Feministisk populism och strejkens potential

2019-03-19 | Katarina Andersson padlock

FEMINISM

Kan en feminism inspirerad av rättviserörelser världen över förena majoriteten av världens kvinnor? Den frågan var utgångspunkten när manifestet Feminism för de 99 procenten diskuterades på Aspuddens bokhandel.

Feminism för de 99 procenten

Av Cinzia Arruzza, lektor i filosofi vid New school for social research i New York, Tithi Bhattacharya, professor i Sydasiens historia vid Purdue-universitetet, Indiana, och Nancy Fraser, professor i filosofi vid New school, New York.

Tankekraft förlag, 2019

Författare till manifestet är tre amerikanska teoretiker och aktivister, Cinzia Arruza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser. Förlaget Tankekraft arrangerade ett samtal där en panel bestående av Shabane Barot, läkare och skribent, Ulrika Dahl, genusvetare, Edda Manga, idéhistoriker och Julia Lindblom, journalist, reflekterade över manifestets innehåll.

Moderator Devrim Mavi börjar med att sammanfatta manifestets idé, att de 99 procent som inte tillhör den absoluta ekonomiska eliten tjänar på en kamp som är antikapitalistisk, ekosocialistisk, antirasistisk och internationalistisk. Inspirationen finns i de rörelser och strejker som blossat upp i många olika länder de senaste åren, exempelvis i Argentina, Italien och Turkiet.

Edda Manga konstaterar att boken utgår från en djupgående kritik av det rådande systemet, formulerat i ett entusiasmerande tilltal.

– Jag funderade på vad 40 år av nyliberalism och historiens slut gjort med oss. Bland annat har det yttrat sig i en hopplöshet och en politisk depression, och den här boken försöker använda sig av manifestformen för att skapa ett vi.

Strejken som politiskt medel har en central roll i boken. Julia Lindblom ser hur strejkbegreppet utvidgas bortom traditionella arbetsplatskonflikter.

– I dag kan vi också se strejker mot rasistiskt eskalerande politik, klimatstrejker och feministiska strejker. De senare går in i den reproduktiva sfären – hemmet, skolan – och de har varit gränsöverskridande. Det är en global feministisk kamp.

Frågor som enar

Shabane Barot tycker att boken stakar ut en väg genom att lyfta fram olika exempel på hur kvinnor varit en revolutionär gnista genom historien. Den har också fått henne att fundera på vad olika strejker är uttryck för.

– De nämner ju Polen – är det en strejk eller är det ett motstånd mot en backlash? Är det första hörnstenen i en mäktig rörelse eller är det en sista suck? Jag uppfattar det som sker i Sydamerika som mer offensivt.

En strejk kräver en tydlig motpart, och denna roll har uppluckrats av nyliberalismen.

– Jag har sett en generation 80-talister växa upp där tanken på att ens ha en arbetsgivare inte finns, utan du är självgjord, du jobbar i projekt, du har f-skattsedel, du ska promota dig själv, du ska blogga. I den situationen blir den liberala feminismen begriplig, säger Ulrika Dahl.

Anledningen till att det här manifestet kommer just nu tror Shabane Barot beror på legitimitetskrisen för just nyliberalismen. Men Edda Manga tycker att författarna trampar vatten när de utser kapitalismen till grund för hela problematiken. Även Ulrika Dahl blir stundtals besviken över att fokus tycks ligga på en klassisk marxistisk vänsterfeminism.

– Man skulle kunna belysa kritiken av marxismen genom till exempel black marxism och prata om hur kapitalismen alltid var rasistisk från början.

Är det då ens realistiskt att en så stor andel som 99 procent skulle ställa sig bakom den uppställda parollen? Edda Manga menar att det måste baseras på någonting som kan försvaras ur ett analytiskt perspektiv.

– Är ni medvetna om att Sverige numera är världens åttonde mest ojämlika land? 40 år av överföring från de fattiga till de rika har skapat en enorm ojämlikhet. Kan vi mobilisera på det? Det är väldigt optimistiskt, men ansatsen att benämna det på det sättet är ett försök att skapa någonting.

Klimatet borde ha potential att bli den fråga som alla enas under, menar Shabane Barot.

– Jag tycker det var väldigt snyggt hur de i manifestet knyter kvinnors historiska kamp för mat och fred till den här frågan, det är verkligen reproduktion på basal nivå, mat och en beboelig planet.

Hon vill också slå ett slag för en arbetstidsförkortning.

