Bild: Maria Fredriksson

Adoptionsbyråns högste chef presenterades som allas vår far

2019-07-10 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

För fem år sedan föddes en flicka på adoptionsbyrån Social welfare societys sjukhus i sydkoreanska Gangnam. Maria Fredriksson fick henne plötsligt i sin famn under ett omvälvande besök då hon just inlett sökandet efter sina rötter.

Maria Fredriksson, koreaadopterad

Landet där ingen får slå rot.

1972 adopterades jag från Sydkorea. Under större delen av mitt liv har jag aktivt ignorerat mitt födelseland, men 2014 bestämde jag mig för att besöka det för mig närmast mytomspunna land där jag föddes. Jag är inte resvan, varför jag försökte hitta någon form av arrangerad gruppresa med färdigt program.

Jag blev glad när jag i ett adoptionsforum tipsades om att kontakta den svenska adoptionsorganisationen Adoptionscentrum som kunde förmedla kontakt med sin koreanska samarbetspartner adoptionsbyrån Social welfare society (SWS) som varje år arrangerar en återresa för vuxna adopterade. SWS har förmedlat adoptioner till Sverige sedan svenskarna började adoptera från landet i större skala och har på senare år börjat arrangera påkostade gruppresor under namn som ”Welcome home – Motherland tour”.

De vuxna adopterade behöver bara betala flygresan, resten av den veckolånga vistelsen bjuder adoptionsbyrån på. De adopterade får bo på ett femstjärnigt hotell mitt i den välmående stadsdelen Gangnam, där även adoptionsbyråns huvudkontor med tillhörande sjukhus, pensionat och barnhem ligger. Vistelsen inleddes med en påkostad bankett i hotellets festsal, med journalister och fotografer och adoptionsbyråns högste chef som presenterades som allas vår far.

Under veckan var vi i sällskap av en skara unga universitetsstuderande som agerade tolkar och guider. Det var meriterande för dem att medverka i detta program. De var med oss under hela resan utom under den andra dagens förmiddag då vi skulle besöka adoptionsbyrån och barnhemmet.

Barnhemsbesöket inleddes med att vi fick se en film bestående av softade pastellfärgade bilder av vackra kvinnor, friska spädbarn och lyckliga par. En speakerröst förklarade på amerikansk engelska vilken fantastisk möjlighet adoption är för alla inblandade parter.

Därefter skulle vi få chansen att tala med en av adoptivbyråns anställda om våra papper och om hur vi skulle kunna gå tillväga om vi ville söka våra rötter. När jag satt i det där rummet på adoptionsbyrån och gick igenom mina dokument med den där kvinnan som förmodligen föddes något decennium efter att jag lämnat landet förändrades allt i och med ett litet papper som jag aldrig sett förut. Pappret är en förfrågan från barnhemmet i Busan till adoptionsbyrån SWS i Seoul där de ber SWS att ordna med en internationell adoption för mig. Problemet är att namnet stämmer, men inte födelsedatumet.

Efter samtalet med kvinnan, då jag fått tjata mig till en kopia av nämnda papperslapp, leddes jag in i ett rum med en massa sängar. I sängarna låg små barn, 1-2 månader gamla. Jag placerades på golvet med några av mina reskamrater, ett tiotal andra vuxna adopterade från Sverige, USA, Tyskland, Belgien och Kanada. Vi tilldelades var sin bebis.

Där satt vi i rosa skyddsrockar med en minivariant av oss själva. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv. Reskamraten som satt bredvid mig på golvet grät så jag trodde att hen skulle gå sönder inför mina ögon. Under tiden klampade en journalist och en fotograf omkring oss och tog bilder och ställde förutsägbara frågor.

Efter kanske en halvtimme, tre kvart fick vi abrupt lägga tillbaka spädbarnen i sängarna då det var dags för lunch. Utan att riktigt veta varför tog jag en stor uppsättning bilder på flickan jag hållit; flickan som inte ens var född när jag planerade resan. Framförallt tog jag bilder på namnskylten på sängen, för jag kunde inte för mitt liv lägga hennes namn på minnet.

Den adoptionsbyråanställda kvinnan manade på oss, så jag fick skyndsamt ta farväl av flickan. Jag rörde vid hennes kind och mumlade ett lycka till. I dag är hon fem år och jag undrar ofta var hon hamnade.

Vi föstes över gatan till lunchrestaurangen mittemot där vi mer eller mindre kastade i oss maten innan vi skulle bussas vidare i programmet. Resten av dagen ägnades åt danslektioner och matlagningskurs och nu var vi åter i sällskap av våra guider. Inte förrän sent på kvällen fick vi möjlighet att sitta ner och försöka smälta dagen.

Dagen efter barnhemsbesöket delades vårt sällskap av adopterade upp i tre grupper och vi reste ut i provinserna tillsammans med våra unga guider som planerat varje minut i detalj. Under den andra av de två nätterna frågade jag de fyra guiderna som var med på min resa om det papper som jag lyckats tjata till mig från adoptionsbyrån. En av studenterna översatte och tittade sedan frågande på mig och de andra tre adopterade.

Det var då vi insåg att studenterna inte vet vilka vi är. De hade inte förstått att vi är adopterade. De trodde att vi var barn till utvandrade koreaner vars föräldrar inte sett till att lära oss koreanska. En av dem berättade att hon valt att delta i programmet då hon såg det som en chans att nätverka med utlandskoreaner. Expats.

Kvällen slutade med att fyra fyrtioåriga kvinnor som adopterats från Korea till Sverige satt och tröstade en storgråtande koreanska i tjugoårsåldern som hysteriskt undrade hur vi inte kunde veta vilka våra riktiga mammor är.

Där föddes min kritik.

Veckan började som den slutade; med en påkostad bankett och besök av stadsdelens borgmästarinna som inför ett pressuppbåd tilldelade var och en av oss adopterade ett diplom och en stämpel med våra koreanska namn inristade i en täljsten, samtidigt som hon förklarade oss hedersmedborgare i Gangnam. Ironin.

Det sista vi gjorde var att fylla i en utvärdering av resan. Efter mitt livs mest hektiska och omvälvande vecka var det enda jag kom på att skriva en rad där jag rekommenderade dem att inte lägga så många programpunkter på samma dag som barnhemsbesöket, vilket jag i årets program ser har hörsammats.

I dag, fem år senare önskar jag att jag hade framfört helt andra synpunkter.

Varför ska adopterade besöka ett barnhem?

Varifrån kommer pengarna till denna påkostade resa?

De frågorna hade varit uppriktiga då; i dag ter de sig mest retoriska.

För jag vet svaren.
I dagarna fyller den lilla flickan fem år.

Jag hoppas att hon slipper göra den resa jag har gjort och jag önskar henne all lycka i världen.