Från kontroversiell lag till internationell modell. Så löd rubriken för den konferens som Jämställdhetsmyndigheten och Sveriges ambassadör mot människohandel på utrikesdepartementet arrangerade i Stockholm på måndagen. Och även om opinionen har svängt till lagens fördel både i Sverige och till exempel i Frankrike, som instiftade en än mer långtgående variant av lagen 2016, så rör den fortfarande upp starka känslor, vilket inte minst RFSL:s uppmaning om att avkriminalisera sexköp har visat.

Dagens första samtal ställer också frågan: Hur blev prostitutionsfrågan köns- och sexualpolitiskt sprängstoff? Under ledning av Unizons Olga Persson samtalade författaren Hanna Olsson och professor emeritus Sven-Axel Månsson om arbetet med sexualbrottsutredningen på 70-talet, och det klimat som rådde då.

– Vi bar på fördomar som alla andra, förakt och nedlåtenhet mot människorna i de här miljöerna, säger Hanna Olsson. Jag intervjuade kvinnor och män med erfarenhet av prostitution och jag förändrades, insåg mina egna fördomar och hur min blick hade formats genom kulturen.

Hon beskriver utredningen som en ”bomb” när den presenterades för riksdagen, och Sven-Axel Månsson konstaterar att man vaknade upp till en ny verklighet på 70-talet.

– Prostitutionsfrågan hade varit död, man definierade det som ett fattigdomsproblem. Men nu såg man plötsligt att det rörde sig om unga människor i en organiserad verksamhet.

Sven-Axel Månsson och Hanna Olsson berättar om arbetet med att utreda sexualbrottlagstiftningen under 70-talet.

Maktens män

Det var nu prostitution började ses som en del av mäns våld mot kvinnor. Hanna Olsson drar paralleller mellan Geijer-affären och krisen kring Nobelpriset i litteratur.

– Makten och männen är centrala. Geijer hade gett direktiven till utredningen. I riksdagsdebatten 1978 var reaktionen att, nej, det här vill vi inte ha att göra med, förutom från två personer som sa att det här måste vi utreda. Känner ni igen det från Svenska akademien?

Sven-Axel Månsson säger att det ibland känns som att vara tillbaka på ruta ett.

– När lagen kom hade könsmaktsanalysen slagit igenom, men vad som händer samtidigt är framväxten av nyliberalismen, sättet att se på individen som fri och obunden och där allt som staten gör misstänks för förmynderi. Det ligger en normalisering och neutralisering av prostitution i uttrycket sex mot ersättning till exempel, det har ingen sprängkraft alls.

Det innebär inte att det inte finns ett gott uppsåt, fortsätter han.

– Avstampet är fattigdomsdiskursen, föreställningen om att det här är något man kan försörja sig på i värsta fall, men utan könsmaktsanalys. Det finns en god vilja att hitta parametrar för att leva ett mer anständigt liv än ett mindre anständigt. Där måste vi hela tiden föra en diskussion. Vårt bidrag är att bidra med historien och maktanalysen.

Inte en lag som andra

Nästa panelsamtal för händelseförloppet två decennier framåt i tiden, när Margareta Winberg (S), Helena Vilhelmsson (C) och Cecilia Elving (L) ägnar sig åt kvinnoförbundens och kvinnorörelsens betydelse för lagens tillkomst.

– Det är inte en lag som alla andra, den ifrågasätter könsmaktsordningen, fastslår Helena Vilhelmsson.

– Hela partistyrelsen var emot, minns Margareta Winberg. Men vi fick igenom det, många av oss hade drivit frågan på lokal nivå.

Moderator Jenny Westerstrand från Riksföreningen för kvinno- och tjejjourer i Sverige (Roks) tycker att förarbetena till lagen inte är direkt feministiska utan mer fokuserar på svarta pengar och kriminalitet som är kopplade till prostitution.

– Kan vi göra mer för att behålla den könsexplosiva analys den bär på? undrar hon och får svar av Margareta Winberg:

– Mitt parti blev feministiskt 2002, den termen användes inte. Men sedan var det mycket fokus på köparen och straffet. Straff är mer populärt än förebyggande socialt arbete. Det är tragiskt. Att plåstra är en sak men att se till att det inte sker en helt annan. Då behövs mer pengar.

