Fem unga kvinnor, däribland Ada Nilsson (andra från höger) firar med höjda champagneglas.

Fogelstad – ett bildningsprojekt som föddes ur rösträttskampen

2019-09-27 | Ulrika Knutson padlock

KULTUR

I år fyller den svenska demokratin 100 år. 1919 klubbade riksdagen allmän och lika rösträtt, också för kvinnorna. Fortfarande stod många utanför staketet, gamla, sjuka, funktionsvarierade och interner fick ännu inte rösta, men grunden var lagd.

Rösträtten satt hårt inne i Sverige. Vi stod på randen av en revolution innan högern gav upp sitt motstånd – särskilt mot att släppa in kvinnorna. Frigga Carlberg, rösträttskämpe i Göteborg skrev 1913 till författaren Elin Wägner:

– Ska vi också behöva ta till militanta metoder för att få gubbarna att ändra sig?

Samma år bjöd Frigga Carlberg djärvt in suffragetten Sylvia Pankhurst att tala i Göteborg. Men Elin och Frigga utgjorde undantagen. De flesta i rösträttsrörelsen var ordentliga flickor. De ville för död och pina inte förväxlas med de militanta suffragetterna i England. De som kastade bomber, klippte av telegraftrådar och använde sitt hemliga vapen: gräva upp golfbanor!

De mer beskedliga svenskorna satsade i stället på folkbildning, vilket nog lönade sig i längden. De höll tal, samlade in namn och drev studiecirklar. Rörelsen djärvaste bidrag var sällskapsspelet Rösträttsspelet, där en av verserna löd: ”Sitt ned ett kast! sa Staaf, För männen först vi ömma. Se’n lofva vi att ej din rätt vi skola glömma.”

När rösträtten äntligen klubbades 1919 skedde det lugnt, utan debatt. Europas kollaps under första världskriget hade visat att världen var mogen för nya styrelseskick. Många ansåg att det var dags för demokrati.

Men var detta allt? Eldsjälen och författaren Elin Wägner tyckte inte det. Rösträtten var inte målet, bara ett medel. Det var först nu som det roliga började. Kvinnornas erfarenheter skulle äntligen kunna färga politiken. Nu kunde de också kämpa för en bättre värld. Men hur skulle det gå till?

1922 bjuder godsägaren Elisabeth Tamm in fem vänner till sin gård Fogelstad i Södermanland. Där föds idén om Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.

De fem var godsägaren Elisabeth Tamm, författaren Elin Wägner, politikern Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson och läraren Honorine Hermelin. De var ett särdeles gäng kvinnor, modiga, frispråkiga och före sin tid i de flesta frågor. Flera var också queer, långt innan ordet var påtänkt.

Fogelstad föddes ur rösträttskampen, och blev ett unikt folkbildningsprojekt, inte bara ur svenskt perspektiv. Gruppen startade också tidningen Tidevarvet, som gavs ut i fjorton år, under mottot: ”Tro på ljuset är kvinnoplikt!” Även om molnen skockades i skyn, och det gjorde de i dåtidens Europa, så var det kvinnors plikt att vara optimister ...

Utan Elisabeth Tamm hade det aldrig blivit någon skola. Det var hon som hade lidelsen, pengarna och kontakterna. Hon var en kvinna ”ur de högsta kretsar, som rådde om gods och gull och ändå ställer sig på en nästan radikalare sida än vi själva” skrev syndikalisten Moa Martinson, som senare var kursdeltagare på Fogelstad. Elisabeth Tamm var en av de första fem kvinnorna som blev invalda i riksdagen 1921. Men hon var skeptisk till partiväsendet. – Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet! sa hon i ett tal.

Man förstår att Fogelstad redan från början hörde både till etablissemanget – och alternativrörelsen.

1925 startade Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad i stor skala, och kvinnorna kom. De hade olika klassbakgrund och bildningsnivå, akademiker och lärare, socialarbetare och författare, hemmafruar och industriarbeterskor. De som inte hade råd med resan fick stipendier. Elisabeth Tamm var verkligen en demokratins mecenat.

Och skolans rektor Honorine Hermelin var ett socialt geni. Många blev förälskade i henne, gamla och unga, kvinnor och män. Honorine var en modern pedagog som, snarare än att portionera ut korrekta politiska värderingar till kursdeltagarna, förmedlade redskapen för att bilda sig en egen uppfattning, i samtal och lyssnande. Skolan undervisade i historia, samhällskunskap, livsåskådning och praktisk kommunalkunskap. Men det viktigaste var samtal – och körsång. Elsa Stenhammar lär varje kurs komma loss i röstbefriande sång. Honorine Hemelin hade en grön länstol, där varje kursdeltagare fick sitta och berätta om sina erfarenheter med egna ord.

Sjuttiotalets kvinnorörelse hade sina ”medvetandehöjande rundor” enligt mottot ”det personliga är politiskt”. Kanske menade Honorine Hermelin något liknande, men hon formulerade sig mer poetiskt: ”Låt oss berätta våra sannsagor för varandra, så att våra hjärtan vidgas.” Detta var essensen av demokrati för Honorine Hermelin, en intressant definition än i dag, tycker jag.

Traditionen på Fogelstad var frihetlig, radikalt liberal. Det var viktigt att inte bara vända sig till de egna, de likasinnade, utan också samtala med meningsmotståndare, kanske lära sig något. Därför kunde den politiska debatten på Fogelstad bli både livlig och hård. Men det var högt i tak. En besökare på Fogelstad, Gunnar Fagrell, redaktör för FN:s svenska tidning Världshorisont, blev imponerad. Han hade under andra världskriget deltagit i ett samtal under Honorines ledning, där sossar, konservativa och kommunister diskuterade livligt: ”Ett sådant forum hittar man knappt någonstans – det skulle möjligen vara hos vissa frisinnade kretsar i USA”.

Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad drevs fram till 1954. Initiativtagarna blev äldre, och tiderna förändrades. Skolan kändes lite gammaldags. Det har hänt mycket under de nästan hundra år som gått sedan Fogelstadkvinnorna startade sin skola.

I dag ökar intresset för Fogelstad, deras utmanande idéer inspirerar ännu: Vad innebär medborgarskap i dag? Var hotas demokratin? Har kvinnorna någon särskild roll? Var diskuterar vi det? Och hur berättar vi våra sannsagor för varandra – så att våra hjärtan vidgas?