Bild: JC Lother

Vardag i den hemlösas spår

2019-09-13 | Marit Strandberg padlock

KULTUR

”Här syns de långa köerna till dusch, tvätt och ett mål mat men här skönjes också en avundsvärd sammanhållning beyond friendship.” Marit Strandberg, kulturjournalist baserad i Umeå, har sett De osynliga som visas under hösten på Folkets bio.

De osynliga

Regi: Louise-Julien Petit

Medverkande: Bérangère Toural, Khoukha Boukherbache, Patricia Guery, Patricia Mouchon med flera.

Att som en del recensenter genrebestämma franska De osynliga till att vara ”feelgood” känns som att glasögonen varit en aning dimmiga? Själv fäller jag både en och annan tår åt denna humoristiska film men med ett sant allvar i botten. Liksom mången annan socialrealistisk film så används humor för att få fram ett budskap.

Filmen ger en inblick i den vardag som följer i den hemlösas spår. Parksoffor som riggas för att inte vara möjliga att ligga på, alla tillhörigheter packade i några få kassar, morgonsysslorna som utförs på ett av daghärbärgena i Paris, som är spelplatsen för denna berättelse. Här syns de långa köerna till dusch, tvätt och ett mål mat men här skönjes också en avundsvärd sammanhållning beyond friendship.

Det systerskap som genomsyrar de starka kvinnoporträtten gör vem som helst salig. Chefen för kvinnohärbärget, spelad av Corinne Masiero, gör en överväldigande tolkning av en kvinna som måste ta tunga beslut men som har ett hjärta av guld. Lika ståtlig, renhjärtad och rättvis som en Zeb Macahan leder hon gruppen helt utan maktfullkomlighet. Men sorgen och smärtan i vissa beslut blöder genom duken.

När centret hotas av nedläggning och de hemlösa kvinnorna blir bortkörda från sin tillflykt för natten kör den djupt engagerade personalen igång ett självdrivet projekt som också kan skapa långsiktig förändring. Genom workshops, rollspel som löser upp gamla trauman, och envist stöttande i att finna glömda och gömda förmågor hos de hemlösa och ett anordnande av öppet hus med speed-sökning av jobb uppnås sannolikt helt osannolikt goda resultat.

De hemlösa kvinnorna, som gestaltas av amatörskådespelare som spelar sig själva, har utöver det svåra också många gånger anmärkningsvärd livserfarenhet. En har varit jurist, en annan psykolog, en tredje är skönheten personifierad. Det kanske starkaste porträttet av dem alla utgör Chantal, spelad av Adolpha Van Meerhaege. Hon som slog ihjäl sin plågoande till man men som nu i övre medelålderns sluppit ut från fängelset. Chantal med ”guldfingrarna” som kan laga vad som helst. Något hon lärt sig på fängelset och som hon gärna frikostigt berättar till assistenternas förtvivlan då detta inte höjer sannolikheten att hitta ett jobb.

Filmen avslutas i dur fast det borde vara moll. Deras center blir angivet för att de brutit mot reglerna och låtit de hemlösa kvinnorna sova där nattetid trots att det bara är ett dagcentrum. De tvingas slå igen och förflyttas. Flera av kvinnorna har dock nu fått ett förnyat hopp om sig själva och ett förnyat självförtroende och går med högburet huvud ut i självständighet. Och Chantal med ”guldfingrarna” har fått ett riktigt jobb som mekaniker på ett företag. Trots sin tvångsmässiga ärlighet.