På släppfesten för Aleksa Lundbergs självbiografi Bögtjejen gav hennes mamma henne ett par dyra klackskor som hon längtansfullt spanat in, med orden ”För alltid får du tillbaka det jag tog ifrån dig”. Vad var detta som Lundbergs mamma, Gunilla Charléz, tagit ifrån henne?

Den ärliga och ofta smärtsamma uppväxtskildringen i Bögtjejen berättar om ett barn som uppfostras som pojke men som känner sig främmande inför de andra pojkarna och vill vara med flickorna, vill vara som flickorna. Ett barn som älskar att med sin mamma leka att de är två servitriser som klagar på sina män.

Bögtjejen berättar också om en mamma som, med Lundbergs ord var ”kärleksfull och insläppande” i den mån hon ”förmådde”, men som inte riktigt stod pall för mötet med de sociala förväntningarna och därför först avfärdade det som en fas när Lundberg undan för undan upptäckte sin identitet – hon trodde att hon var en homosexuell kille innan förstod att det var kvinna hon var. Och om en aggressiv och våldsam pappa som är helt oförstående.

Öppnar för samtal

När jag träffar Aleksa Lundberg och hennes mamma för en gemensam intervju på ett fik i Hornstull i Stockholm är det dock en sammansvetsad och avslappnad duo jag möter, även om Gunilla Charléz förvarnar om att hon kanske kommer gråta en del under samtalet. Vi pratar om den ständigt aktuella diskussionen om de etiska aspekterna av att skriva självbiografiskt. Jag undrar om det innebar svåra avväganden för Lundberg att skriva så naket och ärligt om sig själv och sin familj.

– Självklart, svarar hon. Det svåraste har ju såklart varit att skriva om mamma och framförallt om pappa eftersom han och jag inte är riktigt färdiga med varandra ännu, även om vi har kommit varandra närmre i och med att jag har skrivit den här boken. För första gången hörde jag honom säga ”Vad jobbigt det här är för din skull!” Och jag bara: ”Wow. Pappa! Ser över horisonten för första gången…”. Men det etiska har jag och min förläggare pratat om från början. Vid ett möte sade jag till henne att det kanske vore ännu mindre etiskt att skriva om mina föräldrar när de är döda. För det gör ju de flesta, och då kan man ju inte försvara sig. Det här öppnar ju ändå för att vi kan prata med varandra.

Lundberg berättar att föräldrarna fick läsa när boken redan gått till tryck, och att hon inte hade fattat andra beslut om de hade motsatt sig något, eftersom detta var hennes historia, hennes sanning som hon måste berätta. Men Charléz påpekar att Aleksa faktiskt pratade med henne innan och frågade om hon ville läsa i förväg.

– Men då sade jag att jag vill inte läsa alls. Det är din historia.

Var det jobbigt att läsa?

– Ja det var jättejobbigt! Jag tror att om man skulle summera vad som var jobbigast så var det nog att inse att jag faktiskt inte var där när hon behövde mig. Jag har kommit fram till att jag stängde av. Och att inte ha kunnat vara delaktig i det hon gick igenom då… Nu har jag ju läst allt som hon har skrivit. Och det är ju fruktansvärt att inte jag kunde vara där och stötta och trösta.

Det måste annars vara lätt att bli på defensiven när man läser något sådant om sig själv?

– Det var ju faktiskt precis så, som Aleksa skriver! Precis så var det.

– Det är det här som är så fint med min mamma, flikar Lundberg in, att du kan öppna upp och ta in det. Det är ju inte allas föräldrar som kan det. Du är ju en helt annan människa i dag.

Lundberg och Charléz berättar ivrigt om allt arbete med hbtq-frågor som Charléz gör i egenskap av fackligt aktiv.

Jag frågar Gunilla Charléz om hon förstått att Aleksa var trans innan hon berättade det.

– Nej, svarar hon bestämt och fortsätter: Hennes pappa sade väl ganska många gånger att hon kanske var homosexuell. När du berättade det tyckte jag att jag var öppen, säger hon till Aleksa.

