Bild: Ivarf

Levande röster

2019-01-27 | Karin Brygger padlock

KRÖNIKA/KULTUR

”Det finns mängder av kunskap kvar också i de landskap nazisterna försökte nollställa, som Birkenau där gaskamrarna sedan länge är förstörda.” Karin Brygger om ett minnesarbete som börjar ta nya former och en tystnad som behöver besvaras.

Karin Brygger är författare och doktorand i litteraturvetenskap. Hon skriver regelbundet i Judisk krönika. Hennes senaste bok heter Visst kan man dansa efter Auschwitz.

Nu är åter den dag vi kallar Förintelsens minnesdag här. Den tjugosjunde januari 1945 befriade sovjetiska styrkor koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau, det läger som på grund av sin storlek och brutalitet kommit att få en särställning i historieskrivningen om Förintelsen.

Där mördades över en miljon judar, och även andra utsatta grupper som homosexuella, romer och politiska fångar. Men mördandet pågick sedan länge också i andra läger, ghetton, brutalt i skogar och på andra avlägsna eller inte avlägsna platser. Den tjugosjunde januari – denna markering i den fortlöpande tiden – minns vi alla Förintelsens offer.

Men varje år försätter tiden fram till den tjugosjunde januari mig också i ett ambivalent tillstånd: markeringen är viktig, men insikten att varje manifestering av vår sorg över Förintelsen skriar av brist, accentueras samtidigt. För medan vi lyssnar till våra sista vittnen och till de som berättar vidare är det också sex miljoners tystnad som kräver mig. Hur ska vi kunna svara på den tystnaden?

Som många författare vänder jag mig till andra författare med de frågor som faller utanför rationella ramar. Antingen för att få svar på vad jag ska göra med min maktlöshet, eller för att få bekräftelse på att mina frågor inte är irrelevanta. Kanske också för att trösta något otröstligt.

Denna januari har jag återvänt till en dikt av poeten Miklós Radnóti, som redan under brinnande krig reflekterade över vittnesmålets sköra existens. I en av hans dikter frågar en stridspilot diktaren: ”Skriver du något om mig?”

Och diktaren svarar: ”Ja, om jag lever, och någon finns kvar som kan läsa.”

Miklós Radnótis sista dikter, nedtecknade i ett anteckningsblock, grävdes upp ur en massgrav ett år efter att han själv kastats ner i samma grav under en av dödsmarscherna i krigets slutskede. Det är en nästintill obegriplig berättelse som både uppenbarar mördandet, frilägger vittnesmålet och aktualiserar det faktum att nazisterna närapå lyckades med sin föresats: total förintelse av det judiska folket och därpå ett utraderande av själva folkmordet. En isande nollpunkt.

Nazisterna lyckades dock inte radera fram den nollpunkt de sökte. Både landskap, dokument och överlevande är en del av det jättelika arkiv som utgör arvet efter Förintelsen. I dag är samhället också bättre rustat att tala om Förintelsen, inte bara som en anomali, utan som en del av ett långvarigt hat mot judar.

Vi vet – och vi talar om – att antisemitismen varken började eller slutade med andra världskriget, vilket i sig ger vid handen att det finns mycket kvar att göra både med minnesarbetet och det framtida arbetet mot judehat.

Ingenting är färdigt, tvärtom. När Bernard-Henri Lévy nyligen varnade för att den öppna antisemitismen är tillbaka överallt är hans ord dessvärre lätta att underbygga med statistik. Jag hade önskat att jag sluppit säga just det till den tystnad som jagar mig.

Det lapptäcke som historien, vittnesmålen, förlusterna, kunskapen och det politiska samtidsläget utgör pekar således på att frågan i Radnótis dikt är lika central nu, som den var då den skrevs. I dag måste vi öppna upp den, inse att den ställs till oss alla. En majoritet av oss levande hoppas jag svarar som jag själv vill svara: ”Ja, jag skriver (eller talar) om er eftersom jag lever och det finns människor kvar som kan läsa.”

Nu står vi dessutom vid en gräns: berättelserna om Förintelsen måste inom en snar framtid finna nya former. De kommer inom kort att traderas bara av senare generationer, de som inte själva var där. Att ta vid och berätta vidare om Förintelsen är ingen lätt uppgift. Det är naturligtvis inte heller meningen att det ska vara enkelt. Det ursprungliga traumat muterar i den nya berättarkroppen, som inte erfarit den verkliga händelsen men just därför erfar andra krav på kunskap och gestaltande.

Att berätta vidare handlar aldrig om att ersätta, utan om ett adderande. Och det är viktigt att vi efterkommande faktiskt vågar vidga definitionen på berättelserna om Förintelsen. Att den tystnad som är traumats konsekvens ingår i dem, liksom diskontinuiteten, frågetecknen, avståndet, skammen och skulden är vedertaget.

Nu måste vi också erkänna att vidgandet, förändringen påbörjats och att framtidens berättelser till viss del kommer att se annorlunda ut. Vi söker i andra spillror, och ändå desamma. Våra röster talar från andra positioner. För oss som (tacksamt nog) inte kan vända blicken inåt och se fasan i vårt eget kött är minnesarbetet helt enkelt ett annat än de överlevandes.

I essän Näver understryker Georges Didi-Huberman vikten av att vi därför anstränger oss extra mycket. Det finns mängder av kunskap kvar också i de landskap nazisterna försökte nollställa, som Birkenau där gaskamrarna sedan länge är förstörda. Men om man tittar tillräckligt länge, anlägger en ihärdig utfrågande blick börjar saker »[…] se på oss från sina begravda platser och försvunna tider.» Därpå kan vi berätta om dem. Igen.

Och igen.

Om alla de vi förlorade i Förintelsen är massmordets verkliga vittnen och de överlevande deras förlängningar – och förstås vittnen i sin egen rätt, om själva överlevandet – är vi efterkommande som bäst bara levande röster, som vägrar tystna.