Bild: Marie Nordin

Introvert och feminist – att tillåtas ta plats på sitt eget sätt

2019-01-22 | Joanna Gorecka padlock 1

FEMINISM

Att kvinnor måste synas mer, höras mer och ta mer plats är ett vältuggat mantra i den feministiska diskussionen. Men hur är det med de introverta feministerna? Kan det vara en feministisk gärning att inte ta plats?

Min vän L är många saker. Hemlig dj, copywriter och feminist. Och så är hon introvert. Hon avskyr kallprat och beskriver sin barndom som kantad av ständiga uppmaningar om att ”ta ordet oftare”. Hon kom officiellt ut ur introvertgarderoben för kanske två år sen och vi, hennes vänner, reagerade ungefär såhär: pandaemoji, dansemoji, ostemoji. Ingen big deal helt enkelt.

Men så berättade L följande:

– Vi blir ständigt, ständigt uppmanade att ta mer plats, men jag är helt enkelt inte bekväm med att kräva den platsen på det sättet. Det går mot min natur. Och ibland kan jag känna att de kvinnor som tycker att det är självklart att ta plats kan se ner på mig.

Det fick mig att fundera. Vi måste höja våra röster för att höras sitter djupt ingraverat i den feministiska ryggraden. Men hur är det egentligen att vara introvert kvinna i en extrovert värld där kvinnor fortfarande måste kämpa för sin plats?

Ordet ”introvert” är sommarens ursäkt för män att bete sig som män, skrev Maria Sveland i en krönika i tidningen ETC, i juli. Något snubbar kan dra till med som ursäkt för att få fortsätta sitta i skuggan med sina tysta stenansikten.

Men hur är det med kvinnorna som längtar efter att sitta i skuggan med tysta stenansikten?

Begreppet ”introvert” betyder att man får energi av ensamtid och blir utmattad av större grupper. ”Extrovert” betyder att man tvärtom får energi av sociala sammanhang. De flesta människor har drag av båda dessa personlighetstyper, som myntades på 20-talet av CG Jung, men någon sida brukar överväga, i högre eller mindre grad.

– Att vara introvert är i grunden en överkänslighet mot dopamin. Det är medfött, hormonellt. Vissa blir helt enkelt lätt överstimulerade. Men vi lever i högsta grad i ett samhälle där extrovert beteende premieras, säger Linus Jonkman, författare till boken Introvert: Den tysta revolutionen (2014), en bok som fick många svenskar att lämna introvertgarderoben.

Men att tala om kvinnors tysta revolution är kanske inte så träffsäkert med tanke på att kvinnor, rent historiskt, bara precis har börjat höras. Och här tycks det uppstå en viss konflikt.

”Vi feminister pratar ofta om att uppmuntra kvinnor att ta mer plats, våga mer, begära ordet oftare. Det är helt rätt. Samtidigt glömmer vi att utrymmet för vad som anses okej för män är större åt alla håll”, skrev tidigare journalisten Anne Lie Lehnberg i en krönika i Flamman från 2017. Till Feministiskt perspektiv säger hon:

– Män anses vara kompetenta tills motsatsen bevisas, medan kvinnor måste bevisa att de är kompetenta. Män har större utrymme även att vara tillbakadragna. Att få vara introvert är också feminism i en värld där kvinnor som vill ta större utrymme inåt betraktas som avvikande.

Hon fortsätter:

– Det är tabu med kvinnlig introversion – det beror på hur vi socialiseras. Tjejer blir i princip uppfostrade att vara trivselvärdinnor, man ska ansvara för att alla ska må bra, uppmuntra alla och bekräfta omgivningen.

Författaren Linus Jonkman talar om att introverta kvinnor dessutom lätt kan tolkas som bärare av en traditionell könsstereotyp – ”den blyga violen”. En karaktär som ganska få skulle kalla för en feministisk symbol.

En beskrivning som min vän L känner igen. Hon säger att hon ofta tolkas som just skör och blyg – eller bitchig för den delen.

– Det är utmattande – kvinnan får aldrig bara vara. En introvert man har en mer självklar plats i samhället då han redan är privilegierad. En introvert kvinna blir lätt missförstådd, även av andra kvinnor och feminister, säger hon.

Introversion tycks vara något av en feministisk tankenöt i en värld där kvinnor fortfarande kämpar om lika utrymme att tala utan att bli avbrutna (män avbryter kvinnor 2,1 gånger under en treminuters lång konversation, visar en studie från 2016).

Min vän L, hemlig dj och copywriter, är ändå optimistisk. Hon säger att sociala medier öppnar upp för nya sätt att tala till punkt på, ta plats på och skapa förståelse för olika sätt att vara.

– Jag kan ändå känna att vi lever i en väldigt tacksam tid där det finns flera plattformar där man kan uttrycka sig. Jag kan göra mig hörd via flera sätt utan att vara verbal. Via olika konton på sociala medier kan man nå tusentals – och ta plats på sitt eget sätt.