– Men när jag sade att det kunde vara en fas så var det ju som ett slag i magen på dig, och det förstod jag ju inte! Jag önskar att jag hade vetat mer, förstått mer.

– Det här med könsidentitet, det är ju något vi börjat prata om nu, fyller Lundberg i. Det fanns ju inte ens ett språk för det. Jag var helt stensäker på att jag var bög. Det först när jag träffade de där transtjejerna i Pride Park som jag förstod att det här hade med mig att göra. Det förklarade så mycket av den här längtan som jag inte förstod vad det var längtan till för något.

Vad skulle du säga till andra föräldrar i dag?

– Lyssna! Kom inte med invändningar. Lyssna och ta hjälp. Det finns ju stödorganisationer, du har ju allt möjligt som du kan få information ifrån. Men framförallt, lyssna! Lägg ingen värdering i det. Sedan måste föräldrar överhuvudtaget titta på de här strukturerna vi lever i. Det är de som förstör så mycket. Jag är glad att man på förskolor jobbar jättemycket med genus. Jag hoppas att det kommer göra att det kommer att lätta upp det här så att man inte delar upp flickor och pojkar.

Tiderna förändras

Men kampen slutar som bekant inte i hemmet, eller i grundskolan. När Lundberg kom på att det var skådespelare hon ville bli möttes hon genast av en ny våg av oförståelse och ren diskriminering. Hon fick höra utan omsvep att hon inte blev antagen eftersom man trodde att hennes transidentitet kunde innebära problem. I dag är hon yrkesverksam skådespelare, men vägen dit har varit lång. Och det tycks fortfarande vara så att cisskådisar får de flesta transroller, medan skådespelare som är transpersoner oftast får extremt nischade roller. Upplever hon att det trots allt håller på att förändras?

– Ja! Det håller på att ändras. Nu under hösten spelar jag in en thrillerserie där jag spelar en karaktär som inte är trans, eller det är i alla fall inte inskrivet att det ska vara en transperson. Och häromdagen fick jag en liten roll i en film där jag spelar flickvän. Jag har under flera år märkt att från det att jag äntligen kommit in på scenskolan och gått ut hur det liksom var ”ok du får göra de här rollerna i det här specifika projektet”. Men jag såg ju hur mina jämnåriga kollegor fick ettårskontrakt, femårskontrakt, visstidsanställningar… Och jag fick inte det. Men från det, att jag började prata om det här öppet så har det ju faktiskt hänt någonting inom branschen. Delvis på grund av att jag valde att ta till orda, men också på grund av att det kom en större debatt kring det här 2014, under det vi kallade den feministiska våren. Folk slöt upp bakom många frågor och förstod att vi inte kan fortsätta som vi alltid har gjort.

Lundberg har själv suttit i antagningsgruppen för skådespelarprogrammet på Stockholms dramatiska högskola och varit gästlärare på Luleå Teaterhögskola, samma institution som diskriminerade henne.

– Så tiderna förändras och vi med dem. Men jävlar, det är inte över än! Och fan vad mycket kraft det har tagit för att få sina basic karriärmöjligheter! Det är ju väldigt likt kvinnofällor överlag, att en kvinna måste vara dubbelt så bra som en man för att få samma jobb. Där har ju jag känt att jag har varit tvungen att vara trippelt så bra, och dessutom skriva krönikor om varför en gång i veckan… Det har varit mycket omvägar för att få folk att fatta, men i slutändan så är det ju värt det, för förändring skapar inte sig själv.

Förvirring, inte backlash

På tal om ”den feministiska våren” 2014, då ett intersektionellt perspektiv tycktes vara på frammarsch, undrar jag om det är en höst vi ser nu. Flera framstående feminister har uttryckt åsikter i media som kan tolkas som en tillbakagång till 70-talets transexkluderande radikalfeminism. Men Aleksa Lundberg vill inte kalla det en backlash.

