När Rinkeby byggdes i slutet av 1960-talet kunde många av Sveriges nyanlända, för första gången i sina liv, flytta in i lägenheter med vatten och el. Gunilla Lundgren intresserade sig snabbt för den nya mångkulturella stadsdelen, i ytterkanten av huvudstaden, och har bott där sedan dess.

Hon har också varit ansvarig för projektet Nobel i Rinkeby sedan trettio år, vilket startades ur en frustration över att barn med invandrarbakgrund på den tiden kallades för ”halvspråkiga”.

– Vad är det för konstigt ord, tänkte jag. Vi kunde inte acceptera att de såg på barnen i Rinkeby på det sättet, så vi bestämde oss för att göra något bra, berättade Gunilla Lundgren i en intervju i Sydsvenskan för några år sedan.

Nobel i Rinkeby går ut på att de flerspråkiga ungdomarna i området varje år läser böcker av den aktuella Nobelpristagaren i litteratur. De skriver även egna texter på sina olika språk, och gör illustrationer till ett häfte som senare ges till litteraturpristagaren. Nästan varje år har Lundgren lyckats med konststycket att få de olika pristagarna att besöka Rinkebys bibliotek. Många av dem har senare beskrivit besöket som en av de starkaste upplevelserna under Stockholmsvistelsen. Varje år är Gunilla Lundgren också noga med att säga till de unga deltagarna; ”Någon av er kan få nobelpriset!”.

När Nobels litteraturpris för 2018 uteblev, på grund av skandalerna inom Svenska akademien, tog Alexandra Pascalidou, som själv varit en av Lundgrens unga skribenter i Rinkeby, initiativet till Den nya akademiens litteraturpris. Projektet stöttades av bland andra Gunilla Lundgren, och pristagaren Maryse Condé besökte likt Nobelpristagarna Rinkeby bibliotek. Under tillkännagivandet av pristagaren på Stockholms stadsbibliotek berättade Lundgren varför det behövs ett Nobelprojekt i just Rinkeby.

– Jag tror många vill att jag ska svara känslomässig, att det är synd om de som bor där, men Rinkeby är en internationell del av Stockholm och Nobelpriset är ett internationellt pris. Många av pristagarna har skrivit sina bästa verk i exil och det är något som vi hedrar, sade hon med eftertryck.

Även Lundgrens eget författarskap präglas av ”de många perspektiven” och de flesta av hennes böcker har kommit till i samarbete med andra. Hennes första bok Maritza utkom 1972 och skrevs tillsammans med tre statslösa romska tonårsflickor, vilka då var nyanlända från Spaniens och Frankrikes slumområden.

Efter debuten har det blivit ytterligare tretton böcker om just romers situation. Hon har även startat en skrivarklubb i Rinkeby, Le glatenge pen club (De romska barnens skrivarklubb), som består av femton individer mellan sex och fjorton år. Den första boken som klubben gav ut var Askungen i Rinkeby, skriven på både svenska och romska.

Mest uppmärksammad blev skrivklubben dock i höstas efter att ha författat radioföljetongen Pippi i Rinkeby, i vilken Astrid Lindgrens populära figur gestaltas som en utsatt romsk flicka. I Dagens nyheter berättar Gunilla Lundgren att hon fick motta en ström av hatmejl, efter att rasistiska alternativmedier rapporterat om Pippi-tolkningen i sina kanaler. Men Lundgren upplevde det inte som särskilt hotfullt, utan ”bara som sorgligt”.

Hon berättade också att hon aldrig tidigare upplevt en liknande hatstorm, trots att hon skrivit ett 30-tal böcker om utsatta minoriteter.

– Det beror på nätet. Rasismen är synligare nu.

Stora feministpriset delades ut vid en prisceremoni på hotell Malmen i Stockholm på onsdagskvällen. Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt menar att Lundgrens kulturgärning saknar motstycke.

