Det är en tidig men mörk vinterkväll när vi ses i Stockholm för att prata om varför de drog igång #utfoulad och varför det har varit viktigt att behandla flera olika förtryck inom ramen för deras arbete. Det var när #metoo bröt ut hösten 2017 som vännerna Azuka Nnamaka, Kadidja Andersson och Ebba Requin började prata om egna erfarenheter inom basketen. Samtidigt vände de sig emot att vissa inom basketvärlden var av uppfattningen att #metoo inte var något som rörde deras idrott – basketen framhålls ofta som ett gott exempel på både inkludering och jämställdhet. Basketen är inte minst bra på att locka tjejer med utländsk bakgrund som annars ofta är underrepresenterade inom föreningsidrotten. En studie från Ung livsstil från 2015 konstaterade också att 53 procent av alla barn och ungdomar som spelar basket i en klubb är flickor. Det innebär dock inte att problem som sexism, rasism och homofobi inte existerar, och när vissa inom basketen helst ville lägga locket på, ville Azuka Nnamaka, Kadidja Andersson och Ebba Requin agera:

– Det fick oss att känna att nu har det gått för långt, att ingen annan kommer se till att det sker en förändring. Jag hade just slutat som aktiv, vilket gjorde det lättare att göra det här just då. Genom åren har vi pratat sinsemellan men aldrig riktigt vågat lyfta det, när det har gjorts försök att lyfta det har man till exempel fått höra att man ska vända andra kinden till, man är så beroende av sina ledare, säger Kadidja Andersson.

Ett vattenfall

De började med att samla in inlägg från basketvärlden som de senare, i februari 2018, publicerade på framför allt Instagram. Vissa berättelser handlar om våldtäkt och sexuella övergrepp. Andra om rasistiska tillmälen och trakasserier. En spelare berättar om rasism i landslaget:

”På det allra första mötet som jag hade med head coachen så sa han till mig att han var mycket positivt överraskad över hur jag visade mig att vara som person trots att jag var svart och spelade i klubben som jag spelade i.”

Ytterligare andra berättelser tar upp tränare som förödmjukar spelare, tränare som agerar auktoritärt och många berättelser handlar om sexistiska uttryck och om vuxna tränare som inleder sexuella relationer med underåriga spelare. När de första inläggen blev offentliga började berättelserna strömma in snabbt.

– Det blev som ett vattenfall, säger Azuka Nnamaka.

Det dröjde inte länge innan de fick kontakt med Svenska basketbollförbundets (SBBF) generalsekreterare Johan Stark som då var nytillträdd på posten. Ett syfte med #utfoulad var att få SBBF att agera och ganska snabbt inleddes ett samarbete. Under våren 2018 valdes också Azuka Nnamaka och Ebba Requin in i förbundets styrelse och samtidigt tillsattes en arbetsgrupp som arbetat med att ta fram en åtgärdsplan för svensk basket. Den nya styrelsen fick bättre representativitet och det faktum att #utfoulad har tagit plats där innebär flera fördelar för förändringsarbetet:

– Vi har fått mer mandat i vårt arbete, om vi behöver träffa en grupp inom basket för kompetenshöjning och utbildningsarbete exempelvis, säger Azuka Nnamaka som också pekar på vikten att de var två som valdes in och därför kan stötta varandra:

– Det är enormt skönt att vara två, i vissa frågor är det jag som pratar, i andra kan Ebba ta över, säger hon.

– Ja, att inte behöva dra i det hela om man själv varit utsatt för något, det är viktigt, fortsätter Ebba Requin.

Intersektionell analys

En svårighet för aktiva att ta upp problem som sexism, sexuella trakasserier, homofobi, heteronormativitet eller rasism inom sin idrott är att utövarna är beroende av sina tränare och ledare för att kunna utöva idrotten. Frågan huruvida en spelare får behålla sin plats i klubblaget eller i landslaget om hen uttalar kritik mot hur ledningen hanterar sådana frågor är något som idrottarna ställs inför och som kan få många att tveka eller välja att vara tysta.

– Strukturen för att ta upp de här sakerna har inte funnits, men #utfoulad har bidragit till att man nu känner stöd hos andra, att man inte är ensam i det. Det är viktigt att frågorna lyfts och att man hjälps åt att göra det, säger Azuka Nnamaka, som bland annat tagit tre SM-guld med Solna vikings.

Alla tre har spelat basket på elitnivå. Kadidja Andersson har spelat i landslaget och i USA, där Kadidja Andersson och Ebba Requin spelade collegebasket tillsammans, liksom proffsbasket i flera europeiska länder. Ebba Requin har också jobbat med klubbar som Högkvarteret och Klubb idyll i det queerfeministiska Stockholm. Hon och Azuka Nnamaka har i sin tur också spelat basket tillsammans som barn. Azuka Nnamaka har bland annat spelat för Solna vikings som hon tagit SM-guld med. De är alltså alla tre framgångsrika spelare och som har tyngd bakom sina namn vilket de också nämner som en förklaring till varför de själva känt att det varit möjligt att sätta fokus på problemen samt att de också blivit lyssnade på och mötts med respekt. När de drog igång #utfoulad tog de alltså ett bredare grepp än de flesta andra initiativ som togs kring #metoo, förutom sexuella trakasserier och övergrepp har de också haft fokus på rasism och utsatthet på grund av sexuell läggning.

– Det är viktigt med en intersektionell analys av frågorna, att det inte bara blir en kvinnofråga, säger Ebba Requin.