Känsligt ämne

Helena Vilhelmsson tycker att lagen behöver utvecklas både med fler förebyggande insatser och fler poliser. Nästa naturliga fråga på programmet blir implementeringen av lagen och Kajsa Wahlberg, nationell rapportör i frågor som rör människohandel vid polisens Nationella operativa avdelning (Noa), tar över scenen. När lagen var ny rådde en viss osäkerhet, berättar hon.

– Vi hade ingen vi kunde lära av eftersom vi var först. Vi förstod inte riktigt lagstiftningen, varför inte kriminalisera båda parter? Eller, det är en uppgörelse mellan två individer, ska vi lägga oss i?

Man ansåg också att det skulle uppstå problem angående bevisning.

– Men de flesta män erkänner när de ertappas, och de erkänner för att slippa publicitet eller hamna i domstol. Alla brott är svåra att bevisa.

Med ökade resurser och utbildning tycker Kajsa Wahlberg att lagen har blivit mer effektiv. Men hon har mött mycket motstånd, framför allt i andra europeiska länder, när hon har rest runt och berättat om arbetet de bedriver.

– Jag kunde bli struken från agendan, eller märka hur moderatorn blev debattör. Det var förbjudet att prata om förebyggande åtgärder, problemet ska bara behandlas när det har skett.

Per-Anders Sunesson, Sveriges ambassadör mot människohandel, berättar också om hur frågan väcker starka känslor på många håll.

– Det är fortfarande känsligt att lyfta frågan om prostitution i EU-sammanhang och i globala sammanhang. Hur kommer det sig? Det saknas inte forskning. Jag tror det har att göra med idén om tillgången till kvinnors kroppars som en mänsklig rättighet.

Europeiskt perspektiv

Sedan lagen infördes är Sverige inte längre lika intressant för människohandel, menar Per-Anders Sunesson. I EU-kommissionen är trafficking ett problem som bekämpas av bland andra Myria Vassiliadou som besöker Stockholm för att delta i konferensen. Hon tycker att frågan har blivit osynlig och när den uppmärksammas rör det främst människohandel som syftar till utnyttjande av arbetskraft.

– Sverige har förstått kopplingen mellan människohandel och prostitution. Majoriteten av dem som blir offer för trafficking utnyttjas sexuellt, i första hand kvinnor och flickor. Hälften av våra medlemsstater straffar inte personer som utnyttjar offer för trafficking. Vi måste stoppa den här kulturen av straffrihet.

Frankrike tillämpar numera en lag som förbjuder sexköp efter svensk modell, men i en form anpassad till den franska konstitutionen. Grégoire Théry, vd för den franska koalitionen för avskaffande av prostitution, inledde sitt anförande med att tacka Sverige för att ha tagit täten i utvecklingen, och menar att det är mycket viktigt att det så förblir. Som exempel på en följd av lagstiftningen nämner han att de som vill lämna prostitution har ökat med 30 procent sedan lagen infördes. Han menar dock att Sverige lider av en viss naivitet vad gäller de internationella utmaningarna.

– Det finns både ett konservativt och ett nyliberalt hot. Lagen är under attack, sexindustrin har investerat i lobbyorganisationer som motarbetar lagen. De finansiella intressena är enorma, vi behöver den svenska regeringen som en kraftfull samarbetspartner.

Frankrike har helt reviderat sin politik rörande prostitution sedan en modell av den svenska sexköpslagen infördes, berättar Grégoire Théry.

– I Bryssel hör vi sällan att lagen fungerar, det är viktigt att Sverige förklarar och visar statistik, säger Anna Zobnina.

Anna Zobnina, som arbetar för det europeiska nätverket för migrantkvinnor, vill reda ut förhållandet mellan migrantkvinnor och prostitution.

– Att du migrerar gör dig inte automatiskt sårbar för att hamna i prostitution. Men vi vet att många finns i prostitution, och många deporteras. Det finns många organisationer som jobbar med migration men de saknar en feministisk analys. Fler kvinnor flyr från patriarkalt förtryck än från klimatförändringar eller politisk oro.

