Anna Toss.
Bild: Privat
#bbkrisen: Brandfackla med oskyldiga syndabockar
2019-09-29 | Anna Toss
1
OPINION
”’Naturlighetsvurmandet’ är inte den verkliga fienden. Det är en halmgubbe, byggd av patriarkatet”, skriver Anna Toss, som är aktiv i föda hemma-rörelsen och menar att både BB-krisen och det föraktfulla bemötandet av kvinnor som vill föda hemma beror på nedvärderingen av kvinnor.
Anna Toss är journalist och författare som skriver om hemförlossning på Föda hemma-bloggen, och har själv fött tre av sina fyra barn hemma.
BB-krisen drabbar många blivande föräldrar, födande och spädbarn hårt, med allt från oro till livslångt trauma. Kaoset permanentas mer för varje år, och allt fler drabbas. BB-krisen. Sveket vid livets början är också titeln på en ny bok av Lisa Bjurwald, utgiven på Volante förlag den 17 september. Boken är en stark och viktig genomlysning av läget i förlossningssjukvården, men dessvärre har Bjurwald sikten skymd av halmgubbar, och missar de verkligt patriarkala strukturerna.
Som reportage är boken brännande och bra. Bjurwald har grävt upp statistik som vården försökt begrava, och ger skrämmande exempel på hur stress, utmattning och inte minst kvinnoförtryckande strukturer ställer till med förödelse i människors liv, just när de skulle få uppleva ljus, kärlek och lycka. Hon ger röst åt barnmorskorna och åt de drabbade föräldrarna, hon synar ”förlossningsmiljarderna” och lyser upp varje spricka i den svenska sjukvårdens fasad.
Problemet uppstår när Bjurwald tar den obstetriska vägen, med fler läkare i förlossningssalarna, och fler kejsarsnitt. Hon ser ”naturlighetsvurmandet” som en fara och ett hån mot de födande kvinnorna. För Lisa Bjurwald, och många med henne, är ”att föda barn” (och ”att föda naturligt”) samma sak som att föda på BB.
Att avbryta födsloarbetet med att transportera sig till ett sjukhus, överlämna sig till främmande människor, underkasta sig sjukhusets rutiner, i en miljö där det ”farliga” med att föda är i centrum och där de födandes egna instinkter ofta förbises: så är det att föda barn, och alltså är det farligt. Utifrån den sanningen byggs resonemangen.
Mitt första barn föddes 1983, på sjukhus. Jag var fullt frisk, med bra kroppsliga och själsliga förutsättningar för att föda barn. Förlossningen gick relativt snabbt och utan anmärkningar i journalen. Men ur vårt – föräldrarnas och barnets – perspektiv var det en våldsam, skrämmande och smärtsam händelse. Jag och pappan blev helt överkörda, personalen var respektlös och hårdhänt, det gjordes onödiga och kontraproduktiva interventioner. Men ingen ifrågasatte något av det här. Det var så det skulle vara. Och på BB var alla så nöjda så. Barnet levde ju!
När nästa barn låg i magen, 1987, fick jag höra talas om att föda hemma. Min första tanke var: Är det ens lagligt? Jag bestämde mig för att forska i ämnet och upptäckte snart att stora forskningsorgan som WHO och Cochrane var positiva till hemförlossning för omföderskor vid normal graviditet. I Holland föddes cirka en tredjedel av barnen hemma, med samma barnmorska före, under och efter födseln, och landet hade världens näst bästa siffror gällande säkerhet.
Jag intervjuade forskare, läkare och barnmorskor i Sverige och utomlands, och märkte att synen på hemfödsel var som allra mest negativ i Sverige. Marsden Wagner, perinatal epidemiolog som bland annat var chef för WHO:s kvinno- och barnsjukvårdsenhet i 15 år, förespråkade barnmorskeledd förlossningsvård och hemfödsel. 1995 skrev han en artikel i The Lancet om den ”globala häxjakt” han menade bedrevs mot att föda hemma.
När barn nummer två föddes hemma var vi mer pålästa än de flesta, och hade en mycket erfaren barnmorska. Barn tre och fyra föddes också hemma. Upplevelsen att allt som kunde gå bra skulle gå bra om jag bara fick vara helt ostörd, tillsammans med kunskapen att de få komplikationer som inte kunde förutses var möjliga för en kunnig barnmorska att hantera, alternativt att det var nära till närmsta sjukhus om vi behövde åka in, gjorde hemfödslarna till något läkande, som gjorde mig starkare, tryggare och mer självsäker.
I många delar av världen går sjukvården mot en mindre medikaliserad, teknikaliserad och obstetrisk syn på barnafödande. Forskningen om val av födselplats har fördjupats, och den överväldigande delen av alla studier visar att för omföderskor med normal graviditet är hemmet en minst lika säker födselplats som ett sjukhus, eller till och med säkrare.
