En uppmaning till oss alla att finna en Elin Wägner inom oss

2019-03-08 | Hélène Ohlsson padlock

KULTUR

”Som alltid är det lättare att rikta kikarsiktet mot det förflutna vars facit är lätt att se klart, medan kärnan i den egna tidens fragmentariska historier ligger för nära för att kunna urskiljas med skärpa.” Hélène Ohlsson har sett Riksteaterns jubileumsversion av Elin Wägners Väckarklockan.

Hélène Ohlsson är filosofie doktor i teatervetenskap

Väckarklocka, jubileumsversionen

Föreställningen är en del av Riksteaterns långsiktiga satsning Demokratins gränser och turnerar runt om i landet under våren.

Medverkande: Marika Holmström, Maryam Nikandish, Anna Sise, Henrietta Wallberg

Research och text: Katarina Bonnevier och Gunilla Edemo

Den 24 maj 1919 klubbade Sveriges riksdag igenom beslutet för kvinnans rösträtt. Detta firar Riksteatern med en jubileumsföreställning som utgår ifrån journalisten, författaren, fredsaktivisten och miljökämpen Elin Wägner (1882-1949) och hennes debattbok Väckarklockan som publicerades 1941. Den har kallats ett manifest och Wägners magnum opus.

När Väckarklockan publicerades mitt under andra världskriget tegs den ihjäl av etablissemanget. När det var dags för en nyutgåva 1978 hade tiden med dess miljötänk och kärnkraftsmotstånd hunnit ikapp, men trots detta provocerade den vissa och vållade debatt. Nu har Väckarklockan tagit klivet upp på scen och blivit teater.

Manuset till föreställningen är skrivet av Katarina Bonnevier och Gunilla Edemo fritt efter Wägners bok. Maria Löfgren står för regin och Fridjon Rafnsson för scenografi och kostymdesign.

Alternerande Wägner

En söndag i mars spelas Riksteaterns föreställning på hemmaplan i Botkyrka för en, i stort sett, fulltalig salong. Scenen representerar en grå cementerad lokal med plåtskåp, ett omklädningsrum möjligtvis beläget i en källare, som omges av svart/gul avspärrningstejp. Bakom den tunga grå dörren i fonden härskar patriarkatet, som stundom visar sig som en mustaschprydd och hånfull man, som bokstavligen är iklädd lagboken.

Fyra skådespelerskor befolkar scenen: Anna Sise, Henrietta Wallberg, Marika Holmström och Maryam Nikandish. De spelar alla roller i pjäsens kalejdoskop, som tar sin början i 1900-talets begynnelse och slutar i nutiden. Elin Wägner är föreställningens genomgående berättare, till och med efter sin död, och alla fyra skådespelerskor alternerar i rollen.

Insprängda är också nutida historier om aktivister ute i landet som intervjuats inför pjäsen; personer i vardagen vars röster sällan blir hörda. En skallrande, gammaldags väckarklocka ringer regelbundet under föreställningens gång och förstärks av bländande strålkastare som riktas ut mot oss i publiken.

Föreställningen tar sin utgångspunkt i kampen för kvinnlig rösträtt där Elin Wägner var en portalfigur. I romanerna Norrtullsligan 1908 och Pennskaftet 1910 gav hon röst åt den nya kvinnan, som var bildad, självförsörjande och kvinnoemancipatoriskt medveten. Vi får följa brandtalen och själva bidra med våra namn i appellen för kvinnlig rösträtt.

Brinnande kamp

Det ikoniska fotografiet från kampen på Elin Wägner från 1914, när hon står och ser upp på stapeln av 30 band som innehåller 400 000 namnteckningar, antyds på scen. Kvinnors kamp för lika politiska rättigheter är brinnande. Seklet är ungt och allt verkar möjligt. Då utbryter första världskriget och könskampen kommer under några år i skymundan för freds- och uppbyggnadsarbete.

När rösträtten slutligen erövras 1919 slutar dock inte Elin Wägners aktivistiska verksamhet. Vi får följa med henne till Fogelstadsgruppens tidning Tidevarvet, till internationella kvinnokongresser, till de österrikiska alperna mitt under andra världskriget, till Svenska akademien och till hennes hem Berga i Småland, men också till atombombens och kalla krigets dystopiska stämningsläge. Tacknämligt står Wägners verksamhet i fokus i föreställningen och inte hennes privatliv, även om vi också får stifta bekantskap med kvinnorna som levde och verkade runt, och med, henne.

Som alltid är det lättare att rikta kikarsiktet mot det förflutna vars facit är lätt att se klart, medan kärnan i den egna tidens fragmentariska historier ligger för nära för att kunna urskiljas med skärpa. De nutida berättelserna i föreställningen ter sig stundtals flacka i jämförelse med den färgrika historieskildringen, även om de enskilda porträtten som skådespelerskorna gestaltar är skildrade med stringens, värme och humor. Stundtals brister dock artikulationen.

Dags att stiga upp

Wägners debattbok Väckarklockan är både ett visionärt upprop om ett nytt framtida samhälle och en kvinnornas historieskrivning om ett mytiskt matriarkat i forntiden, som patriarkatet sållat bort i historieskrivningen. Att få med alla nyanser i en bearbetning för scenen är omöjligt. De teatrala infallen är många, ibland lite för många. Föreställningen som helhet skulle ha vunnit på en renodling och större vilja till att, så att säga, kill your darlings både i text och regi.

Med detta sagt, är det ändå en glädje att se en föreställning som så generöst arbetar med teaterns unika uttrycksmedel, som med energi, fart och humor förmedlar en historia vi inte får glömma. Jag är Elin Wägner! utropar de fyra skådespelerskorna efter varandra. Kanske är detta fyrfaldiga tillkännagivande en uppmaning till oss alla att finna en Elin Wägner inom oss. Väckarklockan har sannerligen ringt många gånger vid det här laget! Det är dags att stiga upp till aktivitet.