Bild: FemPers

#januariöverenskommelsen: Risken för ökade klyftor oroar

2019-01-17 | Jenny Rönngren padlock

INRIKES

Sedan V meddelat att de kommer släppa fram Stefan Löfven som statsminister genom att lägga ner sina röster, stod det klart att Sverige får en regering bestående av MP och S och bedriver politik som utformas i samarbete med C och L. Feministiskt perspektiv har samlat reaktioner från feministiska företrädare för de rödgrönrosa partierna.

Ambitionen med den så kallade januariöverenskommelsen är att regeringen ska kunna sitta kvar mandatperioden ut. Detta genom att förhandla med samarbetspartierna inför varje budget, samt inte göra upp med några andra partier gällande de 73 punkter som omfattas. Till exempel ska familjeåterförening underlättas samtidigt som den tillfälliga asyllagen blir kvar ytterligare två år. Överenskommelsen innebär även att en rad delar ur den höstbudget som Moderaterna och Kristdemokraternas fick igenom med Sverigedemokraternas stöd kommer att ändras. Både Jämställdhetsmyndigheten och flygskatten blir kvar.

Lägger S-MP-regeringen fram lagförslag i riksdagen om marknadshyror eller försämrad arbetsrätt, i enlighet med överenskommelsen är dock Vänsterpartiet redo att fälla regeringen genom en misstroendeförklaring. Men för att regeringen i ett sådant läge ska tvingas avgå måste misstroendeförklaringen stödjas av övriga oppositionspartier.

”Tomma ord”

När Vänsterpartiets partistyrelse avgjorde om de skulle rösta gult, det vill säga släppa igenom Stefan Löfven som statsminister i fredagens riksdagsomröstning genom att lägga ned sina röster, var en formulering i januariöverenskommelsen central:

”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Formuleringen gjorde att flera ledamöter i partistyrelsen ville rösta nej, och hur formuleringen ska tolkas fanns det på torsdagen fortfarande olika bud om från Stefan Löfven å ena sidan, och Annie Lööf och Jan Björklund å andra. Enligt Jonas Sjöstedt, partiledare V, är den i praktiken omintetgjord efter samtal som förts mellan honom och Löfven.

Rossana Dinamarca, menar likväl att chansen till inflytande är förbi. På sin Facebook-sida skriver hon att V har begått ett historiskt misstag: ”Hot om att väcka misstroendeförklaring som kräver fler riksdagsledamöter än vad Vänsterpartiet har är inget annat än tomma ord. Vi hade en vågmästarroll som vi gav bort gratis.”

”Stötande att ge sig på arbetsrätten”

Nooshi Dadgostar, vice partiledare, delar inte den bilden men är mycket kritisk till innehållet i januariöverenskommelsen.

– Den är chockerande långt till höger. Det är höginkomsttagarna som kommer att bli rikare på löntagarnas bekostnad, de ekonomiska klyftorna kommer att vidgas i Sverige. Socialdemokraterna har helt tappat sin kompass. Den är väldigt omodern och innebär stora nedskärningar i vården, skolan och omsorgen, säger hon till Feministiskt perspektiv.

Särskilt negativt är enligt Dadgostar de stora skattesänkningarna som ”fördelar från kvinnor med låga inkomster till män med stora förmögenheter”.

– Det kommer innebära hårdare arbetsmiljö inom kvinnodominerade arbetsplatser. Skulle marknadshyror bli verklighet skulle det bli närmast omöjligt för många ensamstående att hitta en bostad. Att ge sig på arbetsrätten, så snabbt efter #metoo, där kvinnor berättat om hur otrygghet på arbetsmarknaden har gjort det svårare att våga berätta om sexuella övergrepp, är stötande.

Dadgostar framhåller att försämringarna som är att vänta med den tillträdande regeringen särskilt drabbar de kvinnor som behöver välfärden bäst.

– Uppsidan är att den förmodligen inte kommer göra kampen mot jämställdhet till sitt signum eller politiska projekt, vilket hade blivit fallet med en M-KD-regering stödd av SD.

Och vågmästarrollen anser Nooshi Dadgostar att V har kvar:

– Vi har fått ett inflytande över politiken och kommer att fälla regeringen om förslag läggs på högre hyror eller mer otrygghet på arbetsmarknaden.

”Visar att en annan väg är möjlig”

Miljöpartiets Annika Hirvonen Falk anser att januariöverenskommelsen gör Sverige till föregångare:

– När land efter land ger högerextremister inflytande visar Sverige att en annan väg är möjlig, säger hon till Feministiskt perspektiv.

