Styrelseledamöter inom kvinnoföreningen “Nesvan-e Vatankhah”, 1922–1933, Teheran. Föreningen var den sista i raden av oberoende kvinnoorganisationer som Reza Shah Pahlavi (1925–1941) stängde.

Så växte rösträtten fram i Mellanöstern

2019-09-27 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

Kvinnorörelsens historia i Mellanöstern och Nordafrika är sammankopplad med nationalistiska befrielserörelser samt kampen för demokrati och modernisering. Kampen för kvinnors rösträtt i många länder med muslimsk befolkning pågick mer eller mindre samtidigt som i västvärlden.

Fientligheten mot kvinnors lika rättigheter och politisk delaktighet förenade monarkerna, despoterna, de koloniala makterna och de reaktionära religiösa ledarna. I den kolonialiserade delen av världen förenade kvinnorna sina politiska krav med den nationalistiska kampen för självständighet mot kolonialisterna. Kvinnor deltog aktivt i motståndet och krävde att deras rättigheter skulle uppfattas som en bestående del av nationsbildningen.

I västvärlden bildade suffragetterna den första föreningen för kvinnors rösträtt år 1865 i Manchester.

Enligt forskare, bland annat Janet Afary, har den reformistiska religiösa och sociala väckelserörelsen bábísm från 1840, spelat en viktig roll för rösträttsrörelsen och jämställdhetskraven i Iran. Babismen var en progressiv rörelse för sin tid och krävde reformer inom islam och uppmärksammade vikten av jämställdhet mellan könen. En folkrörelse som kuvades brutalt av den styrande despoten med välsignelse från de religiösa ledarna.

19–20 juli 1848 hölls konferensen The Seneca Falls Convention i metodistkyrkan i Seneca Falls, New York. Den betraktas som den första kvinnorättskonferensen i USA. En hetsig debatt om kvinnors rösträtt präglade konferensen. Trots motstånd argumenterade publicisten Frederick Douglass, den enda afroamerikanska deltagaren, för dess införande.

Samma månad och samma år i Iran, deltog Fátimih Baraghání (1814–1852), en av babismens mest inflytelserika anhängare och själv en lärd islamkunnig i en sammankomst av babimän. Det hon gjorde var revolutionerande. Hon tog av sin ansiktsslöja och höll ett brandtal. Känd som Qorrat-al-ʻAyn bröt hon samtliga samhällsnormer baserade på könssegregering på en och samma gång. Hennes agerande, i en tid i ett land vars kvinnor inte syntes och saknade röst, skapade kalabalik även bland babisterna. 35 år gammal greps hon kort efter händelsen. Dåtidens kung, despoten Nasser-al-Din Shah beordrade hennes död. Hon kvävdes till döds och hennes kropp slängdes i en brunn, så hon ska sakna en grav. ”Ni kan döda mig så fort ni önskar, men ni kan inte stoppa kvinnors befrielse”, sade hon inför sin avrättning.

Organiserade sig

Iran har aldrig formellt varit kolonialiserat. Men 1907 ingick Storbritannien och Ryssland ett avtal som i praktiken delade landet i brittiska och ryska sfärer av påverkan. Överenskommelsen underminerade Irans självständighet och mötte motstånd, bland annat från kvinnogrupperna.

Mitt under suffragetternas kamp i Storbritannien var iranska kvinnor engagerade i den blodiga kampen för självständighet och demokrati. Pionjärerna bildade hemliga nätverk. 1907 publicerades en artikel underskriven av det iranska kvinnonätverket som kallade sig ”Den hemliga unionen” med krav på kvinnors rösträtt. Artikeln vände sig till det första parlamentet efter konstitutionsrevolutionen, en revolution som engagerade kvinnorna i samhällsfrågor. I denna artikel skrev aktivisterna bland annat: ”Ge landet till oss kvinnor, enbart i 40 dagar, vi väljer ledamöter, vi reformerar lagen, vi väljer ministrar … vi utrotar orättvisorna och tyrannin”.

1911, efter den konstitutionella revolutionen 1905–1911, presenterade socialistiskt orienterade riksdagsledamöter ett förslag om kvinnors rösträtt. Det gick inte igenom. Men kvinnorna vägrade ge upp utan valde motstånd och organiserade sig.

Kort tids frihet

De första kvinnorna i byar och städer som stolta gick till röstlådorna i Iran var de från Azerbajdzjan-provinsen i nordvästra Iran. 1945, direkt efter andra världskriget, när Iran återigen var uppdelat, denna gång mellan de allierade, utropade ett lokalt prosovjetiskt parti i Azerbajdzjans självstyre.

