Kali Malone i fokus

2018-11-30 | Elena Smon Wolay padlock

KULTUR

Efter en av sina bästa somrar har Stockholmsbaserade Kali Malone flera skivsläpp på gång, både egna och tillsammans med andra. Elena Wolay ställde fem frågor till den amerikanska musikern och kompositören om arbetet med hennes verk för orgel och teknikerna hon använder sig av, samt om framtiden.

Översättning: Theodor Kentros

Var fick du din inspiration till Organ Dirges 2016-2017?

– Denna samling med verk för orgel tillkom efter att jag spenderat en del tid med att lära mig orgelstämning, under mentorskap av Jan Börjesson. Innan det skrev jag inte musik för orgel, men jag hade flertalet nära vänner som gjorde det, och mycket av den musiken berörde mig, exempelvis Ellen Arkbros ”For organ and bass” och Marta Forsbergs ”Disquiet heart”.

– Jag är inte keyboardist och jag har aldrig varit särskilt intresserad av att skriva för klaviatur, så när jag närmade mig orgeln applicerade jag som vanligt mina canon-tekniker samt isorytmiska mönster-baserade formler som jag använder mig av när jag gör generativ elektronisk musik.

– Denna process började fascinera mig efter att jag hört det anakronistiska men högst personliga sound som kom från att en sådan mekanisk, data-orienterad process applicerades på ett akustiskt instrument, förfulat av mina egna mänskliga tillkortakommanden, istället för perfekt överfört via en synth eller en dator.

Berätta om ditt senaste släpp?

– Min senaste LP Cast of mind gjordes i samband med några ideologiska texter kring historien av tempererade system och deras symbiotiska sociala följder.

– Cast of mind utforskar det ostandardiserade strikta stämningssystemet ”7-limit just intonation” med träblås och bläckblåsinstrument vid sidan av synthen Buchla 2000. När träblås och bläckblås vävs in och ut ur harmonisk stabilitet blottas den mänskliga kampen att nå och upprätthålla precis intonation mot den kompromisslösa harmoniska stelheten från buchlan, vilket adresserar den ständigt närvarande kontrasten mellan idén om stämning och sanningen om stämning.

– Efter att jag blivit så bekväm med perfektionen och stabiliteten av maskingenererad harmonik, kom skörheten av andningsgenererad harmonik ursprungligen som en chock, men med tiden växte spänningen av denna mänskliga aspekt till ett värdefullt element av musiken och den kom att ha inflytande över det större temat på skivan.

Vad har du på gång under det kommande året?

– Vid sidan av att spela sporadiskt i Sverige och Europa så fokuserar jag på att avsluta min master i elektroakustisk komposition på Kungliga musikhögskolan, samt att fullfölja min träning i orgelstämning. Detta år släpper jag en trippel-cd på Ideal recordings, en LP tillsammans med Acronym på hans nya bolag Stilla ton, och förhoppningsvis den efterlängtade Sorrowing Christ LP:n.

– Mitt egna bolag XKatedral har också en handfull spännande släpp och några konserter på gång på Fylkingen.

När kan man få se dig live i en bandkonstellation igen?

– Det har gått några år sedan jag var aktiv i en klassisk bandkonstellation som Swap babies eller Hästköttskandalen. Jag spelar dock ofta i duos som Upper glossa och Sorrowing Christ eller i kammarensembler med varierande besittning.

Slutligen, hur såg din sommar ut?

– Sommaren började med en turné tillsammans med min goda vän och kollaboratör Caterina Barbieri. Vi började i London och gjorde sedan ett stopp i New York för att spela och spendera tid med våra vänner Leila Bordreuil, Robert Lowe och Drew McDowall. Vi åkte till Moogfest i North Carolina och spelade i en kyrka som Upper Glossa, och den lokala organisten spelade spontant tillsammans med oss.

– Vi vandrade upp för ett vattenfall i Klippiga bergen och kom tillslut till min familjs boskapsranch på landsbygden i Wyoming.

– Jag började skriva ett nytt stycke för stråke och elektronik, strövade omkring i ett nedlagt stålverk efter min spelning i Chicago, simmade i en alpinsjö i Sierra Nevada och utforskade en dystopisk uttorkad sjö där man behandlar det resterande dammet för att förhindra dammstormar med Free the land.

– Den har varit en av de bästa somrarna någonsin och fylld av härligt sällskap, men jag saknar Sverige och ser fram emot att komma tillbaks till mitt favoritjärnbruk på Norberg festival.