EU:s migrationspolitik gör Sahara till dödens öken

2019-01-29 | Malin Björk padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

”Det är hög tid att syna lögnerna och skygglapparna bakom EU:s politik. Vi måste med all kraft hävda vår vision. För det finns alternativ. Det handlar om medmänsklighet, insikten att människor måste få söka skydd och ett bättre liv”, skriver Malin Björk (V).

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv, tillsammans med Jytte Guteland (V), Linnéa Engström (MP) och Soraya Post (Fi).

En av många människor på flykt som jag träffade på delegationsresa i Niger var en tjej som knappt hade fyllt 18. Hon bodde gömd i ett ruckel på cirka 30 kvadratmeter som hon delade med ungefär lika många andra ungdomar i staden Agadez, som ligger i södra delen av Saharaöknen. Tjejen berättade att många kvinnor och flickor tvingas till sex för att få resa vidare, trots att de redan betalat. Flera av killarna hon delade sitt boende med berättade att kvinnor de färdats med försvunnit längs med vägen och att de inte visste vad som hänt dem.

Jag besökte Niger strax innan jul tillsammans med andra från Vänsterpartiets partigrupp i EU-parlamentet, GUE/NGL. Under resan blev det tydligt att behovet av säkra och lagliga vägar för de på flykt är skriande och att avskräckandets politik inte fungerar för att stoppa människor från att fly. Samma år som vi i Sverige skärpte vår migrationslagstiftning, 2016, började Nigers myndigheter tillämpa en lag som gör det olagligt att hjälpa människor att ta sig in i, genom, eller ut ur Niger.

Tidigare var detta ett fullt legitimt och till och med av staten uppmuntrat yrke kallat passeur. Sedan bestämde sig myndigheterna plötsligt sig för att förbjuda passeur-verksamheten. Anledningen stavas EU, som till varje pris vill hindra människor på flykt från att ta sig genom Niger mot EU. Niger är ett enormt fattigt land som tar emot stora summor i bistånd varje år, inte minst från EU och EU-länder (framför allt från deras forna kolonisatörer Frankrike). EU bestämde sig 2016 för att använda detta bistånd som förhandlingsmedel. ”Om ni inte gör som vi vill blir det mindre bistånd, och om ni gör som vi vill ger vi mer”, var budskapet.

Myndigheterna i Niger gjorde som de blev tillsagda, och lagen som tidigare inte tillämpats började tillämpas. Men lagen har inte lett till att människor slutat resa genom Niger. Däremot har den lett till att de som reser genom landet tvingas betala mycket mer och ta längre och farligare vägar, allt för att gömma sig undan myndigheterna. Precis som när resor över Medelhavet stoppades är människosmuggling det officiella argumentet för kriminaliseringen av människor på flykt.

Om Medelhavet blivit dödens hav har Sahara nu genom politiska beslut förvandlats till dödens öken. För vi vet hur utsatta människor på flykt är, och vi vet att kriminalisering av migration endast gör de som migrerar ännu mer utsatta. Vi vet också att de som är allra mest utsatta är kvinnor och hbtq-personer. Att de har det värst i sina hemländer, men också värst under flykten.

Det var därför som vi i vänstern för två år sedan tog initiativ till betänkandet om kvinnor på flykt som EU-parlamentet ställt sig bakom. I texten finns konkreta krav på att EU och EU:s medlemsländer ska ta särskild hänsyn till kvinnor och flickor på flykt. Det är också för att minska utsattheten för flyktingar som jag är huvudförhandlare för det enda lagförslag som faktiskt handlar om att skapa en första säker och laglig flyktväg på EU-nivå, ett program för kvotflyktingar. Förslaget blockeras tyvärr av medlemsländerna i ministerrådet.

Av de många viktiga krav och konkreta åtgärder för att minska kvinnliga migranters och flyktingars utsatthet märks dock inget när vi i Niger träffar EU-representanter och myndighetsföreträdare. Trots att de är väl medvetna om att resorna blivit farligare och att människor dör i öknen försvarar de politiken. En EU-företrädare säger till oss att ”lagen måste ju upprätthållas, vad är alternativet?”

För i det protektionistiska EU finns det inget alternativ. Det inbillade hotet kräver ständigt mer långtgående insatser. Det stannar inte vid Medelhavet, Turkiet eller Libyen. Det kommer inte heller stanna vid Niger. Det är hög tid att syna lögnerna och skygglapparna bakom EU:s politik. Vi måste med all kraft hävda vår vision. För det finns alternativ. Det handlar om medmänsklighet, insikten att människor måste få söka skydd och ett bättre liv.

Vi måste se till att vårt bistånd används för att bygga upp länder istället för att finansiera murar och gränspoliser för att stoppa flyktingar. Vi måste också införa säkra och lagliga vägar till Europa. Det kan vi skapa bland annat genom det europeiska kvotflyktingsystem som jag just nu driver på för, genom att införa humanitära visum och utöka möjligheten till familjeåterförening. Först då kan människor på flykt, och särskilt kvinnor och ungdomar, slippa utsättas för övergrepp och livsfara på sin väg till ett liv i trygghet.