Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Bild: Ulrika Zwenger

Så görs strukturell rasism

2019-04-26 | Sandra Dahlén padlock

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

”Strukturell och institutionell rasism hålls inte upp av någon annan långt där borta, den skapas av en massa människor som bedömer olika utifrån utseende och ursprung.” Sandra Dahlén och reflekterar över faran i vardagliga tolkningar på ojämlik grund.

Jag minns min första internationella jobbresa. Den var i Tanzania för 18 år sedan och jag skulle få åka med ett erfaret gäng som arbetade med internationella utbyten och utbildningar. Vi svenskar hängde ihop med en indisk delegation och tillsammans besökte vi olika organisationer och verksamheter som arbetade med sexuell och reproduktiv hälsa. Det var mycket in och ut i bilar, gropiga vägar, ut på landsbygden, genom städer. Mannen i den indiska gruppen lyckades alltid vara först fram till bilen och hoppade snabbt in i sätet bredvid chauffören. Vi andra fick hela tiden sitta bak och trängas. Vi tyckte att det var så upprörande att bara för att han var snubbe så skulle han sitta på bästa platsen.

Det här tänkte jag på sist jag var i Indien på jobb för ett par månader sedan. Vi skulle in tre tjejer och en kille i bilen. Han var schysst och satte sig fram. Ja, ni läste rätt, han var schysst och satte sig fram. För det har jag lärt mig genom åren att en schysst indisk man tycker att det är stressande att sitta bak eftersom han kan råka nudda en tjej och göra henne obekväm. Jag vet inte vad man skulle kunna likna det vid i ett svenskt sammanhang. Kanske att om två tjejer deklarerar att nu går vi in i det här rummet och byter om så passar inte en schysst kille på att gå in och hämta något just då.

Hur kulturer ser på kropp, sexualitet och integritet ser olika ut. Hur män förhåller sig till det ser också olika ut. En hel del passar på att svina när det går. Den indiska mannen i Tanzania visade tjejerna respekt. Vi svenskar tolkade det dock som gubbsexism. Så fungerar tyvärr ofta vi människor – de som tillhör ”de andra” läser vi lättare negativt än de som tillhör ”oss”.

Kaka söker maka

Just det här mötte jag senast på en utbildningsdag för personal på hvb-hem. Alla arbetade med unga nyanlända. De månade verkligen om ungdomarna och ville ha tips på hur de kunde hantera situationer och frågor om sexualitet. Ett problem som dök upp var att nyanlända killar gärna var ihop med svenska tjejer, men när det talades om giftermål så gällde det att hitta någon från hemlandet. Hur skulle personalen få ur dem denna nedsättande kvinnosyn?

Där och då i utbildningssalen fanns inte det svenska uttrycket ”kaka söker maka”. I frågan jag fick fanns inte det som är självklart i andra sammanhang som rör ”oss själva” – att de flesta av oss vill leva med någon som har liknande erfarenheter och liv. Vi hookar på samma utbildningsbakgrund och populärkulturella referenser.

Och hur vanligt är det egentligen att svennebanan-tjejer vill bli ihop med killar från Mellanöstern? Jag tänker på honom som kom fram till mig efter en föreläsning och undrade varför inga svenska tjejer ville bli hop med honom. När han fortfarande var kvar i sitt hemland var han populär bland tjejerna på semester. Nu tog de inte i honom med tång.

Inget nytt

Forskning på rapport på statlig utredning visar hur ”de andra” tolkas olika än de som tillhör ”oss”. Och de som tillhör ”oss” har mer makt – att döma i domstolar, möjliggöra bostad, arbete och goda betyg. Vi kan läsa (eller uppleva) hur svenska domstolar ger pappor med svenskklingande namn större chans till umgängesrätt även om mannen är dömd för misshandel. Elevers uppsatser bedöms olika utifrån namn och så även bostads- och arbetssökande.

Den schyssta personalen på hvb-boendena kom på att de tolkar de unga killarna på boendena på andra sätt än killar i deras mer privata närhet. Strukturell och institutionell rasism hålls inte upp av någon annan långt där borta, den skapas av en massa människor som bedömer olika utifrån utseende och ursprung – bland annat många människor som inte ser sig som rasister, kanske till och med tycker mycket illa om rasism.

För dig som dagligdags blir utsatt för rasism är det jag nu skriver om inte något nytt. Men för alla oss andra, som absolut inte ser sig som rasister men tillhör ”oss” – blir sedda som svenskar, är normen: Hur ser jag egentligen på människor och vad får det för konsekvenser?