Aliocha Imhoff och Kantuta Quitos.

Tiden som skuld – om rätten till en egen historia och framtid

2018-10-26 | Amanda Ferrada padlock

KULTUR

I utställningen A debt of times bryts tidsbegreppet ner till frågeställningar om vem som har rätten till sin egen tidsbeskrivning utifrån maktförhållandena som existerar i dag. Amanda Ferrada har intervjuat curatorsduon Le peuple qui manque, Aliocha Imhoff och Kantuta Quitos, om betydelsen av begreppen de använder och processen bakom deras filmer och verk.

A debt of time

Av Le peuple qui manque

Visas på Konsthall C i Hökarängen till och med 28 oktober 2018

We are burned with the past. We have to produce more and more counter fiction to fiction – to make the past shake again to the present and to the future.

Den frasen spelades flera gånger i mitt medvetande efter jag hade varit och besökt utställningen Debt of times på Konsthall C vid Hökarängen. Jag försökte få ett grepp om den och förstå innebörden av påståndet. Går det att tänka på det förflutna som en bärare av ett efterskalv av dagens konstruktioner och narrativ som har bestämt dagens moderna verklighets begrepp och sanningar?

Curatorerna Aliocha Imhoff och Kantuta Quiros lyfter begreppet tidsskuld på den aktuella utställningen Debt of times – där frågeställningen handlar om att avkolonialisera tiden.

– Utomeuropeiska världar har skickats tillbaka till en grundläggande fördröjning – en oöverstiglig, omätbar tidsskuld – som de bör sträva efter att fylla, förklarar Kantuta och menar att utomeuropeiska länder och kontinenter har stagnerat och fallit i definitioner utmålade av Europa. Det finns en strävan att omdefiniera en historia som en har blivit tillskriven och omformulera de framtida scenarierna där det finns en kulturell frigörelse och ifyllda glapp i tidsskulden.

Utställningen är tänkt som ett första kapitel i en pågående forskning som kuratorerna Aliocha Imhoff och Kantuta Quiros kallar tidsmässig extraktivism, hur man dekoloniserar tid. Jag har försökt att greppa termen och orden som ekade i salarna på Konsthall C.

”Vi måste producera flera motberättelser till berättelser för att få det förflutna att skaka igen för nuet och framtiden.” Orden som kommer ifrån filmen A government of times som är en del av ett flertal pågående serier som Aliocha Imhoff och Kantuta Quitos har börjat producera, de vibrerar och skriker efter upprättelse men också om en möjlighet och rätten till sin egen historia, rätten till sin egen beskrivning och identitet.

I en sal av ekande video verk som står mitt emot, bakom och vid sidan av varandra möter vi olika röster, konstnärerna Kristina Franklin, Joshua Rios och Mawena Yehouessi samt spåret av Fatima Moallims performance, som tillsammans med Aliocha Imhoff och Kantuta Quiros formulerat och diskuterat de möjliga framtidsdiskurserna. Tidsbegreppet bryts ner till frågeställningar om vem som har rätten till sin egen tidsbeskrivning utifrån maktförhållandena som existerar i dag.

A debt of time.

Hur skulle ni beskriva betydelsen av termen tidsmässig extraktivism?

– Den tidsmässiga extraktivismen – som ursprungligen hänvisar till en industriell exploateringspolitik – stöds av en otvivelaktig tro på ekonomisk tillväxt genom att alltmer accelerera alla former av utnyttjandet av naturresurser. Som exempel har vi det moderna latinamerikanska sammanhanget som nyligen har diskuterat neo-extraktivism som ett motstånd till politisk utvinning av råvaror. Det har blivit namnet på det gemensamma motståndet för flera lokala och kollektiva motstånd som definierar olika sätt att bo på jorden.

– Vid slutet av kolonialtiden förstärktes de ”olagliga skulderna” som gavs till de så kallade ”utvecklings”-länder där man förstärkte det extraktivistiska systemet av underordnade relationer i hjärtat av en gränsöverskridande kapitalism.

– I samband med utställningen A debt of time väljer vi att utvidga begreppet extraktivism ännu mer och inte bara överväga det i frågan om råvaror utan snarare ta hänsyn till de flera ”temporära skulderna” som ”beviljats” i Europa, Afrika, Amerika och på andra håll. Detta kan vi se på hur en rad antropologiska och politiska diskurser har beskrivit den afrikanska kontinenten som ”fortfarande sen” eller att den saknar historia: eller det fruktansvärda ”Dakar-talet” av franska presidenten Nicolas Sarkozy 2007, om ”den afrikanska mannen som ännu inte har gått ner i historien”, ett tal som fortfarande förföljer oss. Utställningen A debt of times och vår filmproduktion Les impatients, som är det centrala avtrycket på utställningen, är ett försök att bryta den här ”tidsskulden” för att bättre kunna engagera sig i framtiden.

I utställningen A debt of time jobbar ni med begreppet att avkolonialisera tiden som en ledande tråd i ert arbete. Kan ni berätta mer om detta begrepp och hur ni arbetar med det?

– Utställningen A debt of times ligger i linje med den forskning vi har genomfört de senaste åren kring en ny tidspolitik, en ny politik som vi hoppas kunna se hända och möjligheten att sätta framtiden på spel i det ögonblick vi går igenom nu, under en tid då framtiden verkar ha gått förlorad. Blockerad å ena sidan mellan tidigare arv ifrån det förflutna, och å andra sidan av en framtid som inte framträder som ett hot utan med ett löfte om apokalypser (med statsskuldkrisen, den ekologiska krisen, etcetera).

