POLITISKT: Valåret 2018 lider mot sitt slut och Sverige går in i ett nytt år utan regering. Hur skulle du summera 2018 ur ett politiskt perspektiv...

– En utveckling som jag hade hoppats slippa se. Ökad traditionalism, konservatism, nationalism, militarism. Den faktabaserade politiken ger vika för ett kunskapsbefriat och repressivt tänkande. Det har varit väldigt tydligt när det gäller flykting- och asylpolitiken, med ovetenskapliga åldersbedömningar som grund för deportering av unga, det syns i synen på välfärden med krav på ”hårdare tag” i stället för förebyggande socialt arbete, det hörs i diskussionen om jämställdheten där uttalanden om att det handlar om ”genusflum” får stå oemotsagda och det syns i den politiska majoritetens oförmåga att inse krisen med klimatsituationen. Många väljer att förhålla sig aktivt okunniga och det är alarmerande.

…och ur ett globalt perspektiv, och hur hänger perspektiven samman?

– I många europeiska länder har vi redan sett samma utveckling och det har fått förödande konsekvenser för MR-organisationer, kvinnoorganisationer, freds- och klimatorganisationer. Aktivister fängslas, kritiska journalister lever under hot, stater anklagar kritiker för att gå främmande makters ärenden.

– När Brasilien väljer en klimatförnekare till president får det konsekvenser. När Donald Trump levererar sina twitter får det globala konsekvenser. Militariseringen av säkerhetspolitiken skapar rustningsspiraler som dränerar länderna på resurser som behövs för välfärd och mänsklig säkerhet.

– Ingen borde vara ovetande om att den globala klimatkrisen kräver ett exceptionellt globalt samarbete. Samtidigt – kvinnor världen över leder protester mot maktfullkomlig dominans och kräver en annan politik med frihet från våld – i de intima relationerna, i de samhälleliga relationerna och i de globala relationerna. Aldrig har väl feminismen varit så nödvändig som nu!

Feministiskt initiativ gjorde sitt näst sämsta riksdagsval någonsin, samtidigt hade partiet de kanske bästa administrativa förutsättningarna sedan starten med distribuerade valsedlar, kommunala organisationer, en stor vilande medlemsbas, många nya medlemsorganisationer i landet, en etablerad kommunikationsbyrå, en organisationssekreterare och ett litet partistöd – när insåg du vart det barkade? Hur förvånad blev du av valresultatet?

– När det som vi trodde var vår väljarbas, de runt 2-2,5 procent av rösterna som visat sig i opinionsmätningar sedan förra valet, började svikta under våren 2018 märkte vi en förändring. Men den var inte entydig för samtidigt växte organisationen med fler och fler kommungrupper som bestämde sig för att ställa upp i valet. Vi hade som mål att ställa upp i 50 kommuner men vi kom upp i drygt 60. Och med grupper som inte hade lista men som ändå jobbade i valrörelsen var vi uppe i runt 100 på slutet. Utvecklingen var paradoxal. Vi växte organisatoriskt och medlemsmässigt men sjönk i opinionen.

Hur kom det sig?

– Problemet är att opinionssiffrorna helt styr medias bevakning så med sjunkande siffror föll vi bort i alla redovisningar som media har, valkompasser och liknande. Vi blev alltmer osynliga i riksmedia och det spelar stor roll. Jag mötte otroligt många människor under min valturné och de allra flesta bedyrade att vi hade den bästa politiken ”men…”. Jag mötte den stora betydelsen av det lilla ordet ”men”. Där låg en oro över SD:s framgångar, en oro över högervridningen av politiken, en rädsla över utvecklingen. Många tog ett steg tillbaka, som man gör när man är rädd, och vågade inte rösta på ett parti som inte säkert satt i riksdagen. Allt tal om bortkastade röster landade effektivt i mångas olustkänsla. Förklaringar om hur ett nytt parti skulle kunna rubba maktbalansen till förmån för en röd-grön-rosa politik nådde inte fram. Oroande många är inte insatta i hur mandatfördelningen går till.

Under stora delar av mandatperioden har det funnits spänningar och öppna konflikter med ett av partiets finansierade kanslier, Stockholms stad, där Fi suttit med i en rödgrönrosa majoritet och haft ett eget borgarråd och avlönade tjänstemän. Vad hände egentligen? Och vad tror du att det hade för betydelse för partiet i stort?