Provinsen blomstrade och under den korta tiden vid makten fick kvinnor rösträtt, universitet startades där kvinnor var välkomna, jämställdhet och välfärd skrevs in i lagen.

Azerbajdzjanska styret krossades blodigt av shahen Mohammad Reza Pahlavi, shah av Iran (1941–1979), efter en överenskommelse mellan de allierade, Sovjetunionen och Storbritannien.

Först 1963, tio år efter den USA-stödda militärkuppen mot premiärministern och nationella ledaren Mosadegh, när alla oberoende kvinnoorganisationer, det vill säga de utan anslutning från hovet, var förbjudna och oppositionella grupper och oliktänkande individer bannlystes från offentligheten, gav Mohammad Reza Pahlavi kvinnor rösträtt genom ett dekret.

John Stuart Mill skrev den revolutionerande boken Förtrycket av kvinnorna i Storbritannien 1869. 1899 utgav den egyptiska ikonen Qasim Amin sin kontroversiella och revolutionerande bok Kvinnans frigörelse. Reformisten Amin menade att samhället i de islamiska länderna inte kunde utvecklas utan utbildade och fria kvinnor.

Samtidigt som kvinnor i Iran deltog i en revolution 1905–1911 och suffragetterna kämpade i västvärlden, pågick liknande omvälvande historiska händelser i Egypten. 1919 engagerade sig kvinnorna i Egypten i kampen för självständighet mot kolonisatörerna. Men det var först 1956 under Abdel Nassers era som kvinnor fick rätten att rösta. En rättighet som inte kom som en gåva från ovan. Kvinnor i Egypten hade kämpat för sin rösträtt i decennier.

Doria Shafiq var ledande i kampen om rösträtt i Egypten 1951, men året därpå sattes hon i husarrest.

Stormade parlamentet

I februari 1951 stormade 1 500 kvinnor med Doria Shafiq i spetsen in i parlamentet och krävde rösträtt för kvinnor. Shafiq kal- lade till ett möte, som kallades för ”feministkongress”. Shafiq sade: ”Vårt möte i dag handlar inte om en kongress, utan om ett parlament! Ett riktigt sådant! Kvinnornas!”

Kvinnorna stormade sedan parlamentet med sina krav. ”Vi är här drivna av våra rättigheter”, sade Shafiq till en parlamentsledamot som försökte lugna ner kvinnorna. Likt många av de kvinnor som kämpade för självständighet och demokrati i Mellanöstern och Nordafrika förväntade sig Shafiq att med 1952 år revolution som störtade den brittiskt stödda monarken skulle kvinnornas rättigheter erkännas av lagen.

Men 1956 hamnade Doria Shafiq i stället i husarrest. Alla hennes verk och skrifter förbjöds och förstördes. Shafiq som ansåg att ”ingen befriar kvinnor utom kvinnorna själva” tyckte att organisationsfriheten inskränktes av Nasser, nationalistledaren som Shafiq beskrev som en diktatur. 1975 tog hon livet av sig.

Oberoende kvinnoorganisationer och självständiga kvinnorättsaktivister som mobiliserade nerifrån tolererades inte av de stora ledarna, vare sig Irans Reza Shah (1894–1941), Turkiets Ataturk (1923–1938) som gav kvinnor rösträtt redan 1930, eller Egyptens Abdel Nasser (1956–1970).

Samtidig kamp

Detta synsätt omvandlade kvinnofrågan till en statlig angelägenhet under större delen av 1900-talet och reformerna ansågs inte vara ett resultat av kvinnors egen kamp och förtjänst, utan ett tecken på den starke ledarens välvilja. Kvinnors rösträtt och deras politiska delaktighet betraktades som en symbol i utvecklingsprocessen som ofta likställts med ”västernisering”. I själva verket osynliggjordes och begränsades kvinnors eget aktörskap i samhällsutvecklingen vilket skapade en politisk och kulturell miljö för ultrareligiösa krafters budskap och maktövertagande. Kvinnors globala kamp för rösträtt har skett mer eller mindre samtidigt. Motståndet mot kvinnors rösträtt och medborgerliga rättigheter delades av kolonisatörerna, despoterna och de fanatiska religiösa ledarna samtidigt.

Feminister i den södra delen av världen kan suffragetternas historia och västerländska feministers idéer och kamp. Vet feminister i västvärlden lika mycket om sina systrars kamp i andra delar av världen?