Tvångsmässig porrkonsumtion

Mot slutet av dagen riktas fokus mot sexköparna, när Marie Johansson från Kast, en verksamhet som vänder sig till köpare av sexuella tjänster, berättar om de faktorer som kan leda till att personer köper sex.

– Det är vanligt att ha blivit sexuellt utnyttjad av någon i ens närhet, och många konsumerar pornografi i tidig ålder. Sex kommer att fungera som en ångestventil.

Tvångsmässigt porrsurfande på mobilen har blivit vanligt förekommande, och Marie Johansson ser pornografins tillgänglighet på nätet som det största problemet.

– Konsumenterna är så mycket yngre och de har ingen kunskap om vad de egentligen ser. Det har blivit normaliserat med våldsamt sex. Men de vet att det är förbjudet att köpa sex, de söker hjälp innan de tar steget. Det är en positiv effekt av den här lagen.

Tidigare justitiekanslern Anna Skarhed, som utredde sexköpslagen för tio år sedan, framhåller också lagens normerande effekt.

– Fakta visar att vi har betydligt mindre omfattning av prostitution och människohandel än i andra länder. Om vi inte vill ha prostitution är det här en bra lösning.

Även hon gör kopplingen mellan sexhandel och pornografi, där hon menar att det senare är en inkörsport till det förra.

– Myndigheter och politiker måste börja agera mot pornografi, för det är inte bara kroppen utan hela människovärdet som är till salu. Det är viktigt att vi är ödmjuka och förstår att förhållandena är olika i världen, men de flesta kan nog vara ense om att det inte är acceptabelt att handla med människor.

Sven-Axel Månsson och Hanna Olsson om arbetet med att utreda sexualbrottlagstiftningen under 70-talet.

På civilsamhällets axlar

I det fortsatta arbetet vill hon bland annat stärka det straffrättsliga skyddet för särskilt utsatta och tycker att uppmaningarna från de europeiska deltagarna om att göra mera bör hörsammas.

– Förhoppningsvis kommer Jämställdhetsmyndigheten att vara en samlande kraft, men jag tror det behövs också inom regeringskansliet. Det brister i stödet till de utstötta. Kvinnojourerna gör ett fantastiskt jobb, men det borde vara ett ansvar för myndigheter. Och vi måste ta itu med pornografin, den innehåller grova övergrepp och riskerar att rasera och skada jämställdhetsarbetet.

Ett panelsamtal med representanter från civilsamhället får knyta ihop säcken. Madeleine Sundell, från Plattformen civila Sverige mot människohandel, hade gärna sett fler besökare och uttrycker viss besvikelse över att jämställdhetsminister Åsa Lindhagen inte stannade kvar efter sitt kvartslånga tal mitt på dagen.

– Jag tror många som sitter här företräder civilsamhället och vi behöver resurser, det är väl det som saknas, att gå från lag till verklighet.

– Vi måste rädda jourerna, något måste hända. Vi kan inte bara ha konferenser. Vi jobbar med kvinnorna, som ju har varit rätt frånvarande här, säger Roks ordförande Jenny Westerstrand

Svante Tidholm från organisationen Män anser att vi måste prata mer om den sexualisering av kvinnors kroppar som män har växt upp med.

– Jag kopplar på porren, vår uppgift är att få unga män att börja prata om och reflektera över vad de ser och vad det gör med dem. Det är svårt att prata med män om prostitution, ingen vill vara torsk, men jag ser det nästan som en fantastisk möjlighet. Här är öppet mål, vi behöver bara fixa ett lag och börja jobba.

Stéphanie Thögersen från Sveriges kvinnolobby instämmer angående pornografins roll, men återkopplar också till framväxten av vad som benämns som ett nyliberalt perspektiv.

– FN-organ som Sverige är med och finansierar går mot att prata om ”sex work”. Vi måste hålla fast vid det här arbetet och vässa våra argument och inte glida över i det språkbruket. Bistånd till legalisering måste få ett stopp.

– De här begreppen kidnappas av olika agendor och vi måste bli tydliga med vad mänskliga rättigheter innebär, säger Zandra Kanakaris från Unizon. Ett av de viktigaste argumenten är att det handlar om alla i samhället, inte bara de som är i prostitution. Det är en lag som påverkar oss alla.