– Jag kan inte kommentera det du beskriver. Det är andra instanser i partiet som har haft kommunikationen med de storstäder där vi haft avlönade poster. Det gäller inte bara Stockholm. Det vi ser är att vi behöver utbildning inom partiet. Det händer saker i en grupp när det som från börjar var ett gäng aktivister som alltid hållit om varandra ska fördelas på anställda och förtroendevalda och kanske någon ska vara chef. Det finns maktfrågor som behöver diskuteras. Det har vi erfarit från flera större organisationer och den utbildningen kommer att starta i höst. Jag tror dock inte något av detta inverkade nämnvärt på valresultatet på riksnivå.

Det har också stormat runt Fi:s kongresser, talespersoner och partiledare. Uppmärksammade Victoria Kawesa valdes, hamnade i hetluften och fick avgå – en tuff mellanvalsperiod på alla vis – hur skulle du beskriva den?

– Uppriktigt sagt tycker jag inte att det varit särskilt stormigt. Det du beskriver har hänt och vi har hanterat det både sakligt och professionellt. Jag kan ärligt säga, efter att under tio år ha varit partiledare i ett betydligt mer resursstarkt parti, att jag är oerhört imponerad över det arbete som gjorts och som görs. Vi är volontärer, vi har inget högkvarter, vi har inga anställda, vi har en organisation där i princip alla jobbar på sin ”lediga” tid och ändå lyckas vi både bygga organisationen och utveckla politiken. Helt ärligt – jag är djupt imponerad.

Du har själv varit på turné, både i Sverige och i Europa, för att organisera feminismen politiskt – hur svårt är det på en skala? Om du jämför med socialistiskt fotarbete…?

– Jag har varit på ständig turné sedan valet 2014. Eftervalsturné, mellanvalsturné och förvalsturné. Och så valturné förstås… På första mötet på en ort kanske det var fem ganska nyblivna medlemmar som hittat varandra och som fick påfyllning när jag kom och hade ett öppet möte. Nästa gång var de kanske 15 personer och i valrörelsen stod de där, med valstuga på torget och lista till kommunen! Hur svårt är det? Ja, inte svårt men det tar tid! På samma sätt är det på Europanivå. Jag sammanför företrädare för kvinnoorganisationer, hbtq-grupper, MR-grupper och för samtal om organisering inför EU-valet. Ett par gånger under mandatperioden har vi träffats tillsammans, från totalt ett 15-tal länder, och delat med oss av våra erfarenheter.

– Fi i Sverige inspirerar många. Nu finns det organisationer i Finland, Norge, Danmark, Polen, Spanien, ett äldre feministiskt parti i Tyskland, ett nyare i Kroatien och det finns en början i Italien. I november i år hade vi ett möte i Bryssel där vi tog vårt samarbete till en högre nivå genom att bilda nätverket Feminists united network Europe, FUN Europe. Sverige har samordningsansvaret första halvåret. Syftet är att engagera flera och att stödja varandra i den kommande EU-valrörelsen. Väldigt hoppfullt! Hur svårt är det? Inte svårt men det tar tid!

Hur tror du valresultatet har landat i ”valmanskåren”, i partiet och i ”media”?

– Jag tror faktiskt en del har tänkt efter mer efter valet än före. Med det valresultat vi fick, det vi varnade för, med nästan jämt mellan blocken, så har det blivit tydligare att vi hade kunnat få en annan politik med Fi i riksdagen. Vi hade sluppit den pinsamma diskussionen om 144 mandat är fler än 143 och den efterföljande process som fortfarande pågår. Det hade gått att forma ett röd-grön-rosa samarbete.

– Det finns naturligtvis de som tror att Fi nu är borta ur leken, inte minst de som tar borgerliga ledarsidor på allvar, men de misstar sig. Vi fortsätter, självklart. Vi har varit här tidigare, med ett valresultat på drygt 0,4 procent, och vi vet att det går att ändra. Det vi behöver nu är en tydlig politik som säkrar klimatet, som förstår innebörden av en hållbar välfärd och som bygger samhällsutveckling med respekt för globala mänskliga rättigheter. Faktum är att det är feministisk politik som är det relevanta svaret på ökande nationalism, fascism och militarisering, både i Sverige, i Europa och i världen!

