Från ANWA:s kvinnomöte i Nepal.

Demokratisk revolution i Nepal med kvinnorörelsen i spetsen

2019-04-12 | Ann-Margarethe Livh , Leila Qaraee , Ann Mari Engel , Joanna Mellquist padlock

OPINION

”Kvinnokampen i Nepal är både klassfråga och en feministisk fråga. Utan att utrota fattigdomen går det aldrig att uppnå jämställdhet”, skriver Ann-Margarethe Livh, Leila Qaraee, Joanna Mellquist och Ann Mari Engel efter en studieresa till landet och konstaterar att landets kvinnorörelse söker stöd och internationellt samarbete med kvinnor över hela världen – men inte till vilket pris som helst.

Ann-Margarethe Livh, Internationell arena, Ann Mari Engel, vänsterpartist, Leila Qaraee, Kvinnors nätverk, och Joanna Mellquist, Kvinnors nätverk, deltog i studieresa i augusti 2018 organiserad av ANWA.

Det ser dystert ut i världen när det gäller drömmen om socialism och rättvisa liksom när det gäller kvinnors rättigheter. Inte många har noterat att vänstern för något år sedan vann en stor seger i Nepal i ett av världens fattigaste länder. En stark fackföreningsrörelse och en stark kvinnorörelse har bidragit till segern.

Det som verkade otroligt för bara några år sedan, bildandet av Nepals kommunistparti – en sammanslagning av det gamla kommunistpartiet och maoisterna, är genomfört och det nya partiet har börjat styra landet. Eter tio års inbördeskrig, åratal av politisk oro och ständigt fallande regeringar kan detta bli den första stabila regeringen på åratal.

Att förvandla ett auktoritärt hinduiskt kungadöme till en sekulär demokratisk republik var och är inte lätt. Diskrimineringen av kvinnor är ett utbrett problem. Kvinnoorganisationer och kvinnor inom partierna driver på för förändringar och har kommit en bit på väg när det gäller att få igenom lagar men tillämpningen är svår.

En stor del av befolkningen lever i avlägsna byar och många, inte minst kvinnor, är inte läs- och skrivkunniga. Därför lever många gamla sedvänjor kvar, till exempel kastsystemet som är förbjudet sedan 1963 men som fortfarande tillämpas, speciellt på landsbygden. Det styrande partiet har ett starkt kvinnoförbund ANWA, som från de tidigare kommunistiska och maoistiska partierna försöker att bilda ett gemensamt förbund, vilket inte är enkelt. De två partierna har varit djupt oense under åratal.

När det gäller kampen mot kungadömet så kämpade kommunisterna UMlL både underjordiskt och öppet mot det enväldiga kungadömet medan maoisterna startade inbördeskriget 1996. I den maoistiska gerillan var 40 procent av soldaterna kvinnor från de allra fattigaste befolkningsgrupperna. Många kvinnliga gerillasoldater har vittnat om svårigheter och diskriminering efter inbördeskrigets slut samtidigt hade många fått erfarenheter och självförtroende som var helt otänkbara för fattiga och kastlösa kvinnor före inbördeskriget. De bröt mot alla sociala och religiösa tabun och många fick betala ett högt pris för det när inbördeskriget var över.

Nepal är också ett av världens minst industrialiserade länder men har ändå starka fackföreningar. INDECONT är ett fackförbund kopplat till kongresspartiet, ANTUF samarbetar med maoisterna och GEFONT med kommunistpartiet. Många kvinnor började arbeta i textilindustrin redan som barn och fackföreningen GEFONT har utbildat många kvinnor som nu sitter i parlamentet.

Gapet är enormt mellan en fattig kvinna på landsbygden, som inte är läs- eller skrivkunnig och lever under påverkan av kastsystemet, och de starka politiskt kunniga kvinnor som sitter i parlamentet. Kvinnorna deltog i kampen mot monarkin och kvinnorna utbildades av fackföreningsrörelsen. Kvinnorna i ANWA säger att utan kvinnorna hade vi inte segrat i valet men utan ett demokratiskt vänsterstyre kommer inte kvinnorna att lyckas med jämställdhetsarbetet.

Kvinnokampen i Nepal är både klassfråga och en feministisk fråga. Utan att utrota fattigdomen går det aldrig att uppnå jämställdhet. ANWA vill ha stöd och internationellt samarbete med kvinnor över hela världen men accepterar inte stöd från NGO:s som har en agenda som inte stämmer med vänsterregeringen.

Kvinnorörelsen har uppnått flera parlamentariska segrar, exempelvis att minst en tredjedel av parlamentsledamöterna ska vara kvinnor och att i provinserna och i kommunerna ska antingen borgmästaren eller vice borgmästaren vara kvinna. Bidhya Bhandari, tidigare ordförande i ANWA, blev Nepals första kvinnliga president sedan hon vunnit över kongresspartiets kandidat.

Den hinduiska sedvänjan Chhaupadi där kvinnor efter att ha fött barn och under menstruationen tvingats sova i en hydda eller en plats långt från boningshuset har kriminaliserats och den som tvingar en kvinna ska betala böter.

Det är en stark kvinnorörelse som tar sig an uppgiften att förändra Nepal. Det patriarkala systemet inom partiet ska bekämpas, alla de nya kvinnliga politikerna ska utbildas, trafficking, barnarbete och kampen mot all diskriminering på grund av kön listan är oändlig. Vänstern i hela världen har ögonen på Nepal. Ska vänstern lyckas förändra samhället och ska vänsterns kvinnor lyckas med att skapa ett både rättvist och jämställt samhälle?