– Medan akademien rasade samman stod Lundgren stabil i sitt värv. Inte bara har hon fått de flesta Nobelpristagare till Rinkeby, hon har också fått barnens berättelser ut i världen. Hon är en sann inspiratör, en möjliggörare, som genom sin gärning utvecklat både kår och läsare, barn och vuxna, säger Anna-Klara Bratt.

Det var en överraskad och glad Gunilla Lundgren som tog emot priset och betonade att hon jobbar med så många andra. Och konstaterade att utan Rinkeby hade hon själv aldrig blivit författare:

– När folk klagar på Rinkeby brukar jag säga: gå in i fredsrörelsen i stället för att hänga läpp!

På frågan om prisets betydelse säger Lundgren:

– Ett sånt här pris är ju dels en väldig uppmuntran, men det gör det också lättare att kunna få fortsätta med arbetet, för då förstår många att det här kanske är något viktigt, eftersom det prisbelönas.

– Ett tag kände jag att det inte kommer att gå längre, men nu när det blev en så fantastiskt bra sak med Maryse Condé så känner jag att nej, vi ska fortsätta kämpa för att få ha kvar det här i Rinkeby. Vi kanske måste hitta nya former, men det ska vara kvar och bli en bra fortsättning.

Hela talet som Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt höll till Gunilla Lundgren i samband med prisutdelningen på hotell Malmen i Stockholm på onsdagen:

Få saker är rättvisa i världen, men något som faktiskt tycks vara jämt spritt över klass-, nations- och könsgränser är förmågan att drömma, skapa, uttrycka och formulera sig. Långt ifrån alla kulturskapare i världen kommer från priviligierade förhållanden även om exempelvis ”arbetarförfattare” fortfarande ses som något relativt exotiskt. Men även om kreativiteten tycks jämt spridd över jordklotet vet vi alla att det behövs möjliggörare. 2018-års mottagare av Stora feministpriset är just en sådan. En möjliggörare och eldsjäl som, trots att hennes gärning fått spridning långt utanför landets gränser, är okänd för relativt många.

2018 års Stora feministpristagare är född på en bondgård i Bergslagen 1942. Sedan dess har hon bott och arbetat på många platser, både i Sverige och i andra länder. Hennes första bok, Maritza, kom ut 1972. Hon skrev den tillsammans med tre statslösa romska tonårsflickor, nyanlända från slumområden i Spanien och Frankrike. När Rinkeby byggdes i slutet av 1960-talet fick de, för första gången i sina liv, lägenheter med vatten och elektricitet. Hon följde med till Rinkeby och har stannat. Nu har hon medverkat till publiceringen av ett trettiotal flerspråkiga böcker, skrivna, tecknade och fotograferade av unga och gamla i Världens by. Hon har ofta samarbetat med fotografer och tecknare och de 14 böcker hon skrivit som handlar om romer har kommit till i nära samarbete med böckernas huvudpersoner.

Tre av av hennes böcker, Sofia Z 4515, är skrivna tillsammans med Sofia Taikon, som överlevt Auschwitz (illustrerad av Amanda Eriksson). De är nu översatta till rumänska av Arina Stoenescu och har bidragit till öppnandet av ett bibliotek för romska barn i Bukarest.

Nelson Mandela, herdepojken som blev president (i samarbete med Kerstin Gidfors) är illustrerad av sydafrikanska barn från kåkstäder.

Nobel i Rinkeby (i samarbete med Lotta Silfverhielm), med undertiteln Om att Gunilla har en skrivarklubb i Rinkeby som heter Le glatenge pen club (vilket betyder De romska barnens skrivarklubb) och består av 15 barn i åldern 6-14 år.

Varje senhöst sedan slutet av 80-talet har Gunilla ansvarat för projektet Nobel i Rinkeby. Det går ut på att barn i Rinkeby skriver och tecknar ett fint häfte till Nobelpristagaren i litteratur och är ett samarbete med många inblandade – barn och vuxna – från Rinkebys skolor och bibliotek. De 14-åriga medverkande barnen har bakgrunder i exempelvis Somalia, Irak, Eritrea, Palestina, Turkiet och Gambia. Några är romer med rötter i Ryssland, Polen och Spanien.

