Det politiska och sociala tomrummet efter Eva Fuchs

2018-12-27 | Pia Laskar , Magnus Hörnqvist padlock

INRIKES/IN MEMORIAM

”Kanske var det Eva Fuchs sammansatta personlighet som var magneten när hon blev det sociala navet för personer som annars aldrig skulle mötas. Omsorg, värme och generositet samsades med stränghet och snabba, inte alltid rättvisa omdömen. Skörhet blandades med en tuff stil, glimten i ögat och ett hest skratt.” Pia Laskar och Magnus Hörnqvist om saknad vän.

Eva Fuchs somnade oväntat in morgonen den 26 augusti 2018, 73 år gammal. Närmast sörjande är sonen Tomas och barnbarnet Lee samt systern Lisa. Som sörjande tillkommer dessutom alla hennes nära vänner och i många fall även deras barn. Eva hade en alldeles enastående förmåga att knyta kontakt med människor under ett långt aktivist- och arbetsliv, och framför allt att se till att vänskapen bestod.

Eva Fuchs var under decennier en stark profil i Stockholms politiska liv. Som en av krafterna bakom Kafé 44 på Tjärhovsgatan drev hon och Stefan Höglund under 1980-talet den legendariska Måndagsklubben, en plattform för politiska samtal över en öl. På den vägen fortsatte det. Tron på det politiska samtalet fick henne att tillsammans med andra starta Feministfestivalen under andra hälften av 1980-talet – ett initiativ som skulle skapa magiska kontaktytor mellan olika feministgenerationer och politiska inriktningar. Kulturen fanns alltid med: poesi, musik och teater hade sin plats på Måndagsklubbar och feministfestivaler.

För Eva Fuchs räckte det inte med samtal på barer eller vid någon av de otaliga sammankomsterna i det egna köket (mat intogs någon annanstans). Hennes engagemang inför världens orättvisor drev henne ständigt ut på gatan. Otaliga initiativ till uppseendeväckande aktioner och demonstrationer spanns fram i kretsen runt Eva: aktionen mot moms på maten ledde till åtal för snatteri efter att det hade ordnats picknick i den stora matbutiken. Sorgetåg ordnades genom huvudstaden för att uppmärksamma den oinformerade politiken runt apatiska flyktingbarns situation; en kvinnodocka kastad från Katarinahissen lyfte ojämlik pensionspolitik och kvinnor utan fallskärmar; en nedblodad riksdagstrappa väckte uppmärksamhet kring flyktingfrågan under Balkankriget.

De spektakulära aktionerna nådde ut i media. Men Eva Fuchs anslöt också till många andra demonstrationer i ur och skur: mot invasionen av Irak och mot nazister, för flyktingars rätt att stanna eller kvinnors rätt till sin egen kropp. I sitt röda hår, sin skinnjacka och med en cigarett i handen stod hon där oavsett om det var 40 eller 4 000 andra som slöt upp.

Kanske var det Eva Fuchs sammansatta personlighet som var magneten när hon blev det sociala navet för personer som annars aldrig skulle mötas. Omsorg, värme och generositet samsades med stränghet och snabba, inte alltid rättvisa omdömen. Skörhet blandades med en tuff stil, glimten i ögat och ett hest skratt. Många barn har glatt sig åt glimrande och glittriga presenter. Till påsk kunde det dimpa ner vykort till barnen med glada häxor på väg till Blåkulla och ett litet rim på baksidan. Evas signum var de rimmade tal som hon framförde på vännernas högtidsdagar. Alltid handskrivna i versal – och det var själva presenten.

Under 1990- och 00-talen var Eva Fuchs verksam vid det numera nedlagda behandlingshemmet Västberga gård. Hon ansvarade för motivationsenheten. Genom Västberga gård passerade de allra tyngsta narkotikaberoende, alltid med ena foten på gatan. Behandlingen var frivillig med inriktning på drogfrihet och långtifrån alla stannade. Som behandlare kännetecknades Eva av sin omtanke, uthållighet och rättframhet.

Hon hade en förmåga att se vad som var på gång och tala om vad hon såg utan omsvep. Vissa blev arga men respekten för henne var monumental. Åtskilliga är de gånger hon gått med Tomas på gatan då före detta heroinister kommit fram och sagt hon räddat livet på dem. Och så sent som i våras höll hon regelbundet grupper på anstalten Färingsö utanför Stockholm. I hennes grupper kunde intagna kvinnor prata om erfarenheter av våld, trauman och tillsammans finna stöd i varandra.

Eva Fuchs lämnar ett politiskt och socialt tomrum efter sig och vi är många som sörjer och saknar. Men Eva lämnade också efter sig en hoppfullhet: en tro på det politiska samtalet och på det kulturella uttryckets magi, på möjligheten att organisera och aktivera sig. För dessa insatser minns vi henne med kärlek och förvissningen om att en annan värld är möjlig!