– Jag skulle säga att det är ett svar från vissa feministiska aktivister på våra framgångar. Vi sitter ju här och verkar rörande överens om att transfrågor är viktiga. Och eftersom jag rör mig i bredare kretsar nu så märker jag att de här frågorna inte alls är kontroversiella i mainstreamrum.

Hon berättar att hon debatterade med läkaren David Eberhard på årets bokmässa i Göteborg och säger att hon ser likheter mellan hans biologism och den radikalfeminism som företräds av till exempel Kajsa Ekis Ekman. Den senare skrev för en tid sedan en uppmärksammad och kritiserad text i Aftonbladet där hon undrade hur man kan få ihop transpersoners existens med en förståelse av kön som en position man tilldelas i patriarkatet utifrån den kropp man föds med. Ingendera tillåter några gråzoner i det binära könssystemet, menar Lundberg. Men hon säger samtidigt att hon delvis kan förstå förvirringen.

– Könet sitter inte i kroppen. Sitter det i hjärnan då? Nej? Vad är kön då? Det finns ju inga svar.

Ett vanligt argument från vissa radikalfeministiska debattörer är att transkvinnor inte kan göra anspråk på samma erfarenhet som ciskvinnor av att ha könats som kvinnor hela livet.

– Jag fick lite dåligt samvete först och tänkte att jag hade ju ändå manliga privilegier. Jag hade ju ändå en förväntan på att jag skulle ta plats, säger Aleksa Lundberg. Men sedan tänkte jag direkt att jag var ju så blyg att jag gick och gömde mig! Ska jag då ta på mig ett manligt privilegium för att jag hade snopp? Jag har tänkt Ekis tankar i min egen feminism. Men ju mer jag har vobblat det här mitt huvud har jag kommit fram till att det är absurt! Nej jag vet inte vad kön är, men jag lever ju fortfarande mitt liv och jag har ju fortfarande mina erfarenheter.

– Nej. Eftersom jag märkte hur Ekis Ekmans text tog skruv i feministiska kretsar… Till en början var ju till och med mina egna vänner förvirrade och sade att hon kanske hade rätt. Jag har gått jättemycket i terapi. Jag vet vem jag är. Och jag vet också hur fördomar funkar och jag tycker mig veta de psykologiska mekanismerna bakom fördomar. Så jag är ute på en fältstudie, jag försöker förstå hur de har hamnat i det här tänket.

– Jag tror det. Vi måste bara bemöta det!

Litteraturens läkande kraft

Och bemöta åsikter är något Aleksa Lundberg kan i egenskap av skribent, journalist och nu också författare. Jag undrar om hon har fått mersmak på det sistnämnda, om hon planerar fler böcker?

– Ja, skönlitterärt i så fall. Det var faktiskt det första jag tänkte på när boken kom ut! ”Jaha, var det slut nu?” Men sedan måste jag upp på scen också.

– Det måste du faktiskt, instämmer Charléz. Åh det är så roligt när du spelar!

Vi avslutar intervjun där vi påbörjade den: med relationen till föräldrarna. Lundberg vill säga några ord om sin pappa. Pappan som det är lätt att som läsare bli rasande på när han beter sig homo- och transfobiskt och är våldsam mot sin hustru. Men som tillslut började förstå Aleksas syn på saken fast han först protesterade mot boken som han tyckte framställde honom som ”ett monster”. Och som trots allt stod där på släppfesten och inte utan stolthet räckte upp handen när Lundberg från scenen berättade att hennes pappa också var på plats. När så mamma Gunilla Charléz gav sin dotter Aleksa klackskorna och sade de där orden ”fulbölade” Lundberg och var inte ensam om att bli gråtmild.

– Snacka om litteraturens läkande kraft, utbrister hon. Tänk om jag inte hade skrivit den här boken, då hade vi ju inte kommit i närheten av det här. Det man inte komma fram till i en relation med ord kan man förstå i böcker på ett annat sätt.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.