Efter att ha sett programmet och läst om villkoren för att medverka och för att besöka Mänskliga rättighetsdagarna-dagarna gick jag dit i lördags – den enda av tre dagar med gratis inträde – med blandade känslor. Långt, mycket långt bort kändes de första MR-dagar som vi, fyra organisationer, fick till stånd för nästan 20 år sedan, med endast frivilliga krafter och ideellt arbete.
En av dessa organisationer vad Kristna fredsrörelsen, som lyckades utverka att vi kunde hålla till i Klara kyrkas trädgård. Jag minns att vi lånade tält någonstans ifrån som vi satte upp, plus bord och träbänkar och från något håll fick vi låna mikrofoner. Det var allt. Att medverka genom att hålla i ett seminarium eller ordna en utställning var självklart kostnadsfritt.
Politiker och myndighetspersoner var inbjudna att delta i panelsamtal, men inget mer. Vi, organisatörerna, var eniga om att MR-dagarna skulle vara en möjlighet i första hand för gräsrotsaktörer som vanligtvis saknade en arena och de kanaler som till exempel politiker och myndigheter har för att lyfta upp sina hjärtefrågor och berätta om sina insatser och projekt.
Vi på Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) tänkte: kvinnor, kvinnorna ska ha företräde att föra sin talan och lyfta fram sina perspektiv på MR-arbete. Och det perspektiv som vi stod för var – och är fortfarande – kvinnor som aktörer, som subjekt, i motsats till den vanliga bilden av kvinnor som offer och passiva objekt, föremål för andras handlingar och beskydd. Dagarna blev välbesökta – inträdet var självklart också avgiftsfritt – samtalen livliga och även kontroversiella aspekter kunde talas om öppet, till exempel Sveriges vapenexport och dess konsekvenser.
I dag är MR-dagarna i praktiken en stor mässa och en institution. Att ordna seminarium, bokbord, eller utställning kostar en rejäl slant. Inget för organisationer med små medel. Läs: framförallt mindre organisationer ute på fältet som drivs av unga och av kvinnor, många med migrantbakgrund. Några sådana organisationer var på plats nu också, men majoriteten av mässans medverkande var större väletablerade organisationer samt myndigheter.
Programmet var bra. En kunde få inspiration, styrka, kunskap, hopp och bli starkt berörd av allt som det berättades om och presenterades. Till exempel Historieberättarnas arbete med afghanska ungdomar i samverkan med Svenska kyrkan i Spånga Tensta, Amnestys seminarier – vars medverkande gav prov på stort mod – eller Mångkulturellt centrums arbete med inkluderande konst i Fittja. IKFF:s seminarier kring feministers arbete för fred bidrog till ett internationellt, postkolonialt perspektiv genom att lyfta afrikanska kvinnors aktörsroll. Mycket inspirerande och lärorikt.
Jag önskar bara att mässan hade varit avgiftsfri alla tre dagar, så att ingen som ville eller behövde uppmuntras att komma på torsdagen och fredagen – två hela dagar med mängder av aktiviteter – skulle avstå av ekonomiska skäl.
MR-mässan ser jag som ännu ett exempel på vad som händer med gräsrötters initiativ och självständighet när dessa initiativ blir såpass framgångsrika att andra, ekonomiskt och medialt starkare, väletablerade aktörer för upp ögonen för det och så småningom tar över. Mycket blir bättre, men något som också är mycket viktigt, särskilt i MR-sammanhang, kan gå förlorat. Det stavas inkludering.
Det väcker ofrånkomligen frågan om gräsrötternas ekonomiska villkor och ekonomins betydelse i samhället generellt. Flertalet av de större aktörerna i det civila samhället är i nuläget starkt beroende av statsbidrag för sin överlevnad. Det är farligt. Statsbidrag är politiska styrmedel. Och de kan variera mycket på kort tid, beroende på vem som har makten under respektive mandatperiod.
Under exempelvis konservativa presidentadministrationer i USA, först Bushs och nu Trumps, har alla bidrag och allt bistånd till organisationer som jobbar med sexuell och reproduktiv hälsa och inte är emot abort stoppats. Vad skulle kunna hända om företrädare för starkt värdekonservativa sammanslutningar eller vapenexportlobbyister fick tunga poster i Sveriges regering?
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
En mycket klargörande beskrivning av hur organisationsformer och ekonomiska förutsättningar påverkar vem som kan delta i det offentliga samtalet och bidra med erfarenheter och kunskaper.