– Vi utmanar den mest grundläggande maktordningen – idén om dominans – och det är klart att den tar tid att förändra. Se bara hur lång tid det tog för rösträttskvinnorna. Tänk om de efter 15 år sagt att ”nä, nu lägger vi av!” Då hade vi inte varit där vi är i dag. Det är så historien om kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter ser ut. Varje steg är nödvändigt för att vi ska kunna ta nästa.

PERSONLIGT: Under året fyllde du 70 år. En biografi, en film som visats på SVT efter valet, intervjuer och en rad samtal om din politiska gärning – hur var det?

– Jag är en person med ”små backspeglar” så det var inte lätt att vara ”källa” för boken. Men det finns ju arkiv och andra personer med bättre minne… Johanna Palmström har gjort en enormt bra researcharbete! När det gäller filmen visste jag ju inte från början att det skulle ta så lång tid och det visste inte filmaren heller. Frågan jag tog ställning till först var om han fick följa med på ett homeparty. Sedan rullade det på.

– Jag är faktiskt väldigt glad både över boken och över filmen. Boken sätter in mitt arbete i ett historiskt sammanhang och det ger ett lugn till det fortsatta arbetet. Johanna Palmström har varvat fint med forskning och jag har förstått att min egen klassresa precis följer mallen för hur kvinnor gör! Filmen har ett oväntat stort värde utanför Sverige. Jag har varit med när den visats både i Europa och i USA och den har en helt annan politisk sprängkraft i andra länder, inte minst nu inför EU-valet.

I både biografin och dokumentären framkommer den här egenskapen – att du har ”små backspeglar”. Du reser dig upp, går vidare och tittar inte så mycket bakåt – hur viktig tror du att den egenskapen har varit för dig?

– Jag ser det som en tillgång, särskilt när jag har haft ledande positioner. Det är lätt att bli uppslukad av nuet och tappa proportionerna men det måste alltid finnas planer för framtiden så vi inte fastnar för länge i det som redan är historia.

Nu har du aviserat din avgång, ska folkbilda igen, greppat klimat- och fredsfrågorna igen – är du tillbaka där du började politiskt?

– Ja, jag byter position i partiet. Det betyder att jag fortsätter med det folkbildningsarbete jag alltid hållit på med, men nu i en friare roll. Och visst – freds och miljöfrågorna har följt mig alltid och med den feministiska analysen blir det ännu klarare hur de hänger ihop. Det går att säga att jag är tillbaka där jag började – i fredsrörelsen och i antikärnkraftsrörelsen – men det handlar också om det faktum att jag har varit socialarbetare i nästan 20 år. Jag är tillbaka också där. Jag vägrar att acceptera den repressiva utveckling vi nu ser. Jag kräver upprättelse för det forsknings- och erfarenhetsbaserade sociala arbetet! När kraven ställs om, 5 000 fler poliser, vill jag ha 5 000 socialarbetare. Egentligen tycker jag att jag har jag pratat om samma saker hela tiden.

PARLAMENTARISKT: Kanske extra val, redan i april, hur stor är risken, vad tror du händer då, och är du beredd på ytterligare en valrörelse?

– Om det blir extra val så ställer vi självklart upp! Och vi har samma lista som förra gången. Där står jag på första plats och jag tänker inte stryka mig. Men jag tror inte vi får extra val. Jag tror många partier i riksdagen är rädda för det. De kan åka ur. Både Miljöpartiet och Liberalerna ligger illa till. Så vi får säkert se ett slags mittenregering i januari och det troligaste är nog att det blir S, MP, C och L. Hur det än blir kommer vi att få se en politiskt väldigt svag regering och det betyder att vi som är utanför måste bli mycket starkare. Det är opinionsbildning som gäller, inte minst i klimatfrågan men också i den ekonomiska politiken, till exempel pensionssystemet och miljö- och klimatsatsningar som måste göras, bostadspolitiken, Jämställdhetsmyndigheten, och så vidare. Är det svagt innanför de parlamentariska murarna måste det bli starkt utanför. Jag ser framför mig år fyllda av aktivism!

