Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Förälskelse – den monogama återvändsgränden

2019-05-31 | Sandra Dahlén padlock

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

”En förälskelse är mycket intensiv men hur stark den än är går den ändå alltid över. Hjärnan kan inte producera de här ämnena i evighet.” Sandra Dahlén utforskar förälskelsens kemi och dess konsekvenser för monogama relationer.

”Vi gjorde ingenting innan jag tog upp skilsmässan hemma, jag skulle aldrig vara otrogen.” Vederbörande var superförälskad i en kollega och hemma var det knackigt sedan länge och separationen var ett faktum. Jag hörde just det här för åtta år sedan men har sedan dess hört det flera gånger till – om att sköta monogamin snyggt.

Polygama anklagar ofta monogama för att vara otydliga, för att inte uttala reglerna för förhållandet. Men det är nog just ett problem för polygamt lagda – svårigheter med att förstå relationers sexuella gränser. Monogama har å andra sidan ofta en hypersensibel känsla för outtalade gränser. Den som bryter mot reglerna vet om det.

En del monogama par har dock även tydligt uttalade regler om att inte gå bakom ryggen på varandra, att vara ärliga. Det betyder att inget inleds och inget sexuellt sker med någon annan innan det är på bordet hemma. Det här låter så bra, så schysst, men är det egentligen det? Det har jag gått och funderat på senaste tiden bland människor som är nyförälskade, i skilsmässoprocesser eller blickar tillbaka på det som har varit.

Precis som i det inledande exemplet ovan behöver inte en separation orsakas av en ny förälskelse, utan den kan vara knuffen att lämna något som redan är dåligt. Men i en del fall kan en förälskelse just vara det som orsakar separationen i en monogam relation: ”Jag är kär i en ny person som jag vill vara med och det går inte om jag är kvar med den gamla.” Problemet är dock att en förälskelse är just en förälskelse.

Bortom ord

Kärlek handlar såklart om samhällsnormer och uppväxt – vi lär oss att tända på det vi ser och får signaler om är okej. Men en förälskelse präglas också starkt av kemiska reaktioner som slår på belöningssystemet och därför liknas vid drogberoende.

Känslodelen av hjärnan är påslagen och förstånds- och minnesdelen saktar ner. Dopamin släpps ut som i sin tur skapar höga halter av endorfiner i blodet. Samtidigt blir det lägre halter av ”må-bra-hormonet” serotonin vilket också kan skapa en ledsamhet. Om något inte känns helt bra, exempelvis i en gammal relation, så blir den känslan extra jobbig under förälskelse. Och just den här fysiska/kemiska förälskelseförmågan är nog människans stora styrka och akilleshäl på samma gång. Ruset gör så att vi vågar ge oss hän, njuta och vara med om något himlastormande bortom ord. Men det är även oerhört sårbart då förnuftet blir så undertryckt.

Det här är något till och med svenska domstolar tar hänsyn till. I Aftonbladet förra året kunde vi läsa om en man som friades från bedrägeri. En kvinna han var mycket förälskad i bad honom hämta ut ett arv i form av resecheckar så de skulle kunna leva med varandra i Sverige. Men checkarna var falska. Rätten skriver dock: ”Han har varit väldigt förälskad. I en sådan situation är det lätt att bete sig naivt och godtroget.”

Hög – inte korkad

En förälskelse är mycket intensiv men hur stark den än är går den ändå alltid över. Hjärnan kan inte producera de här ämnena i evighet. Ofta går det över inom loppet av ett år, ibland två år – men aldrig längre. Om du lever i en monogam relation och blir förälskad i någon annan så kan du alltså aldrig på förhand veta hur det kommer att utveckla sig med förälskelsen – om du inte gör det förbjudna och inleder en hemlig relation.

Först lär man då känna partnerns ”förälskelse-jag” vilket innebär att lära känna vissa delar hos personen. Under ruset lyfter vi nämligen mest fram vissa delar av oss själva. Det är inte så att vi medvetet luras utan vi gör så när vi är höga. Dessutom tolkar vi partnern i positiva ordalag. Om den säger ”Jag har inte så mycket sexlust i vanliga fall”, så tänker man att med mig kommer du ändå ha det. Eller om partnern säger att ”ibland blir jag deppig” så tänker vi att alla kan ju inte vara lyckliga hela tiden, och vad fint att den kan prata om och erkänna känslor.

Detta sker ihop med att hjärnan fokuserar på just känsla – ”jag känner rätt” – vi är rätt för varandra, jag vet nu för tiden vad jag vill ha. Det här betyder inte att vi är korkade utan höga och det behöver inte vara något problem så länge vi inte fattar livsavgörande beslut tillsammans med den nya förälskelsen. Så länge vi inte skaffar barn, flyttar till annat land eller ingår ekonomiskt kontrakt (såsom giftermål) med någon vi faktiskt inte känner än så är det inte några problem. Men gör man det så kan det gå vägen eller så kan det skita sig.

Med hänsyn till konsekvenser

Efter ett år kan man ha skaffat barn med någon som aldrig vill ha sex, tar ut frustrationer på familjen, eller har djupa depressioner och inte vill behandla det. För det som händer när en förälskelse lagt sig är att ämnen som dopamin lägger sig på normala nivåer. Då visar vi fler sidor av oss själva och när vi inte är höga kan vi se situationer från olika håll. Det betyder att vi lär känna varandras både bra och dåliga sidor. Kan vi leva med varandras alla sidor utvecklas en djupare kärlek där vänskap och vardaglighet ingår.

Som man bäddar får man alltså ligga – fattar man livsavgörande beslut ihop med en förälskelse är det vinna eller försvinna. Problemet är att om du blir förälskad när du redan lever i en monogam relation så är det svårt att veta vad du bäddar med för att få ligga. Ska förälskelsen utforskas behöver det först ske en separation med den gamla partnern.

Bara det är ett stort livsavgörande beslut som även kan innebära konsekvenser för gemensamma barn. Men man håller sig då till dealen om att inte gå bakom ryggen. Men är det här enbart schysst? Man kan ju tycka att det är respektlöst och oschysst att låta något så tillfälligt och outforskat som en förälskelse avbryta en djup relation.