Städning är en laddad syssla konstaterar Fanny Ambjörnsson, som utforskar ämnet i ny bok.
Bild: Jan-Åke Eriksson
Städning, frågan som folkhemmet sopade undan
2018-12-07 | Christin Sandberg
1
EKONOMI
Omhändertagandet av tillvarons rester och en påminnelse om vår dödlighet. Det menar forskaren och författaren Fanny Ambjörnsson att städning handlar om. I nya boken Tid att städa har hon undersökt det laddade ämnet.
Tid att städa – Om vardagsstädningens praktik och politik
Av Fanny Ambjörnsson
Ordfront (2018)
– Vi pratar ganska lite om städning, men den upptar en stor del av vår vardag: att tänka kring städning, att städa, att bråka om städning och att vara upptagna av att vi inte har städat. Det är helt enkelt en laddad syssla, säger Fanny Ambjörnsson.
Enligt henne har städningens laddning, kombinerat med att den uppfattas som trivial och vardaglig, gjort att området är påfallande lite uppmärksammat och forskat på, både inom den feministiska rörelsen och genusvetenskapen.
– Samtidigt känns det som en nyckelfråga i den feministiska rörelsen. Men den har varit svår att hantera, verkar det som, eftersom det skrivits så lite om den.
Hur kommer det sig då att städning är så lågt värderad?
– Jag ville undersöka precis det, hur det kommer sig att en så central syssla i vår vardag, det vill säga hur vi tar hand om vår omgivning och det som vi lämnar bakom oss, har så lågt värde. Den ersätts med dåligt med pengar – om den ens ersätts, och det är många som vill slippa undan, säger Ambjörnsson.
Och tillägger:
– Det är lite märkligt att den här centrala uppgiften, som är så närvarande i folks liv, hela tiden skyfflas undan.
Ambjörnsson menar att det beror på att vårt samhälle bygger på en idé om framåtskridande, nyupptäckter och att produktion av nya saker är det finaste och bästa.
– Vi tittar hela tiden framåt och uppåt, säger hon. Städningens rytm och riktning är ju snarare bakåt och nedåt, vilket får oss att känna oss uppgivna och hopplöst efter.
Kvinnokodat område
Ambjörnsson säger att det är förståeligt att feministerna har haft svårt att ta tag i frågan, eftersom städningen är en sysselsättning som genom historien har ålagts kvinnor, fjättrat dem vid hemmet och hindrat dem från att tjäna egna pengar och leva ett självständigt liv.
Hon beskriver städning som ett kvinnokodat område, som hör till det obetalda omsorgsarbetet. Sedan industrialiseringen och införandet av lönearbetsnormen har det förpassats till det som inte riktigt räknas som ett riktigt arbete, eftersom vi inte ser det som lönearbete.
Men Ambjörnsson menar att städning borde vara en nyckelfråga i den feministiska rörelsen – en fråga som skulle kunna sättas i centrum för en feministisk politik, som utgår ifrån omsorgen om omgivningen. Omsorgen om det vi lämnar bakom oss.
– Om den laddade sysslan att sopa upp våra egna rester, vilket påminner oss om naturen, förfallet och vår egen dödlighet, skulle uppvärderas och ses som något viktigt, skulle förmodligen världen se annorlunda ut. Och vi skulle nog inte stå inför en annalkande klimatkatastrof, säger Ambjörnsson.
Vi skulle kunna putsa, laga och återvinna i en större omfattning. Men istället har man i Sverige valt en annan politisk lösning på det som man hela vägen låtit bli att ta tag i, nämligen rut-avdraget.
– Under en kort period av folkhemseran försökte vi lösa jämställdhetsproblemet genom en kollektivisering av omsorgsarbetet om barn och äldre. Men städningen löste vi aldrig, den hamnade mellan stolarna, säger Ambjörnsson.
Symbolisk lösning för vissa
Tidigare i historien hade rika familjer hembiträden, medan de fattiga fick städa åt andra och åt sig själva. I takt med att välfärdssamhället monteras ned växer en annan typ av marknadsmodell fram, som innebär att vi individen själv förväntas lösa problemet genom konsumtion.
– Då blir rut-avdraget helt plötsligt en lösning som förvärvsarbetande kvinnor, som har råd och möjlighet, kan ta till när deras eventuella män inte gör sin del, säger hon.
Rut-avdraget är den allmänna benämningen på skatteavdrag som kan göras av den som anlitar någon för att utföra tjänster i hemmet.
– Det är en individualistisk modell – en modell som är klass-, köns- och etnicitetsblind – som löser frågan för vissa människor som har råd, säger Ambjörnsson.
Och tillägger:
– Det måste finnas en inkomstojämlikhet för att det ska gå att betala någon annan för att städa ens hem. Det är de som har minst pengar i samhället som får städjobben.
Rut-avdraget har blivit en symbolfråga i ett läge där man velat hålla jämställdhetsfrågan vid liv. Med en tillräckligt stor medelklass som bas är det här görligt om det samtidigt förefaller rimligt för folk.
Ambjörnsson menar däremot att rut-avdraget inte nödvändigtvis löser städproblemet i människors liv. Dels för att det är tillgängligt enbart för vissa hushåll, och dels för att det snarare är en symbolisk lösning på ett privat jämställdhetsproblem, än en praktisk lösning i realiteten.
– Städning är ju inget som klaras av under två timmar varannan vecka. Snarare innebär städning alltifrån att plocka kläder från golvet, torka matrester under bordet och sopa hallgolvet rent från grus, till att torka av toalettstolen och rensa i garderoberna. Alltså något vi gör varje dag och hela tiden, säger hon.