– Istället för att exploatera fattigare kvinnor kan man sänka arbetstiden till sex timmar och ha tid själv. Det tror jag är ett argument som man kan vinna kvinnor med. Även kvinnor som använder RUT känner sig stressade, för att de jobbar mer var. Det är hela tiden fördelningen mellan det reproduktiva arbetet och lönearbetet.

Vilken fråga som än enar motståndet så är det inte självklart överallt att det offentliga rummet är en säker plats att manifestera sina krav på. Ulrika Dahl tycker att hotet från den högerextrema politiken hamnar i skymundan i manifestet.

– Den frågan hör i allra högsta grad ihop med möjligheten att protestera och vad konsekvenserna blir av det. Och just på grund av att det finns något slags högerextrem rörelse så finns också behov av något slags vänsterpopulism, ett vi som inte är som ni. Och när det finns en gemensam fiende så kan man ju enas, till exempel genom solidaritet kring miljön.

Mannen i centrum

När det kommer till medial uppmärksamhet av samtida fenomen med feministiska förtecken torde #metoo ligga i topp. Hur tänker paneldeltagarna kring den sortens upprop, i förhållande till manifestet, undrar en person i publiken.

– Det som jag tycker är intressant med det är branschuppropen, och kampanjer och facebook-grupper. Det var en solidaritet, kraften i de branschuppropen hade potential att gå från ett metoo till ett wetoo, säger Julia Lindblom.

Edda Manga frågar sig dock vilken politisk förändring man kan åstadkomma utifrån det vi:et. Om det är ett vi som bara består av sårbara kroppar som skadas av män leder det till en så kallad fängelsefeminism, där målet begränsas till att sätta fast förövarna.

– Jag tänker att vi:et måste vara i samklang med något som man vill åstadkomma rent samhälleligt.

De massiva vittnesmålen från exempelvis restaurangbranschen hade kunnat mynna ut i en arbetsrättslig fråga, tror Shabane Barot, medan Ulrika Dahl ser ett problem i att det ”reducerade en komplex och mångfacetterad kamp som pågått länge i olika fraktioner”.

– Och så plötsligt, nej, nu är det den vita heterosexuella kvinnan och hennes kamp med mannen som är i centrum igen. Det var massa kamper som plötsligt inte fick plats. Om vi ska gå tillbaka till den där gemensamma nämnaren kan vi väl åtminstone gå tillbaka till lesbisk radikalfeminism och börja problematisera heterosexualitet som institution och inte bara oönskade sexuella inviter.

Nästa publikfråga rör manifestets populistiska karaktär. Är en feminism möjlig som populism? Är det populism som krävs för att bemöta högern?

– Det kanske inte är så dumt med feministisk populism, säger Shabane Barot. De lyckas ju ändå göra anspråk på att det är frågorna om reproduktivt arbete som är centrala för hela klasskampen. Sedan är frågan såklart hur man får det att hända.

Fruktbara allianser

Edda Manga tror inte på populism som en lösning, men har sett exempel på fruktbara allianser.

– Mitt exempel från Sverige är alliansen mellan anarkofeminister, queerfeminister och hijabis i Göteborg för ett par år sedan. Det grundade sig i byggande av personlig tillit mellan människor. Det kräver tid och det kräver närvaro.

Hon menar att en bredare feminism måste vända sig även till landsbygden och till människor med olika utbildningsnivå, bortom de sektorer som redan är genuscertifierade.

– Fascisterna har lärt sig otroligt mycket från oss i sin organisering. De har börjat i det lokala, de har lyssnat till människor, de kan tala deras språk. De är jättebra på att analysera vad olika grupper uppfattar som ett problem.

Segregationen på både lokal och nationell nivå utgör ett massivt hinder, enligt Ulrika Dahl.

– Jag tror den är förödande för alla möjligheter att se att det skulle kunna finnas något gemensamt. Vi får verkligen inte reproducera idén om vi och dem, och det är också min ambivalens inför populismen i sådana termer, i fråga om höger-vänster.

Julia Lindblom återkommer till strejkens möjligheter. Strejkförbudet är en konkret politisk fråga som skilda yrkesgrupper kan enas kring.

– Kan vi skapa en populism kring det och också förstå att feminister måste organisera sig mot den här inskränkningen av strejkrätten? För den kommer verkligen att slå mot kvinnor. Det tycker jag är en relevant fråga och någonting vi kan politisera feministiskt.