– Mycket av rasismen är kopplat till kropp. Det finns förväntningar att den svarta kroppen ska vara atletisk, kunna göra mycket och hoppa högt, säger Azuka Nnamaka och Ebba Requin fortsätter:

– Det finns också föreställningar om hur spelare ska spela. ”Du ska inte spela som i NBA”, den kommentaren visar på ett glapp, den sägs inte till en spelare som är vit, den sägs till en rasifierad spelare. Då betyder det ”sluta spela svart”, säger Ebba Requin.

Rasism och homofobi

Rasism inom idrotten kan ta sig många uttryck, ett sätt kan vara att spelaren får höra att hon inte har ”rätt attityd” som kan exkludera många som på olika sätt inte passar in i rådande norm. Inom SBBF har de jobbat med att ta fram en etisk kod för att undvika sådan exkludering där också klass och social bakgrund spelar in – den som anses ha ”rätt” ordförråd, som är vältalig och anses väluppfostrad har lättare att uppfattas som en god idrottare.

– Att svensk basket kan vara rasistisk och sexistisk är svårt för många att acceptera, säger Kadidja Andersson.

Attityder och föreställningar om den ”rätta” spelartypen kan innebära att spelare straffas ut av en uppsjö av anledningar. Ebba Requin mötte ofta motstånd för att hon inte levde upp till heteronormativa förväntningar som fanns inom idrotten och på henne som spelare. Att vara sig själv är något som hon upplever ledde till stora hinder, en motvilja från ledare och tränare grundad i homofobi:

– Det är extra hemskt inom idrotten där vi säger att det är vad du gör som ska avgöra och sedan får du snabbt veta att det inte alls är vad du presterar på plan som avgör, säger hon och minns en uttagning till ett ungdomslandslagsläger i tonåren där hon trots att hon briljerade på plan inte kom med, utan att få någon förklaring till varför.

– Jag var 14 och kunde inte appropriera ett straight sätt att vara. Alla visste att det var knas, säger hon.

Arbetet med den etiska koden pågår och en viktig aspekt av det arbetet är att utveckla tydligare riktlinjer för en mer professionell hantering av rekrytering av tränare och ledare till sporten:

– Det är viktigt att förbundet instiftar rutiner och konkreta verktyg för det, att referenser alltid ska tas, att utdrag från brottsregistret ska lämnas. Det är en viktig signal, säger Ebba Requin.

– Förhoppningen är att åtgärderna ska var klara under 2019, det är viktigt att de verkligen implementeras och inte bara blir något påklistrat, säger Azuka Nnamaka.

Spelar- och tränarrelationer

Ett problem som är relativt vanligt är relationer mellan spelare och tränare, även på elitnivå och detta var något som togs upp i många av berättelserna under #utfoulad. En person skriver: ”Vi var alla mellan 15-18 år när en av våra vuxna manliga coacher började dejta en av våra lagkamrater, hon var 17 år då.” Skribenten pekar på att samtidigt som de visste att det var fel var det svårt att agera, de var ju själva unga och flickan sade sig älska tränaren som också började fixa in dem på klubbar: ”Vi slutade se det som ett problem för att vi var så himla unga, det är inte förrän nu när man tänker tillbaka på det som man inser hur problematisk situationen var.”

En annan berättelse tar upp hur en tränare inledde en relation med en spelare i 12-13-årsåldern, att spelaren så småningom berättade för en annan vuxen och att tränaren blev konfronterad och slutligen erkände. Ändå fick tränaren, som hade riskerat att dömas för barnvåldtäkt om han hade polisanmälts, vara kvar i klubben. Den unga spelaren slutade med basketen och ”drog sig undan från oss i laget och har i efterhand berättat att hon seriöst övervägde att ta sitt liv under denna period”. Vissa av berättelserna utgör alltså rena våldtäkter på, eller sexuella övergrepp på barn, eftersom barn under 15 inte kan samtycka till en sexuell relation med en vuxen. Men även när det gäller relationer mellan vuxna personer kan dessa innebära gråzoner och utgöra allvarliga problem, eftersom en spelare står i ett beroendeförhållande till sin tränare. Relationen kan också utgöra problem för övriga laget:

– Relationer mellan tränare och spelare är något jag upplever som vanligare i Sverige jämfört med andra länder, absolut att det förekommer men jag har inte sett något liknande någon annanstans, det är något som bara måste styras upp, säger Kadidja Andersson som förutom USA också spelat i Spanien, Italien och Slovakien.

– Det är ett mycket större glapp, på ett professionellt sätt, mellan coachingstaben och spelarna i de länder jag varit i.

Vill se extern visselblåsartjänst

Kadidja Andersson förklarar att det var flera saker på landslagsnivå som hon inte tyckte fungerade, hon mådde dåligt i kulturen och jargongen som rådde:

– Landslaget var ett så prestigefyllt uppdrag att man ville bortse från alla problem som fanns, men många landslagssäsonger mådde jag inte alls bra.

– Det handlar inte om att övervaka vuxna människors relationer men om jag är coach får jag först avsäga mig uppdraget och sedan inleda en relation. Det handlar om arbetsmiljön för resterande spelare, säger Ebba Requin.

Ytterligare en aspekt som de jobbat med under #utfoulad är en oberoende visselblåsarfunktion för idrottsrörelsen. I höstas etablerade Riksidrottsförbundet en visselblåsartjänst och en idrottsombudsman som det går att vända sig till om ett specialidrottsförbund inte på egen hand lyckas hantera trakasserier, våld eller övergrepp. Men även om det är ett viktigt steg kan det finnas problem. Azuka Nnamaka pekar på att en förövare kan sitta i samma hus som visselblåsartjänsten, bättre vore det med en extern tjänst:

– Det blir mer trygghet för den som är utsatt om man kan gå till någon utanför, säger hon.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.