Kulturell förändring
Rut-avdraget har även lett till en kulturell förändring. Den tidigare rådande inställningen att ”ta hand om sin egen skit” är vi på väg bort ifrån. Med rut-avdraget håller den moraliska och politiska hållning som fanns under en period i den svenska historien på att försvinna. Det finns också en tendens att skilja mellan mer rutinmässiga sysslor, såsom städning, och sysslor som vi ser som mer självutvecklande, exempelvis heminredning, matlagning och trädgårdsskötsel. Med en sådan uppdelning blir städningen än mer rimlig att leja ut till någon utomstående.
Men intervjucitaten i boken vittnar ändå om hur laddad frågan om städning fortsatt är, i alla fall för kvinnorna.
– Det var skillnad mellan männen och kvinnorna. Hos kvinnorna fanns det ett uppdämt behov att prata kring det här som de hade funderat så mycket över och som är så laddat. Det var som en stor härva av ouppklarade känslor, berättar Ambjörnsson.
– Ofta landade intervjuerna i funderingar kring mammans och ibland mormoderns städvanor och förmåga eller oförmåga att städa, som i sin tur kopplades till den egna förmågan eller oförmågan. Många gånger blottlades känslor av skam och underlägsenhet, men också irritation över att man brydde sig om något som egentligen inte borde vara så viktigt.
Enligt Ambjörnsson verkar få personer har reflekterat i termer av: varför blir jag så irriterad när det ligger slängda skor på hallgolvet, eller varför blir jag så uppgiven när jag inte orkar städa så mycket som jag kanske borde?
Det var däremot sällan de intervjuade männen pratade om hur deras mammor eller pappor hade städat.
– Det var tydligt att det var skillnad mellan hur män och kvinnor bestäms av den här sysslan. Huruvida sysslan sitter i deras kroppar, alldeles oavsett om de städar eller inte.
Hur ska vi då lösa det här med städningen?
– Om vi tänker oss tillvaron som fylld av en massa sysslor som är mer eller mindre viktiga för livets fortbestånd, så är ju städningen viktigare än exempelvis producerandet av nya prylar eller information. Städningen skulle till och med kunna betraktas som den minsta gemensamma nämnaren för mänskligt liv. En utopi där vi utgår från städningen, alltså hur vi gemensamt tar hand om resterna, skräpet och det som blir över, skulle se helt annorlunda ut än det samhälle vi har i dag.
De av intervjupersonerna i boken, som tyckte om att städa, var de som bestämt att städningen var viktig. De avsatte tid och såg det som värdefullt att ta hand om sitt hem. Inte minst kunde de uppleva en njutning i själva sysslan, att torka och feja och damma. Det blev mer av en meditativ paus i vardagens hets, än ett hopplöst evighetsgöra.
– Om vi hade den synen på städning så skulle den förmodligen inte upplevas så tråkig och hopplös, kanske kunde den till och med få den status den förtjänar, säger Ambjörnsson.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
En synnerligen intressant artikel. Jag är uppvuxen under den period då skolan betalade för våra fina böcker vi fick. Då vi satte papper om böckerna för att skydda dessa. Jag tog av plasthöljet för några år sedan och boken var som ny. Jag har sparat alla mina faktaböcker, fina faktaböcker som fortfarande är aktuella. Förmodligen hade min hemkunskapsbok klarat sig utan skydd, men tanken som hela boken bygger på handlar om hur vi ska leva i framtiden och vara rädda om jorden. Boken heter HEMKUNSkAP av Birgitta Jacobson, Birgitta Leonhardt, Marie Naeslund och Helena Steen. Första kapitlet ''Dagens livsstil skapar morgondagens problem och en stor bild på människor i Colombia som sorterar sopor. En liknande bok som kanske finns idag också i skolorna eller inte, för boken ifrågasätter en massa och ger tips på hur vi skulle kunna leva, men vet inte om alla politiker vill ha detta i skolorna för att man ska kunna kalla skolan politiskt neutral… Skrämmande. Mina sparade böcker är från -70 och -80-talet… Ett helt kapitel om städning!!! Där beskriver författarna skillnaderna mellan hur det ser ut i ''vanliga'' svenska hem jämfört med veckotidningarnas ''hemma-hos-reportage'' och olika möbelannonser. Vi blir lurade och tror att alla har städat utom vi själva, menar författaren. Många har i och för sig superstädat när man kommer på besök, men hur ofta sker spontanbesök i våra hem och vad man då kan få se? Det som jag försöker fundera över är hur mycket tid vi ska lägga på att torka golv, torka av, lister, dörrar, handtag på skåpsluckor, bakom och under sängar och bokhyllor. Funderingarna har blommat upp sedan jag för några månader sedan såg på tv ett engelskt program som visar hur vissa städar under 5 timmar under dagen möter personer som aldrig städar, aldrig torkar av och hur personer ska hjälpa varandra att bli lite mer medel. Men tyvärr har jag inte fått svaret, vad är acceptabelt? Hur mycket tid ska vi egentligen lägga? Det går att lägga hur mycket tid som helst? Men att hitta en acceptans för lorten inomhus måste gå annars skulle man få gå och torka upp efter sig var man än kliver, andas och tar, för alltid bär vi med oss skit av något slag. Det värsta är att vi har svårt att se skiten i luften både utomhus och inomhus som är den farligaste. Hur städar vi den?