Märta Tikkanens ton är ton snarare är krass och lakonisk än förtvivlad i breven till sina skapande vänner.
Att slitas mellan familjelivets anspråk och lusten att skapa
2019-07-30 | Anna Remmets
1
KULTUR
Empati, öppenhet, humor, och kärvhet präglar den brevväxling med Åsa Moberg och Birgitta Stenberg som Märta Tikkanens senaste bok bygger på. Det skriver Anna Remmets och hoppas att eftervärlden även i fortsättningen kommer att få ta del av skapande kvinnors samtal, om så i form av sms och chatt-konversationer.
Måste försöka skri-
En brevbiografi
Av Märta Tikkanen
Schildts och Söderströms
Den finlandssvenska författaren Märta Tikkanen (född 1935), har numera en ikonisk status som författare till romanen Män kan inte våldtas (1975) och diktboken Århundradets kärlekssaga (1978): en relativt tidig kritik av det som i dag kallas våldtäktskultur, respektive ett lyriskt vittnesmål från ett äktenskap med en svårt alkoholiserad man. Och även om alkoholismen i den sistnämnda boken ställer allt på sin spets, är det inte svårt att i Århundradets kärlekssaga läsa in en krass skildring av den skevhet som präglar heterosexuell tvåsamhet i stort, inte minst mellan två skapande konstnärer där kvinnan ständigt hamnar i det manliga geniets skugga såsom ofta var fallet också med Märta och Henrik Tikkanen.
För Män kan inte våldtas fick Märta Tikkanen föga oväntat en hel del ovett i pressen. Därför blev hon glad när författaren och journalisten Åsa Moberg skrev berömmande om henne. Detta kom att bli upptakten till en brevväxling och en vänskap som varat i decennier.
Några år senare började Tikkanen också brevväxla med den svenska författaren Birgitta Stenberg, känd för sina skildringar av ett bohemiskt konstnärsliv i Europa som knappast var normen för unga kvinnor i mitten av 1900-talet. Jag är nog knappast ensam om att tycka att denna trio av skapande, för sin tid på många sätt gränsöverskridande, och intellektuella kvinnor låter som ett riktigt dreamteam för en givande brevväxling.
Detta är dock en brevbiografi över Märta Tikkanen, vilket innebär att det mesta som handlar om de två andras liv och verk är struket, både av hänsyn och med tanke på ändamålet. Det är lite synd, och ibland behöver jag påminna mig själv om upplägget när jag tycker att Tikkanen verkar sällsynt självupptagen i sina brev och mest tycks föra en monolog.
Det redaktionella beslutet är ändå förståeligt, och urvalet bildar verkligen en biografisk berättelse, med start på 70-talet i vad som verkar vara ett infernaliskt äktenskap, men samtidigt litterärt mycket fruktbara år. Breven fortsätter genom 80-, 90-, och 00-talen och berättar om skrivandet, livet som änka, och förälder till barn med alkoholism, psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Titeln är en anspelning på denna slitning mellan familjelivets anspråk och lusten att skapa som tycks vara en följeslagare i de flesta kvinnliga konstnärers liv. Den kan såklart också syfta på ett skri i frustration över detta tillstånd, även om Tikkanens ton snarare är krass och lakonisk än förtvivlad. Skickligheten i att frammana en levande bild av sig själv och sitt liv (åtminstone det hon väljer att visa fram) bör knappast förvåna med tanke på att det är en författare som håller i pennan. Ändå är den mening som stannar kvar längst hos mig något som Åsa Moberg skriver till Tikkanen och som den sistnämnda citerar:
”Jag utgår från att du trots allt överlever.”
Dessa ord sammanfattar så väl den empati, öppenhet, humor, och kärvhet som präglar breven och (vad det tycks) de tre kvinnornas vänskap.
Jag kan inte låta bli att för en stund bli en förstockad teknikpessimist som undrar vad som går förlorat med den nya tidens mycket mer omedelbara, och därmed ofta betydligt mer kortfattade, sätt att kommunicera. Sedan kommer jag ihåg den feministiska konstnärsgruppen Blaue Fraus bok Någon hatar oss igen, där de samlat chatt- och sms-konversationer som innehåller mycket av samma ämnen och samma innerlighet, och tänker att eftervärlden förhoppningsvis även i fortsättningen kommer att få ta del av skapande kvinnors samtal med varandra.
För det behöver vi så länge orden ”konstnär” och ”geni” fortfarande är försedda med osynliga manliga genus.
Åsa Moberg, Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg 2004. Bild: Ulla Montan
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Fascinerande bok, är mitt inne i den. Den obändiga viljan att skapa litteratur trots att vardagen hela tiden trilskas, med allt från familjeplikter till migrän.