Klimatkrisen omformulerar politikens uppdrag

2018-10-04 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Erkänner vi att klimatkrisen är ett existentiellt hot som omfattar hela samhällslivet så betyder det dels att vi måste förändra det ekonomiska systemet och dessutom underordna ekonomin så att den blir ett verktyg för att nå nödvändiga klimatmål”, skriver Gudrun Schyman (Fi), men betvivlar att nästa regering kommer att ta täten.

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv

Det är kris. Det måste vi väl ändå vara överens om, eller? Temperaturhöjningar i stället för temperatursänkningar. Ökade utsläpp i stället för minskade. Permafrosten tinar. Återkommande häftiga väderlekar med oanade vindstyrkor, skyfall och översvämningar och samtidigt uttorkade jordar. Långsiktigt stora havsnivåhöjningar. Marken krymper samtidigt som allt större landområden blir obrukbara. Tillgången på mat och vatten blir bristvaror.

Konflikterna ökar och beväpnas i takt med att desperationen sprider sig. Människor flyr redan i dag från en kombination av miljöpåverkan och väpnade konflikter. Från obeboelig landsbygd till fattigdom i växande storstäder i närområdet och sedan vidare från slummens misär och förtryck till hägrande lindring i den rikare delen av världen. Där möter taggtråd och stängda gränser bevakade av militär. Dödsfallen på Medelhavet ökar. Den stora skammens tid.

Detta är kris och den kryper allt närmare. Vid en klimatfrukost någon vecka innan valet hade jag ett samtal med Pär Holmgren, före detta meteorolog på SVT, numera naturskadespecialist på Länsförsäkringar. Han menade att det handlar om genus, geografi och generationer. Det är främst kvinnor och barn som på kort sikt blir mest drabbade av klimatförändringarna, och det är i länder i det fattiga syd, där också de militära konflikterna följer i spåren.

Och även när vi genom gemensamma ansträngningar lyckas få utvecklingen att vända och temperaturerna att sjunka så kommer det inte märkas förrän i nästa generation. Vi måste målmedvetet fortsätta med systemförändrande handlingar även när det inte omedelbart märks någon skillnad. Genus, geografi och generationer alltså.

Vid samma frukost deltog Sasja Beslik, Nordeas chef för hållbara finanser. Hans uppfattning var att feminism är en helt grundläggande förutsättning för att uppnå de globala hållbarhetsmålen. Han efterlyste följaktligen mer feminism och bättre helhetssyn inom den finansiella sektorn, globalt.

För att genomföra de stora förändringar som krävs för att begränsa klimatförändringarna måste vi ifrågasätta BNP-tillväxt som mål för samhällsekonomin. Målen måste istället i handla om global hållbarhet, jämställdhet och jämlikhet. Och eftersom vår överkonsumtion och våra klimatavtryck främst drabbar fattigare länder i syd måste vi konsekvent använda oss av globala utsläppsmål. Vilket i sin tur hänger ihop med frågor om global rättvisa, mänsklig säkerhet och utveckling

Medier har med rätta kritiserats för att klimatbevakningen är för smal. En klimatbevakning värd namnet borde i dag spänna över ekonomi, politik, migration, säkerhetsfrågor, kultur, med mera, menar kritikerna. Jag vill tillägga att detta i hög grad också gäller politiken. Erkänner vi att klimatkrisen är ett existentiellt hot som omfattar hela samhällslivet så betyder det dels att vi måste förändra det ekonomiska systemet och dessutom underordna ekonomin så att den blir ett verktyg för att nå nödvändiga klimatmål.

Att vi inom de kommande veckorna skulle få se en regeringen som går i täten för detta nödvändiga systemskifte betvivlar jag starkt. Det betyder att kraften och initiativen måste komma utifrån!