Ur ett feministiskt perspektiv vill Hirvonen Falk särskilt lyfta möjligheten till familjeåterföring och att personer som utsätts för våld i hederns namn inte ska avvisas. Frågor som hon menar står i stark kontrast till högeralternativet. Annika Hirvonen Falk framhåller också reformagendan för klimatet, med exempel som flygskatt, nattåg till Europa som alternativ till flyget och en grön skatteväxling på 15 miljarder som hon ser som historisk.

– Överenskommelsen säkrar en stark klimat- och miljöpolitik när den högerkonservativa budgeten slaktade densamma. Överenskommelsen räddar Jämställdhetsmyndigheten och flyttar fram positionerna vad gäller jämställdhet.

”Bäddar för katastrof”

En som i stället ser stora risker med uppgörelsen är Carl Schlyter som nu väljer att lämna Miljöpartiet efter 25 år i partiet. På sin Facebooksida skriver han bland annat:

”När rödgröna genomför högerpolitik kommer oppositionen mot de växande klyftorna komma från extremhögern. Denna uppgörelse bäddar för en katastrof 2022.”

Även Annika Lillemets, som liksom Schlyter hoppar av till följd av kompromisserna som ligger till grund för regeringsbildningen:

– Jag kan inte ställa upp på den inslagna vägen. Det går käpprätt åt helsike, säger hon till Svenska dagbladet.

”Bra utifrån rådande situation”

Carina Ohlsson, riksdagsledamot och förbundsordförande för S-kvinnor, tror att hon kommer få många frågor om vad som hänt i Sverige när hon åker på Europarådsmöte till Strasbourg nästa vecka ”eftersom ingen lyckats med det vi nu är i färd med att åstadkomma”. Hon gläds åt att det nu står klart att stöd har säkrats för en S-MP-regering ledd av Stefan Löfven:

– Vi har tydligt kunnat se vad som är alternativet, till exempel när M-KD-budgeten gick igenom i december med stöd av SD. En budget som skär ned på jämställdhet genom att till exempel avveckla Jämställdhetsmyndigheten, klimatinvesteringar och satsningar på välfärd.

– Det blocköverskridande samarbete som vi nu kan se, ger oss och Sverige en möjlighet att på lång sikt hålla rasistiska partier som SD borta från makt och inflytande, säger hon till Feministiskt perspektiv.

Det blir också möjligt, betonar Ohlsson, att satsa på välfärden, förbättra för de pensionärer som har det sämst ställt samt på miljö och klimat. Liksom Hirvonen Falk lyfter hon Jämställdhetsmyndighetens bevarande, familjeåterförening och satsningar på att bekämpa brott som begås i hederns namn. Enligt 73-punktsprogrammet ska en särskild straffskärpningsgrund införas för brott med hedersmotiv, som också ska ges en egen brottsrubricering.

– Naturligtvis kommer vi S-kvinnor fortsätta att jobba aktivt för att regeringen ska ta nödvändiga steg och gå från ord till handling i den feministiska kampen. Detta kommer vi kunna göra tillsammans med partipolitiska kvinnoförbund, såväl som kvinnorörelsen som helhet.

– Eftersom det är ett blocköverskridande samarbete mellan flera partier, så finns det självklart punkter som vi inte skulle valt om vi hade egen socialdemokratisk majoritet, men utifrån rådande situation så tycker vi att detta ändå är en bra utgångspunkt. Det är heller ingen hemlighet vad vi känner störst oro över – villkoren på arbetsmarknaden och att klyftorna mellan rika och fattiga ska bestå eller öka.

”Deportationerna borde ha stoppats”

I veckans inrikespolitiska krönika i Feministiskt perspektiv summerar Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ plus och minus. Att nationalisterna hålls utanför regeringsmakten ser Schyman som det allra viktigaste:

”Vi ser i våra grannländer och i andra europeiska länder vilka konsekvenser det har fått där de – nationalisterna – finns med.”

På minussidan menar hon samtidigt att den politik som konstellationen S, MP, C och L lovar förverkliga ytterligare förstärker orättvisorna i samhället och därmed underblåser de nationalistiska krafterna. Ett stopp för deportationerna till Afghanistan och amnesti för de ensamkommande borde enligt Schyman ha varit en självklarhet i uppgörelsen. Hon skriver:

”Om den kortsiktiga politiska lättnaden över att vi nu får en regering kommer att hålla i sig under hela mandatperioden, och om den kanske till och med kan förvaltas till ett underlag för en ny röd-grön-rosa politik i nästa val, det vet vi inte. Det vi vet är att ju svagare och svajigare politiken är i parlamentet desto starkare måste den manifesteras utanför. Det är som vanligt alltså. Det hänger på oss.”