Framgångsrik feministisk strategi i högerpopulistisk tid

2019-01-04 | Clara Lee Lundberg padlock

UTRIKES

Vikten av att sätta feministisk mobilisering, och motståndet mot densamma, i sin kontext blev tydlig när forskare från olika kontinenter möttes på Södertörns högskola i höstas. I Argentina nådde feministrörelsen Ni una menos uppseendeväckande resultat efter att ha formulerat ett gemensamt krav, bortom klass- och generationsgränser:
– Det är helt fantastiskt att se med vilken kreativitet och styrka som de här unga tjejerna driver kampen, säger erfarna aktivisten Graciela Di Marco.

 Under hösten anordnade Södertörns högskola en internationell workshop med temat ”Kvinnor och feministisk mobilisering i tider av populism och illiberal demokrati – över kontinenterna” och deltagare från olika delar av världen. En iskall, blåsig septemberdag träffar jag  Graciela Di Marco och Ana Fiol, som båda har deltagit i workshopen, på ett före detta anarkistcafé på Södermalm i Stockholm.  

Graciela di Marco är också med i ett utbyte mellan Centro de estudios sobre democratización y derechos Humanos på UNSAM, universitetet i Argentina där hon jobbar, och Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning (CBEES) på Södertörn högskola. I utbytet diskuteras likheter och skillnader mellan illiberala, högerpopulistiska, auktoritära regimer och de feministiska motreaktionerna på dessa. Ana Fiol bor i staden Rosário, som ligger nordväst om Argentinas huvudstad Buenos Aires, doktorerar i politisk teori och är aktiv i den feministiska organisationen Ni una menos.

– Det vi bland annat har diskuterat de här dagarna är den backlash som vi ser i dag och de så kallade antigender-rörelserna, både i Latinamerika, Östeuropa och på andra platser i världen, mot den massiva feministiska mobilisering som vuxit fram de senaste åren. Min presentation på workshopen handlar om hur olika feministiska rörelser, framförallt fenomenet Ni una menos, har varit framgångsrika när det gäller att artikulera sina krav tillsammans med andra sociala rörelser mot en gemensam yttre fiende; högerpolitiken och den katolska kyrkan, säger Ana Fiol.

Intensivt motstånd

Hennes kollega Graciela Di Marco är sociolog och har studerat feministiska rörelser de senaste 30 åren. 2011 skrev hon boken El pueblo feminista (Det feministiska folket) och i den försöker hon förklara ett för henne nytt fenomen:

– För första gången såg jag att både medelklassfeminister, kvinnor som blivit feminister när de deltog i det årliga kvinnomötet Encuentro nacional de mujeres, och kvinnor och män från politiska partier och fackförbund formulerade ett gemensamt krav att staten skulle häva abortförbudet. Det var ett massivt och intensivt motstånd som också pekade ut en riktning mot en sekularisering av det argentinska samhället! Glöm inte att den katolska kyrkan har en väldigt viktig roll i Argentina. 

– När Ni una menos kom och lyckades mobilisera så många människor som feministerna i min generation aldrig lyckades mobilisera, genererade det till en början viss avundsjuka. Ni una menos lyckades, genom att kräva ett slut på det dagliga och dödliga våldet mot kvinnor, få med sig till exempel katolska kvinnor inte kallar sig feminister, går till kyrkan varje dag men som också tycker att det är fel att kvinnor misshandlas, säger Graciela Di Marco. 

Ostoppbar kampanj

Hon menar att det finns en stor skillnad mellan Argentina och andra länder med högerpopulistiska regeringar när det gäller hur staten har agerat och reagerat på kraven från feministiska organisationer. 

– Medan högerregeringarna i Polen, USA och Ungern visar tydligt att de är emot kvinnors rättigheter och försöker begränsa dem, så öppnade vår högerpolitiska, illiberala regering i Argentina märkligt nog upp för en abortdebatt i senaten. Det var antagligen mest en gest för att lugna alla tusentals kvinnor som mobiliserat sig mot abortförbudet, vår kampanj med de gröna halsdukarna var omöjlig att stoppa. Sedan röstades ju ändå inte abortförbudet bort, men det var ändå uppseendeväckande att regeringen öppnade upp för en debatt om abort, säger Graciela Di Marco.

  Hon menar också att den allra yngsta generationen feminister, bestående av tjejer i 13-14 årsåldern, har förnyat de strategier och uttryck som fram tills nu har karaktäriserat feministrörelsen i Argentina: 

– Det är helt fantastiskt att se med vilken kreativitet och styrka som de här unga tjejerna driver kampen. När jag går till en manifestation har jag liksom med mig mitt 70-talsfeminist-sätt att kämpa på, vi var alltid väldigt allvarliga och hårda, det är nästan skrattretande när jag tänker på det. Men de här unga tjejerna har ett helt annat sätt att demonstrera på; de sätter sig ner, pratar, röker en spliff, dansar, fortsätter att gå, dricker en öl och målar sig i regnbågens alla färger.

Utan överhuvuden

Graciela Di Marco anser att det inte riktigt går att dela upp feministrörelsen i Argentina efter klass och social tillhörighet längre, även om man utifrån ett intersektionellt perspektiv kan se vissa skillnader och tendenser. I den nya feministiska rörelse som hon pratar om finns varken överhuvuden eller chefer, och strategierna bestäms på asambleas populares, stora folkliga möten.

– Både jag och Ana har varit med på fantastiska möten där allas röst väger lika mycket. Det spelar ingen roll om du är erfaren feminist eller en ung tonårstjej som precis börjat kalla sig feminist, din åsikt är lika viktig och tas på lika stort allvar, berättar Graciela Di Marco.

 Kollegan Ana Fiol som är aktiv i Ni una menos i hemstaden Rosário understryker det viktiga i att kontextualisera den feministiska mobiliseringen och dess backlash, och säger att de andra workshopsdeltagarnas berättelser har gjort starkt intryck på henne. 

– Vi har till exempel träffat kollegor från Turkiet och förstått att de inte har en antigender-movement där, för den backlashen står istället den turkiska staten för. I Polen, som också styrs av en högerregering, finns däremot en social rörelse som kämpar mot kvinnors rättigheter.  Så det är på väldigt olika sätt som högerpopulistiska, illiberala regeringar reagerar mot feministisk mobilisering runt om i världen, säger Ana Fiol.