Bild: Carolina Hawranek

Tendentiöst väljande av fakta om transvården

2019-10-11 | Lukas Romson padlock

OPINION

”Känslan genom programmet är att hela lagförslaget om sänkt åldersgräns för könsbekräftande kirurgi står och faller med om det stämmer att unga transpersoner annars tar livet av sig, skriver Lukas Romson, efter att ha sett andra delen av Uppdrag gransknings Tranståget.

Lukas Romson är jämlikhetskonsult och transexpert.

Det senaste avsnittet av Uppdrag granskning, Tranståget del 2, inleds dramatiskt. Programledaren Karin Mattisson säger att kvällens program ska handla om ett centralt påstående: Att unga behöver snabb och oåterkallelig hjälp att operera om sitt kön, annars tar de sina liv. Detta sägs vara kärnan i ett omdiskuterat lagförslag, nämligen att femtonåringar ska kunna operera om sitt underliv, utan föräldrarnas medgivande.

Men sensationsjournalistiken faller. Det visar sig att det påstått centrala påståendet inte alls hävdas av trans- eller hbtq-organisationer. De säger att de vet att transungdomar tagit livet av sig. Och att det finns anhöriga som misstänker att det handlade om att ungdomarna inte fått könsbekräftande vård, inte specifikt kirurgi. Det är också en allmän kunskap i transcommunityt att en del ungdomar som försökt ta livet av sig säger att det berodde på att de inte fått den vård och hjälp de behövde. Men ingen hävdar att ett specifikt självmord beror på bristande tillgång till just kirurgi. För det går inte att veta, bara ana.

Det ”centrala påståendet” visar sig vara en felformulering i en utredning på 338 sidor, Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering, SOU 2014:19. Ett mänskligt misstag, som förklaras av utredningssekreteraren. Men inte förlåts av UG. Programmet fortsätter sedan skjuta in sig på enstaka detaljer och skrivfel, och använder dem ihop med skicklig klippteknik för att svartmåla svensk transvård. Man misstänkliggör utredningstiderna genom att lyfta fram två unga transpatienter av flera hundra, två fall som UG menar har fått för kort utredningstid och för hastig diagnos.

Om det stämmer får aldrig tittarna veta. Patienterna är anonyma, precis som de var i förra programmet UG sände. Den patient som efter det programmet själv trädde fram visade sig inte alls ha fått en felaktig diagnos, och var dessutom inte alls minderårig, utan ett vuxet barn som brutit med sin säkert förtvivlade, men uppenbart transfoba, mamma.

Som tittare får vi inte heller denna gång veta hur ungdomarna känner inför att deras föräldrar diskuterar dem och visar deras journaler för tv. Och precis som förra gången visar UG inga transpersoner som tydligt mår bra av sin behandling. Trots att de enligt all tillgänglig statistik är i mycket stor majoritet.

Så här fortsätter det genom hela programmet. Det är ett tendentiöst väljande av fakta och röster ihop med skickliga klippningar. Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen tillstyrkte i verkligheten lagförslaget om sänkt åldersgräns, om än med en hel del reservationer från regionen. Men i UG ser det ut som att de var starkt emot. UG använder också en forskare för att påstå att det är ett ovanligt resultat när Folkhälsoinstitutet finner att hela 40 procent av alla transungdomar försökt ta sitt liv. Men faktum är att resultaten är i linje med internationell forskning där självmordsförsöken/självmordstankarna ligger mellan 40 och 50 procent.

Programmet ifrågasätter behovet av att någonsin ge vård till ungdomar från 15 års ålder utan föräldrarnas medgivande. Men, det är fruktansvärt viktigt att föräldrar, oavsett orsak, inte kan förvägra sina barn livsviktig vård. Socialtjänsten kan därför redan i dessa rätt ovanliga fall ta över beslutsrätten, oavsett typ av sjukdom. Föräldrar till transungdomar bör inte via ett kryphål i lagen få rättigheter andra föräldrar inte har.

UG gör ett nummer av det lite dåliga kunskapsläget, men utan att säga det självklara: att om en yngre patientgrupp lider och det saknas effektiv behandling låter man inte bli att behandla. Man gör något, ger den vård det ändå finns god klinisk erfarenhet av under stark kontroll och utvärderar kontinuerligt kunskapsläget. Precis som vården för unga transpersoner i dag fungerar. Och för vuxna finns det evidens för goda effekter av könsbekräftande vård.

Hormonterapi för unga transpatienter har inte lika lång forskningstradition, men att det skulle helt saknas forskning stämmer inte. Det finns flera studier på nyttan av både stopphormoner och könskonträra hormoner. Och effekterna av stopphormoner är reversibla, enligt svensk expertis.

Förmodligen är det inte heller så att andelen ungdomar med könsdysfori ökar så kraftigt som UG påstår, utan ökningen handlar troligen till stor del om att det är vanligare att söka vård. Det finns också forskning som motsäger misstankarna om att vården alltför lättvindigt remitterar ungdomarna till transteamen och att ungdomarna skulle ha flera psykiska besvär än tidigare.

Känslan genom programmet är att hela lagförslaget om sänkt åldersgräns för könsbekräftande kirurgi står och faller med om det stämmer att unga transpersoner annars tar livet av sig. UG skapar här ett narrativ som inte är sant. För lagförslaget handlar egentligen inte om det. Det handlar om att det är direkt olämpligt att ha rättsliga åldersgränser för behandling som borde ha medicinska åldersgränser. Att det ska vara läkare som avgör om en kropp är färdigvuxen nog för ett bra resultat av könsbekräftande kirurgi, inte jurister. Och att det ska vara läkare som avgör om en patient behöver den behandlingen, inte jurister, eller rädda och konservativa föräldrar.

Kirurgin skulle bara erbjudas på direkt inrådan av diagnossättande läkare, precis som all annan behandling i Sverige. Och dessutom enbart efter särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, om synnerliga skäl föreligger. Det är högt ställda krav. För höga menar bland andra RFSL, som befarar att alla som behöver inte kommer ges tillstånd.

Uppdrag granskning gör sig till tolk för normens vilja att kontrollera och behärska kroppar som inte är normativa.