Tiggeriförbud straffar redan missgynnade människor

2019-10-05 | Gita Nabavi , Farida Al-Abani padlock

OPINION

Pengarna som ges till människor som tigger kan vara livsavgörande, skriver partiledarna Gita Nabavi och Farida Al-Abani (Fi) och menar att: ”Det är den verkligheten vi behöver förhålla oss till. Med det perspektivet blir det tydligt att tiggeriförbud är helt fel väg att gå.”

Farida Al-Abani och Gita Nabavi är partiledare för Feministiskt initiativ

Romer fortsätter att diskrimineras i Sverige och i EU. Antiziganismen har inte försvunnit någonstans. Det är fruktansvärt att enskilda kommuner nu fattar beslut om föreskrifter som endast rör en specifik folkgrupp. Det är vad ett tiggeriförbud gör i praktiken. De flesta som sitter på gatorna och ber om hjälp i våra kommuner är romer, från Bulgarien och Rumänien. De kommer från situationer så svåra att det bästa alternativet för dem är att sätta sig ner på gatan i ett rikare land, och be främlingar om hjälp. Ett flertal kommuner vill nu bemöta dessa rop på hjälp genom att straffa dem som redan missgynnas. Hur tänker ni?

Få insatser har hittills gjorts för att främja romers mänskliga rättigheter, stödja romers egenaktivitet och motverka diskriminering mot romer. De socialpolitiska program som har genomförts, har gjort romer till objekt. De har blivit föremål för beslutsfattares åtgärder, istället för delaktiga aktörer med mänskliga rättigheter att ta hänsyn till. Detta är antiziganism.

Romer har tvångsassimilerats, tvångssteriliserats. Romers barn har tvångsomhändertagits. Först 1989 erkände FN att romer som föll offer för Förintelsen blev det på grund av sin etnicitet. Först i slutet av 1960-talet fick romska barn, som var svenska medborgare, börja gå i skolan.

På pappret diskrimineras inte romer längre, men i praktiken ser det annorlunda ut. Ta tiggeriförbud som ett aktuellt exempel. Ett till synes neutralt förbud mot passiv pengainsamling, av andra än gatumusikanter, skrivs in i kommuners lokala ordningsföreskrifter. Vilka drabbas? Vad innebär det? Kommer dessa människor att ha reell möjlighet att vistas i kommuner som infört tiggeriförbud? Om fler kommuner, och andra EU-länder, tar efter, vad skulle detta då innebära för romers fria rörlighet i EU? Och, i förlängningen, vad skulle det innebära för deras situation?

Det finns vägar ur fattigdomen, men hela ansvaret kan inte ligga på individen, för detta handlar om strukturell diskriminering, antiziganism, här och i resten av EU. Ungefär 90 procent av dem som kommer till Sverige för att sätta sig på gatorna och be om hjälp, är romer från Bulgarien och Rumänien. De kommer till Sverige för att de lever i stor utsatthet i sina hemländer. Både här och i sina hemländer lever de i parallellsamhällen. Både här och i hemländerna beror utsattheten på antiziganism.

Människor som ber oss om hjälp gör detta för att kunna försörja sin familj, ställa fram mat på bordet, skicka barnen till skolan, köpa mediciner, och säkra husen så att de är täta och varma under vintern. De investerar i sin egen infrastruktur. Pengarna som ges kan vara livsavgörande. Det är den verkligheten vi behöver förhålla oss till. Med det perspektivet blir det tydligt att tiggeriförbud är helt fel väg att gå.

Först ut att införa tiggeriförbud i Sverige var Vellinge kommun. Detta togs hela vägen till Högsta domstolen, och banade väg för fler kommuner att följa efter. Senast i raden är Lidingö, som är först ut i Stockholms län.

Kommunstyrelsen på Lidingö, en av Sveriges rikaste kommuner, motiverar förbudet med för tiggeriförbudsförespråkare typiska argument.

Vi citerar och bemöter:

Även om fattigdom inte kan förbjudas i sig, är tiggeri aldrig en väg ut ur fattigdom. Istället riskerar det att permanenta fattigdom, utanförskap och dåliga levnadsvillkor.

Någons fattigdom, utanförskap och dåliga levnadsvillkor gör vi inte permanenta genom att ge akut hjälp till människor i nöd. Hjälpen som ges kan bli till mat för dagen. Den kan också försörja människors familjer här och i andra länder. Nej, vi ska inte vara nöjda med detta som enda lösning – att människors enda alternativ är att sitta och be om hjälp. Vi ska även medverka till att människor har fler verkliga möjligheter till försörjning, verkliga vägar ut ur fattigdom.

Människors vilja och förmåga till eget ansvar och egen försörjning är en vägledande princip på Lidingö.

Uppenbarligen visar den som är villig att sätta sig på gatan och be främmande människor om pengar stor vilja till och stort ansvar för sin försörjning. Alla skulle inte klara av det. Många hade känt stor skam, andra hade varit för rädda. Det är inte individens förmåga att ta ansvar som saknas här – det är vägar in i samhället. Det bär vi alla ansvar för. Det här är människor som har rätt att leva och finnas, som har rätt till tak över huvudet och mat, och vi måste ta ansvar för våra medmänniskor. Självklart har deras hemländer också ett ansvar, men det betyder inte att vi kommer undan. Mänskliga rättigheter gäller alla, och ansvaret för att möta dem likaså.

Det organiserade tiggeri som vi i dag ser i hela landet gör det i praktiken omöjligt för de som hamnat i tiggeri att själva ta ansvar för sina liv och sin försörjning på annat sätt än att tigga.

Av alla argument som kommunstyrelsen på Lidingö för fram, är detta det obehagligaste. Vi får anta att ”organiserat tiggeri” här är detsamma som ”människohandel”. I de fall där människohandel förekommer, ska vi straffa förövare, inte offer. Det har vi lagar mot. Vad som behövs, är att lägga mer resurser på att motverka människohandel. I de flesta fall, handlar organiseringen inte om människohandel, utan om människor som tillsammans organiserar sig för att kunna samla in pengar för att klara sin, och sina familjers, försörjning. Är den organiseringen verkligen vad som gör det omöjligt för människor att försörja sig på andra sätt? Hur tänker ni då? Vilka andra alternativ ser ni? Vilka hinder finns?

De flesta kommuner skulle aldrig drömma om att införa tiggeriförbud. Vi vill uppmana dessa kommuner att istället våga drömma om verkliga lösningar. De finns! Erfarenhet säger att långtidshärbärgen och samhällsguidning ger resultat. Detta har genomförts i Lunds kommun. Effekten där blev att personer som tidigare befann sig i en så utsatt situation att deras bästa alternativ var att sätta sig utanför butiker och be om hjälp, kunde gå vidare till arbete och egen bostad. Vi vill uppmana beslutsfattare att prata med de utsatta. Inkludera dem i planeringen av stödåtgärder genom att fråga vad de behöver.

I dag demonstrerar vi mot tiggeriförbud och kräver att beslutsfattare ser till att den som ber om hjälp ges stöd och möjligheter istället för straff och begränsningar. Det går inte att straffa människor ut ur fattigdom och utsatthet. Mänskliga rättigheter är universella, ansvaret att möta våra medmänniskor likaså.