Internationella biblioteket – mycket mer än siffror

2019-07-29 | Isi de Paula padlock

OPINION

”Bara känslan av att biblioteket finns där, såsom det är just nu, i sin egen byggnad, gör mig tryggare – som invandrare, som kulturarbetare, som litteraturintresserad”, skriver Isi de Paula, och beskriver följderna av att majoriteten i Stockholms stad beslutat lägga ner Internationella biblioteket i sin nuvarande form.

Isi de Paula är journalist.

Det var först en affisch på trottoaren som drog till sig min uppmärksamhet: ”Internationella bibliotekets café”. Annars hade jag inte noterat den blekgula, allvarliga byggnaden bredvid Stadsbiblioteket. Jag var nykommen till Sverige och det svenska språket var fortfarande främmande.

Efter en googlesökning kunde jag knappt tro att Stockholm hade ett helt bibliotek ägnat åt böcker på utländska språk. Jag kom tillbaka några dagar senare för att fråga om böckerna på mitt modersmål och hittade hyllor fyllda av dem på andra våningen. Sedan dess är IB en av de platser jag besöker oftast.

Under de senaste åren har jag lånat böcker av mina favoritförfattare och lärt känna nya författare från mitt hemland. Jag har lånat barn- och ungdomslitteratur för mina modersmålselever. Jag har lånat litteratur för kursen jag läser på universitetet. Jag har lånat böcker för att rentav få vila vid mitt eget språks bekantskap när den svåra svenskan tröttnade mig.

Att ha haft tillgång till Internationella biblioteket har varit oskattbart för mig som invandrare intresserad av litteratur. Och nu är det på väg till att stängas ned, i ett orättvist och odemokratiskt beslut, grundat i ytliga tolkningar av statistik.

Jag har varit på Internationella biblioteket ganska mycket de senaste veckorna, för att delta i låneaktionerna och för att prata med personal och andra besökare och försöka förstå vad som händer, vad vi kan göra. Jag vill vara med och hjälpa till att rädda biblioteket.

Den första lördagen träffade jag pensionerade bibliotekarien Regina Bogestam, IB:s enda portugisisktalande personal. Jag minns när jag träffade henne för första gången, för några år sedan. Jag letade efter en sociologibok som visade sig ha försvunnit in i arkivet. Men jag lyckades ändå låna ett liknande verk hon hänvisade mig till. Hon kunde nämligen alla böcker som fanns på portugisiskans hylla – hon köpte själv in en stor del av dem.

– Det gick inte att skicka böckerna via post så jag brukade ta dem med mig i bagaget när jag reste på semester, berättar hon.

Det är det här Internationella biblioteket handlar om: att kunna hitta personal som bryr sig, som kan hjälpa oss som inte har svenskan som första språk, som själva inte har svenskan som första språk.

Jag har även intervjuat en annan brasiliansk kvinna som har varit med och bidragit till bibliotekets verksamhet. Min vän Gabriella Teixeira, som har sedan 2015 drivit sagostunderna på portugisiska. Jag har kommit och hälsat på henne förut med vänner som har barn och sett hur aktiviteter av det slag kan vara betydande för att förstärka ett utländskt community.

Mammor och pappor lär känna varandra och byter erfarenhet, barn med utländskt ursprung umgås på sina modersmål samtidigt som de får möjligheten att närma sig sin egen kultur.

– Eventet blev mycket mer än en sagostund. Det blev ett tillfälle för portugisisktalande familjer att samlas och känna sig som hemma, säger Gabriella Teixeira.

– Barnen inser att de inte är ensamma med att tala sina språk här i Sverige.

Det är det här Internationella Biblioteket handlar om: att genom litteraturen hitta en gemenskap. Är de grönblåa politikerna medvetna om vad Internationella biblioteket handlar om, vad det betyder för oss invandrare?

Jag kollar Stadsbibliotekets webbsida, där det står att ”flytten” görs av två skäl. Det första är att ”göra en besparing som annars behövt göras på annat håll”. Det handlar alltså om den nya stadsledningens prioriteringarna, och det som anses vara mindre viktigt, och därför lämpligt för nedskärningar, är just biblioteket, just kultur – utländsk kultur.

Det andra skälet är att ”såväl IB som Kungsholmens bibliotek under en följd av år haft vikande besökstal och minskade utlån”. Jag har fått tillgång till Stadsbibliotekets besök- och låneuppgifter sedan 2009. Det verkar normalt för alla bibliotek att siffrorna går upp och ner, vilket kan beror på många olika omständigheter – områdets utveckling, renoveringar, användares vanor, vilka tjänster och evenemang som erbjuds till publiken och så vidare.

Statistiken kan inte tas ur sitt sammanhang. Den ska inte användas emot biblioteken och sin publik som en bestraffning för att inte ha levererat – bibliotek är inte företag, de är publika verksamheter. Statistik ska tvärtom ses som ett symptom på det som kan och måste förbättras.

Jag har lånat så mycket av Internationella biblioteket, men hade jag vetat att statistiken kunde användas mot mig hade jag lånat mycket mer. Jag brukar inte ta med mig böcker varje gång jag besöker biblioteket. Ibland sitter jag bara där och jobbar. Ibland läser jag en stund medan jag väntar på någon vän som är sen till en fika. Ibland kommer jag dit för en sagostund. Ibland vill jag bara ladda min mobil eller använda toaletten.

Bara känslan av att biblioteket finns där, såsom det är just nu, i sin egen byggnad, gör mig tryggare – som invandrare, som kulturarbetare, som litteraturintresserad. Hela annexet med sin personal och tusentals böcker på hundratals språk konkretiserar för mig den idé om en stad som tog emot mig med öppna armar, och så länge Internationella biblioteket finns där så finns det Stockholm jag vill bo i.