Maria Fredriksson.

Ska terroristers barn för alltid förföljas av löpsedelsetiketter?

2019-07-25 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”Det är säkert så att den mediala uppmärksamheten bidrog till att barnen kunde hämtas hem. Dock har samma medieuppbåd lett till en förlorad anonymitet”, skriver Maria Fredriksson och manar till ansvarsfull rubriksättning med anledning av de senaste artiklarna om Patricio Galvez och hans barnbarn.

Maria Fredriksson är SFI-lärare och samhällsdebattör.

Både Svenska dagbladet (SVD) och Expressen/GT väljer en högst märklig och spekulativ rubriksättning till sina artiklar om den nu hemkomne Patricio Galvez, som kanske mest är känd som ”Skråmo-barnens morfar”, samt hans barnbarn.

Reportaget i SVD inleds med en ingress som lyder som följer: ”’De är arga på mig’. Två månader efter att han hämtat hem IS-terroristen Michael Skråmos barn får han träffa dem alltmer sällan. Patricio Galvez är tillbaka i Göteborg där livet återgått till det vanliga, men där inget ändå är som förut.”

GT refererar reportaget och väljer liknande linje i sin rubriksättning: ”Skråmo-barnens morfar: De är väldigt arga på mig.” På tidningens webbsida kombineras den feta rubriken med underrubriken: ”SVD: Patricio Galvez träffar sällan barnbarnen. Säkerhetsrisk”.

Detta är en oerhört vilseledande rubriksättning av texter som handlar om den svåra situation som uppstått inte minst på grund av den mediala uppståndelse som rått kring fallet. Det är tveeggat; Patricio Galvez tog hjälp av media för att väcka uppmärksamhet kring en desperat situation i syfte att få den hjälp som uteblivit från myndighetshåll. Samtidigt medförde detta spaltmeter av spekulationer om barnens föräldrar och far- och morföräldrar och risken för att de ska växa upp och utgöra en säkerhetsrisk för riket.

Det är säkert så att den mediala uppmärksamheten bidrog till att barnen kunde hämtas hem, om inte annat snabbare än om det skett på sedvanlig väg. Dock har samma medieuppbåd lett till en förlorad anonymitet, vilket kan innebära en fara för barnen så fort de visar sig ute med sin numera rikskände morfar.

En illvillig tolkning av rubriksättningen kan dessutom göra gällande att barnen är arga över att ha blivit tagna till ett Sverige som de uppfostrats till att hata. De tillskrivs därmed en politisk agens som i sammanhanget är absurd; dessa barn har ägnat sina första år i livet åt att försöka överleva i ett kaos fyllt av svält, sjukdom och traumatiska separationer.

Istället handlar den omnämnda ilskan med stor sannolikhet om en separationsångest som de redan kraftigt traumatiserade barnen känner varje gång de tvingas ta avsked av sin morfar som förmodligen varit den enda trygghet de haft under det helvete som de genomlidit. Den säkerhetsrisk som nämns i ingressen handlar alltså inte om det som somliga vill göra gällande, utan om att barnen kan utsättas för fara i och med det hat som piskats upp mot deras föräldrar samt mormodern. I GT får artikeln sällskap av länkar till tidigare publicerade texter om fallet Skråmo, vilket lägger större fokus på allt annat än barnens bästa.

Vilseledande rubriksättning handlar alltså inte bara om risken för missförstånd utan även om fortsatt demonisering av dessa barn, som bara borde få tid och ro att läka tillsammans med den enda människa som de har naturlig anknytning till; den ende som har visat sann omsorg genom att ha rivit upp himmel och jord och blottat det som måste ha varit källan till en obegriplig sorg, och kanske skam, i sin kamp för att få hem dem.

Nu fylls åter kommentarsfältet med illvilliga spekulationer och hat, vilket förmodligen är den främsta orsaken till att socialtjänsten nu förordar mycket begränsat umgänge mellan barnen och morfadern. Det i sin tur leder till att barnen om och om igen måste ta avsked av den som måste framstå som den enda tryggheten i tillvaron. Och vem orkar kämpa både mot myndigheter och mediedrev? Det är med stor tvekan jag skriver denna text då den i sig blir en del av den mediecirkus som omger den redan utsatta familjen, men samtidigt är det viktigt att påminna om vilken effekt rubriksättning kan ha.

Därför är det av största vikt att medier väger sina ord på guldvåg och inte bara sätter rubriker med prenumerationer, klick och lösnummerförsäljning i åtanke, särskilt när barn är inblandade. Det finns människor bakom de där epiteten och feta bokstäverna och i detta fallet helt oskyldiga små barn.