorts opinionsbildning särskilt länge, och därför har de allra flesta av oss inte avkodat det underliggande budskapet.

Kanske kan vi få en vink om vad det underliggande budskapet är om vi tittar närmare på varifrån angreppen mot julen påstås ha kommit? Trump menade att julen angrips av ”det politiskt korrekta etablissemanget”. John Birch society menade att det var kommunisterna. Henry Ford pekade ut judarna.

För den som vet hur dessa tre grupper har länkats samman historiskt, borde detta stämma till eftertanke. Påståenden om ett lågintensivt, kulturellt krig mot traditioner och identitet, orkestrerat av kulturvänster och judar är inget att dra på smilbanden åt, i en tid då antisemitismen växer sig allt starkare runtom i Europa.

”Kriget mot julen” är inte heller ett enskilt exempel. Just denna tankegång grasserar inom den nya högerrörelsen. I både Ungern och USA påstår etablerade högerpolitiker att den judiske finansmannen George Soros ligger bakom invandringen, något som på sikt påstås ersätta inhemska ungrare och amerikaner med invaderande utlänningar.

I jämförelse med att ersätta människor kan det verka banalt att ersätta en etikett på en läskflaska, men i grund och botten är det samma världsbild som sprids, och som alltid när man ska värva någon till en extrem ideologi börjar man inte med att berätta om helheten. Man lockar in dem med små, enkla påståenden som många kan förmås hålla med om eller åtminstone erkänna att det kan ligga något i.

Precis som när man lägger pussel, verkar de enskilda bitarna ofta meningslösa tagna för sig själva. De innehåller som bäst ledtrådar. Men i slutänden bidrar många små, harmlösa pusselbitar till en ny och extrem världsbild.

Den nya högern talar i koder och ironier för att lättare kunna sprida sina budskap. För bara något år sedan approprierade rörelsen det välkända ”ok”-tecknet: Tumme och pekfinger bildar en ring, och de övriga fingrarna spretar utåt. Med lite god vilja kunde man utläsa bokstäverna ”WP” ur konstellationen, vilket skulle stå för ”white power”, vit makt.

Det är möjligt, till och med högst troligt, att detta handtecken approprierades ironiskt. Men ironin försvann så snart som det började användas av högerextrema terrorister, såsom i Christchurch, Nya Zeeland. Terroristen motiverades för övrigt av teorin om att en kulturell, ekonomisk elit försökte ersätta den vita rasen, och skrev om det i sitt manifest ”The great replacement”.

Fram tills dess hade vi som kritiserade det nya användandet av handgesten avfärdats som överkänsliga av många som bara såg pusselbiten och inte ännu hade sneglat på bilden på kartongen. Det är ju faktiskt så att vi har en förlaga. Vi måste inte vänta tills sista pusselbiten är lagd för att kunna dra slutsatser om motivet.

Därmed kan vi med säkerhet säga att dagens debatt inte handlar om julmust. Den handlar inte ens om julen. Om man tror det och försöker bemöta deras utsagor, så slutar det bara med att man sprider roliga bilder om läskeblask, medan de man kritiserar talar om det stora folkutbytet.

Det är dessutom farligt att utmåla en politisk rörelse med starka nationalistiska drag som vore de mest lite gulligt okunniga. Så akterseglar man sig själv i en diskussion som snabbt blivit en av vår tids viktigaste.