Ellen Hagen. 1902 grundade hon den första föreningen för kvinnlig rösträtt i Uppsala.

Bild: Gustaf-Wilh-Reimers-Länsmuseet-Gävleborg

Fler än farmor var inblandade i rösträttskampen

2019-09-27 | Cecilia Hagen padlock

KRÖNIKA/FEMINISM

”Att vi svenska kvinnor får rösta, det är endast och enbart min farmors förtjänst. Det trodde jag ända upp i tjugoårsåldern”, skriver Cecilia Hagen.

Cecilia Hagen är krönikör på Expressen och barnbarn till Ellen Helga Louise Hagen, född Wadström (1873–1967), som 1902 grundade den första föreningen för kvinnlig rösträtt i Uppsala.

Farmor hette Ellen Hagen, var dotter till Bernhard Wadström, en, vad jag förstår, stundvis depressiv präst i Klara, och därtill hovets själasörjare samt till Helga, född Westdahl, också prästdotter, som avled när farmor bara var sex år gammal. Hon hade två bröder, Carl och Bernhard, och en syster, Frida, sedermera Stéenhoff, som inte gick av för hackor. Hon brann för kvinnans rättigheter, hon skrev dramatik under pseudonymen Harald Gote och hennes ”Lejonets unge” sattes upp på Dramaten. Den handlade om något så kontroversiellt som fri kärlek.

Hon var farmors förebild.

Hur pass mycket fri kärlek farmor hann utöva vet jag inte trots att jag har hundratals brev som hon och farfar skrev till varandra, från deras första möten och livet igenom.

Farfar, Robert Hagen, var en begåvad bondson från Vetlanda som fick studera. Och som slutade som landshövding i Gävle. Där avled han, utarbetad, endast 52 år gammal.

Farmor hade långt dessförinnan börjat slåss för rösträtten och farfar hade varit med på noterna. Redan 1902 grundade hon den första föreningen för kvinnlig rösträtt i Uppsala. Hon reste land och rike runt i decennier och eldade massorna. Hon var mycket anslående, blev berömd för sina stora hattar och långa, svepande kjolar. Hon var ett levande bevis på att kvinnosakskvinnorna inte alls var anskrämliga fruntimmer, något som gärna hävdades på sina håll.

Hon blev ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund med tiden och i en radda andra förbund och hon skrev böcker och tidningsartiklar och jag minns henne som oavbrutet knattrande på sin skrivmaskin. Sista gången var hon över 90 år, satt i sin säng och författade ilskna inlägg om lika lön för lika arbete.

I mina ögon var hon först och främst vördnadsbjudande. Uppburen.

Hon delade en jättevåning på Engelbrektsgatan med sin dotter och hennes familj och i den våningen höll hon ideliga sammankomster av olika slag. När jag ansågs kunna uppföra mig bjöds jag med att lyssna till vad alla dessa åldrade damer hade att säga. Jag lyssnade inte så noga.

Allt farmor förmedlat till mig har skett helt naturligt, jag förstod genom att iaktta henne att en kvinna kan klara sig själv, jag behövde aldrig ens fundera över om kvinnan var mannens jämlike på alla områden. Det var för mig något helt självklart från allra första början. Jag begrep nog inte att det alls kunde ifrågasättas.

Det är nu hundra år sen farmor genomdrev svenska kvinnors rösträtt och jag har börjat inse att det var fler än hon som var inblandade i den kampen.

Men tack vare henne har ordet kvinnosakskvinna alltid haft en särskilt respektingivande klang i mina öron. Hon var i mycket ett föredöme och hon lyckades med nästan allt. Utom en sak. Livet igenom grämde hon sig över att hon inte fick efterträda farfar som landshövding. Det var så nära. Och hon hade i så fall blivit Sveriges första kvinna på den posten.