– Genom flera gestaltningar som specifikt boken Potentiels du temps, publicerad förra året med Camille de Toledo, ett flertal utställningar, symposier, performances – A government of times, 2016, Beyond the magiciens effects, 2015, och så vidare, är vi på jakt efter ledtrådar, spår av nya möjligheter för framtiden. I hjärtat av de oklara tiderna som vi står inför, känslan av en stor maktlöshet i den största politiska obstruktionen, i synnerlighet i Europa, söker vi bakåt för att binda ihop nya ledtrådar. ”Framtidens brister” som många konstnärer, poeter och tänkare vittnar om i dag, signalerar mot en annan ordning av tiden.

– De progressiva mytologierna som följde med de ”stora berättelserna” i det tjugonde århundradet och ledde till att tro på framtiden som en plats för kollektiv frigörelse åtföljdes av vad som kunde beskrivas som en förnekad möjlighet att existera ”samtidigt”, med avseende på den afrikanska, latinamerikanska och asiatiska kontinenten som ständigt skickas tillbaka till en annan tid.

Les impatients.

Kan ni berätta mer om den pågående processen med skapandet av Les impatients, vad är era förväntningar?

– När vi fick en inbjudan 2015 av curator Guillaume Désanges inför en residens i Chicago, till Rebuild foundation (grundad av konstnären Theaster Gates), höll vi på att avsluta en text – Potentiels du temps. Innan vi åkte till Chicago, hade vi i åtanke hypotesen: Kan futurismen av afrofuturism tillåta oss att möta framtidens barriärer som vi korsar från ena sidan av Atlanten till den andra? Vi var väldigt intresserade av afrofuturism och dess speciella sätt att tänka på framtiden som en plats för historisk handling genom negativiteten och kontexten av subprimeskrisen speciellt i Midwest (Chicago, Detroit, Ferguson, Cleveland). Medan det europeiska projektet upplever en existerande kris, en ”tidskris”, med enbart en utgångspunkt, med perspektivet av en skuldkris – en förutsagd katastrof som fastställer vår hjälplöshet i kvarlämnade termer i vilket europeiska utopier har uttryckts i historien och som i dag går emot ett förutbestämt nederlag.

– Det är så här filmen Les impatients började ta form. Vi har jobbat med flera konstnärer som vi träffade på Chicagos konstnärsscenen med bland annat med, Krista Franklin, Ytasha Womack, Devin Cain, Amir George, Ellen Rothenberg, Caroline Picard, Devin King, Amir George, Josh Rios. Tillsammans bad vi dem att tänka med oss om scener till en film. Filmen föddes genom en kuratorisk gest, genom att arbeta med konstnärerna på samma sett som inför en utställning. Den kan betraktas som en filmutställning.

Skulle ni kunna berätta om Le peuple qui manque, namnets betydelse och ursprung?

– När vi skapade plattformen Le peuple qui manque 2005 var vi studenter vid universitetet Paris VIII, en studerade filmvetenskap och en filosofi. Vi var väldigt intresserade av dokumentär film, men dåtidens trend var i grunden – som vi tolkade det – väldigt humanistisk. Idén kring relationen mellan filmskaparen och den som blir filmad som vi exempelvis har ärvt, formulerades av en retorik om ”det goda avståndet”. I motsats till detta, tänker vi mer i andra banor, mer politiska.

– En text av Gilles Deleuze, ”The missing people” som publicerades i hans bok l’Image-temps (1985) påminner oss om att när en kolonisatör kommer någonstans, i ett land som de koloniserar, förklarar han ”det finns inga människor där, som föregår mig”. Folket saknas – le peuple manque. Deleuze säger då att det är upp till den politiska filmskaparen, att filmskaparen i avkoloniseringsprocessen får skapa detta saknade folk. Hans text blev ett självklart nedslag, då han hjälper oss att tänka på en viss typ av dokumentärfilm. Det är en av de första anledningarna vi valde namnet Le peuple qui manque.

– Den andra anledningen var relaterad till den mycket virulenta debatten under den perioden mellan begreppet ”folket” och ”mångfald” mellan Toni Negri, Jacques Rancière, Alain Badiou, etcetera. I detta har vi begreppet ”peuple qui manque” – som en figur av de människor som är märkta med en ofullständighet, utan någon förenande länk.

– Den tredje anledningen tillslut, som är mer direkt, är idén om ett folk som saknar, om folket, samhället, gruppen som ännu inte existerar. Det handlar om att producera ett folk som inte grundas utifrån begreppet territorium, kultur eller språk.

Tänker ni på vikten av tillgänglighet och hur man kan inkludera människor i era utställningar och diskussioner? Hur förväntar ni er engagera er med din publik?

– Varje projekt är annorlunda. Den här utställningen har en mer klassisk form där vi presenterar konstverk, en undersökning och en tanke. Dess destination går att likställa med en bok eller en roman, den adresserar alltid den som vill omfamna den, det vill säga ett kommande folk.

– Vi är väldigt känsliga för den nya romanens politik, en av de viktigaste franska litterära rörelserna under andra hälften av 1900-talet, där mottagaren, allmänheten och läsaren inte existerade, och var tvungna att konstrueras, att bli skapta. Ändra publiken.