Gunilla och barnen börjar arbeta redan i augusti med att undersöka vad för slags samhälle Rinkeby är, därefter tar de itu med Alfred Nobel och hans liv. I oktober, när litteraturpristagarens namn blivit känt, ägnar de sedan all tid de har till att förkovra sig i pristagaren och dess verk. I december ska ett häfte vara tryckt och pristagaren bjuds till en sammankomst på Rinkeby bibliotek.

Imre Kertesz grät när en kurdisk pojke berättade för honom om sin läsning av Mannen utan öde, Orhan Pamuk applåderade och utbrast högt under det traditionsenliga luciatåget. ”Är jag i paradiset?” Sedan ville han bli fotograferad bredvid lucian och tärnorna mitt i Lucia-sången. Mario Vargas LLosa skrev i den spanska tidningen El Pais: ”Få saker rörde mig så som den eftermiddag jag var i Rinkeby” och Svetlana Aleksijevitj tackade barnen för att de öppnat sina hjärtan och tagit till sig hennes texter med ett sådant allvar.

Med utdelningen av Litteraturpriset 2018 slöts en cirkel

Priset delades ut av Den nya akademin som, på initiativ av tidigare Stora feministpristagare Alexandra Pascalidou, på kort tid hann med, inte bara en kollektiv urvalsprocess bland landets och läsandets hjältinnor och hjältar: bibliotekarierna – sedan om omröstning, som stod öppen för vem som helst i hela världen att delta i, och på detta en omfattande insamling, en sammansatt styrelse och en tjusig prisceremoni på anrika Berns salonger.

Mitt i denna process återfanns årets mottagare av Stora feministpriset: Gunilla Lundgren, fast besluten att låta 14-åringarna i Rinkeby få möta en författare av världsklass – även 2018 – för trettionde gången. Ett jubileum som Svenska akademien var nära att omintetgöra.

2018-års litteraturpristagare, den guadeloupiska författaren Maryse Condé, ofta inskriven i en postkolonial litterär tradition, underströk i sitt tacktal vid prisceremonin på Berns, hur ett tidigt möte med litteraturen som barn (Jane Eyre) varit helt avgörande för hennes författarskap. En möjliggörare hade kommit i hennes väg, en eldsjäl. Prisstatyetten, en för oss känd tant med handväska som står på en tjock bok, knyter ihop en tydlig kedja.

När Maryse Condé vid flera tillfällen under sitt Sverigebesök fick frågan om hon hellre hade velat ha ”det riktiga Nobelpriset” svarade hon ”Jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här”.

Motivering: Författaren, läsaktivisten, folkbildaren och möjliggöraren Gunilla Lundgren har, som få andra, genom hela sin gärning väckt hopp, drömmar och insikter om berättelsers betydelse, både egna och andras. Lundgrens författarskap har visat att barnlitteraturen kan klara av de svåraste frågor och vara såväl universell som personlig.

Gunilla Lundgren har inte bara tagit nobelpristagare till Rinkeby. Hon har också placerat Rinkebybarnen i världens centrum – Världens by – och spridit deras röster och reflexioner tillbaka in i världslitteraturen. Gunilla Lundgren har närt och när såväl nya författarskap som bokslukare, och tydliggjorde när hon välkomnade Maryse Condé till Rinkeby bibliotek i december 2018, att en annan tradition är möjlig. Gunilla Lundgren har på ett berikande vis medverkat till en demokratisk utveckling av både (kultur)kår och läsare, och därigenom visat på både snille, smak, engagemang och uthållighet. Som ständig sekreterare av Rinkeby bibliotek är Gunilla Lundgren en stor förebild: en möjliggörare. Med Stora feministpriset 2018 vill Feministiskt perspektiv även uppmärksamma landets bibliotekarier för att på så vis ansluta oss till Gunilla Lundgrens kollektivistiska tradition och arbetssätt.

Tack Gunilla Lundgren!

Fr v: Sofia Embrén, Gunilla Lundgren, Lina Thomsgård och Anna-Klara Bratt. Bild: Linda Andersson