Små, barnmorskeledda enheter är säkrare än storsjukhus. Fler läkare gör inte att färre barn skadas eller dör. En sjukhusförlossning kan i sig vara en risk, på grund av stress, onödiga interventioner och infektionsrisk. Andelen bristningar är mycket lägre vid hemfödsel. Och så vidare.
Varför fortsätter svenska läkare och sjukvårdsmyndigheter ändå att vara negativa till hemfödsel? Det handlar i alla fall inte om vetenskap.
Nej: anledningen till att kvinnor som vill föda hemma blir föraktfullt bemötta är samma sak som gör att läget på landets förlossningskliniker är så livsfarligt illa underhållet: ojämlikhet.
Kvinnor som vill föda hemma är den yttersta förolämpningen mot det patriarkala, hierarkiska system som den svenska sjukvården är. Därför målas de ut som hysterikor, häxor, självupptagna hippies, tombollar. En uppfattning som även tycks internaliserad hos många svenska kvinnor.
Några randanmärkningar till BB-krisen, som ändå är en viktig och läsvärd bok:
Det finns inga krav på att alla ska föda hemma. Det är lika omöjligt som att alla ska få kejsarsnitt eller föda på sjukhus. Det centrala krav vi kvinnor måste ställa är att vi ska få föda där vi känner oss trygga, och känna oss trygga där vi föder.
Den gräsrotsrörelse som först kritiserade förlossningssjukvården och krävde alternativ startade redan på 70-talet: Föreningen föda hemma (numera i form av födahemma.se och Födelsehuset).
En finsk professor citeras och säger att det är sex gånger större risk för barn att dö om de föds utanför sjukhus. Det framgår dock inte att det gäller oplanerade födslar, som bilförlossningar, och främst för tidigt födda barn.
I boken sägs alla barnmorskor vara eniga om att vad som helst kan hända vid en förlossning. Men både forskningen och de hembarnmorskor jag pratat med (varav många även jobbar på sjukhus och är de mest erfarna barnmorskorna i landet) säger att så inte är fallet.
”Naturlighetsvurmandet” är inte den verkliga fienden. Det är en halmgubbe, byggd av patriarkatet. Det är helt begripligt att en kan bli rasande av uppmaningar om att ”lyssna på kroppen” när stressen inför bristen på vårdplatser, igångsättningar, sfinkterrupturer och liknande skickar upp adrenalinnivån långt över röda strecket. Men. Även om kejsarsnitt absolut behövs ibland är det också förknippat med en mängd allvarliga risker.
Att rädsla är en stor riskfaktor visar Bjurwald själv på tusen ställen i boken. Även om slutsatsen inte är samma som min: att rädslan som sjukvården skapar är en del av en ond cirkel som löper genom oro, stress, medikalisering, interventionskaskader, förlossningsvåld och i värsta fall skador och död. Detta är inte barnmorskornas fel. De gör vad de kan under svåra omständigheter, i hierarkiska och patriarkala strukturer som hotar att tugga sönder den som inte fogar sig.
Liksom hela sjukvården är förlossningssjukvården ett system som faktiskt behöver lydiga, mindre vetande patienter. Ytterst få barnmorskor och förlossningsläkare har sett en födsel helt utan interventioner eller påverkan, där det bara är kvinnan, bebisen och tyngdkraften som jobbar – de vet knappt att det finns. Det är systemet som måste förändras.
Att föda barn är inte farligare än att gå över en trafikerad gata. Men risken för smärta, trasighet och död är mycket större i en kaotisk och otrygg miljö, än var som helst där kvinnan känner sig fullkomligt trygg.
BB-krisen är en brandfackla. I nästa utgåva hoppas jag att de oskyldiga syndabockarna ska vara utsorterade, de sanna gräsrötterna hedrade, halmgubbarna nerbrända och de verkliga fienderna identifierade.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Den heliga vreden Anna är klartänkt och välformulerad. Det finns ytterligare en dimension av vad som sker då kvinnor föder av egen kraft: Hon får tillgång till sin egen inre kunskapskälla, energi och tillit. Det finns en rent fysiologisk förklaring till det inre lyssnandet och det är känsligt för stress och otrygghet. Om den födande får vara i fred, lyssna på sin kropp stärks hennes självförtroende vilket gör att det är lättare att ha tillit till barnets signaler. Åtskilliga gånger har jag även sett hur kvinnor helat sig själva då de fött i lugn och ro i sitt hem. Den tidigare traumatiserade kvinnan har som en av dem sa ” återfått sin kropp”. Kvinnor som blivit sexuellt traumatiserade eller vid tidigare förlossning helas då hon möter sin egen styrka och potential. Så, kära systrar! Betänk den enorma kraft som kvinnor har och som hon kan bli medveten om i födandet.