I maj är det val till EU-parlamentet. Soraya Post har tagit sig fram, stått upp för många av Fi:s viktigaste frågor i en parlamentarisk kontext. Vad har det betytt att Fi har varit representerade i EU?

– Otroligt mycket! Vi har kunnat använda vår plats till att resa feministiska frågor och MR-frågor på ett väldigt effektivt sätt och Soraya har fått mer och mer ansvar. Självklart har det också varit en viktig inspiration för det europeiska folkbildningsarbetet. Det goda exemplets makt kan inte överskattas!

Du har efter valet gjort inviter till både MP och V, men inte fått något gehör, var landar Fi här?

– Redan innan valet bjöd vi in till möten för att diskutera samarbete. Tyvärr fanns det inget intresse från varken MP eller V då. Jag tyckte det skulle ha varit intressant att diskutera samarbetsformer. Listorna var redan satta men det finns ju andra sätt. Det går att skriva artiklar ihop, det går att uppträda på samma scen och så vidare. Min utgångspunkt var den vånda som många väljare kände. Samma gäller nu. Fi har bjudit in. MP har sagt nej men kanske blir det ett samtal med V.

Fi sitter efter valet i lika många kommuner som före valet, även om det inte är exakt samma – hur fortskrider arbetet där?

– Det går bra! I Göteborg har det blivit ett röd-grön-rosa kreativt block och det har gjort att vi fått betydligt mer inflytande än förra mandatperioden. I små kommuner möts vi med nyfikenhet där vi är nya och med stor respekt där vi redan avverkat en mandatperiod. I Simrishamns kommun, där vi fortfarande har det procentuellt starkaste stödet, har vi startat ett samarbete mellan oppositionspartierna S, Fi, MP, V, ÖP (Österlenpartiet, ett lokalt parti) och det gör att vi har representation i alla styrelser och nämnder. Själv sitter jag förutom i kommunfullmäktige också i kommunstyrelsen och i kommunstyrelsens arbetsutskott. Fötterna i myllan alltså…

PROGRESSIVT: Det talas om ”vänsterpopulism” som ett slags alternativ till den massiva ”högermobiliseringen”, är det ens en önskvärt? Vilken form av politisk organisering krävs för att möta utmaningarna?

– Min utgångspunkt är att det alltid krävs möten, mänskliga möten. Därför homepartyn. Det räcker inte med att trycka på like-knappen. Du måste mötas i ögonhöjd. Två blir tre blir fyra blir fem, och så vidare. Det är alltid så det börjar. Nu är det bråttom och nu är vi i en tid då politiken riskerar att bli bromsen. Maktspelet tar över, nationalism och militarism vinner problemformuleringen och drivs av konservativa krafter och ”starka” män som föraktar kunskap. Situationen ställer stora krav på en upplyst opinion som måste inte bara demonstrera utan också komma med de konkreta lösningarna. En stark medveten opinion måste pressa politiken till de beslut som är nödvändiga. Den typen av opinionsbildning kräver organisering för att bli framgångsrik. Attack-rörelsen föll på bristen på politisk organisering och ledarskap. Nu är det bråttom. Jag ser en stor resurs i oss som har varit med länge och som inte har något att förlora. Vi om några kan var modiga och det är mod som behövs nu. Kunskap och mod.

#metoo – vad säger du? Hur sammanfatta?

– Det går nog inte att sammanfatta för rörelsen pågår. Det var en befrielse med alla dess berättelser. Aldrig tidigare har så många berättat samtidigt och jag tror att det för en del människor betydde att de för första gången tänkte tanken att det här faktiskt kan vara ett samhällsproblem. Många av #metoo-grupperna fortsätter att träffas en några av dem är med och utbildar andra i samarbete med länsstyrelser. Deras kunskap tas till vara och det var ju ett av kraven de hade, att bli sedda som experter. Jag har haft samtal med flera och det som gjort starkast intryck på mig är att så många på olika sätt berättat att den mest genomgripande erfarenheten var att bli trodd. Att bli lyssnad på och att bli trodd. Någon berättade att det #metoo inneburit för henne är mer än 15 års terapi har kunnat åstadkomma. Det säger något om kraften i solidariteten!

Vad hoppas du på för året som kommer?

– Ett gott nytt aktivistiskt år!