Apulien är en region med vidsträckta jordbruksmarker längst ned på Italiens sydklack. Regionen kallas ibland Italiens skafferi. Härifrån kommer en stor del av de grönsaker som hamnar på europeiska matbord och här plockas majoriteten av de 35 kilo tomater per år som genomsnittsitalienaren konsumerar.

Tomater, som passeras för att sedan konserveras och säljas för mellan fem och tio kronor i mataffären, har ett betydligt högre pris för de migrantarbetare som står böjda på fälten.

Bajankey Waggeh 34 år från Sierra Leone är en av dem.

– På mitt senaste jobb arbetade jag mellan tio och femton timmar om dagen, sex, ibland sju dagar i veckan för tre euro i timmen, berättar han på fackförbundet CGIL:s kontor i regionhuvudstaden Foggia.

Men när det var dags för löneutbetalning fick han inte de pengar han hade räknat med och hade rätt till. Istället för en månadslön fanns det på kontot pengar som motsvarade två dagars arbete. När han försökte ta upp det med arbetsgivaren fick han inget mer till svar än att det var så det var.

– Jag har inte vågat anmäla arbetsgivaren. Jag är för rädd, säger Waggeh, som annars är väl insatt i vilka rättigheter han har, eller borde ha i alla fall.

För att ta sig till och från arbetet var han tvungen att betala fem euro per dag för transporten.

Tomatplockare i Apulien, Italien.

Ofta förekommande dödsolyckor

I augusti hamnade Foggia på kartan när sexton migrantarbetare dog i två tätt på varandra följande bilolyckor på väg hem från arbetet.

Den 7 augusti dog tolv personer när den skåpbil de färdades i frontalkrockade med en lastbil. Ett par dagar tidigare hade fyra personer dött i en liknande olycka. Alla omkomna var migrantarbetare från olika länder i Afrika. De var på väg hem efter en slitig dag med tomatplockning på fälten.

I samband med olyckorna riktades strålkastarljuset under några dagar mot de urusla arbetsvillkoren för tomatplockarna, vilka till en majoritet utgörs av migranter från länder såsom Gambia, Nigeria och Senegal. Tillsammans med personer från de forna östländerna är det de som får jordbruket här, liksom i många andra delar av Italien, att gå runt.

Efter sommarens dödsolyckor var det framför allt mot just de illegalt organiserade transporterna, ett slags mellanled i utnyttjandet av billig arbetskraft från Afrika, som uppmärksamheten riktades. Fordonen som användes för att köra migrantarbetarna var undermåliga och antalet personer som färdades i dem var långt över vad som är tillåtet. Detta är en vanlig företeelse i regionen. Några alternativa transportmöjligheter finns inte i det vidsträckta landskapet.

Bajankey Waggeh från Sierra Leone kämpar för migrantarbetares rättigheter.

Illegal ”arbetsförmedling”

Daniele Iacovelli, ordförande för fackföreningen FLAI-CGIL, som bevakar jordbruks- och livsmedelsindustrin, i Foggia berättar att chaufförerna i stadens kollektivtrafik vägrar köra migrantarbetarna. Dessutom är det bekvämt för arbetsgivarna, cirka 4 000 jordbruksverksamheter i regionen, att slippa hålla med egna transporter.

– I samband med de senaste olyckorna började dock kontrollerna av de illegala transporterna öka, berättar han.

Och fortsätter:

– De här transporterna är en del i en kedja av illegal ”arbetsförmedling” (”caporalato”) som gör att jordbrukarna kan hålla sig med billig arbetskraft under korta perioder till nästan ingen kostnad alls.

I mellanledet finns de som på italienska går under namnet ”caporali”, det vills säga informella arbetsförmedlare. Det är personer som även de lever under slavliknande villkor, men befinner sig snäppet upp i hierarkin. Det innebär att de fixar transport och X antal daglönare på ett kick åt jordbrukarna när de behöver.

Nästan alla migrantarbetare bor i ett av flera getton som ligger utspridda på landsbygden omkring staden. Det största ligger på ”la pista”, landningsbanan, som tidigare tillhörde en militär flygplats utanför det lilla slumrande samhället Borgo Mezzanone.

Här bor det mellan 1 500 och 2 000 eller ända upp till 3 000 personer – ingen vet säkert eftersom det inte finns några officiella siffror. Majoriteten utgör den arbetskraft som skördar tomater, druvor och oliver till extremt låga kostnader under säsongerna. Det är ett gränsland mellan Europa och Afrika, mitt på den italienska landsbygden, som ingen samhällsinstitution tycks kunna eller vilja hantera.

Daniele Iacovelli, ordförande för fackföreningen FLAI-CGIL.

Getto ersatte flyktingförläggning

Gettot har sitt ursprung i de containrar som placerades ut på platsen 1999 för att härbärgera de flyktingar som då kom från Kosovo. Än i dag finns inga toaletter och ingen sophantering. På ”la pista” finns till skillnad från en del andra getton däremot några vattenkranar sedan militärtiden. Hur många som är aktiva varierar dock.

– Det finns inget intresse varken från myndigheternas eller någon ananas sida att verkligen göra något som förändrar situationen för migrantarbetarna på lång sikt, säger läkaren Alessandro Verona från den humanitära organisationen Intersos som sedan maj arbetar inne i gettona. Han menar att bara en sådan sak som att införa avlopp eller rinnande vatten skulle innebära att erkänna platsen, vilket ingen är beredd att göra eftersom det medför ansvar för situationen i sin helhet.

– Ingen som är i gettot vill vara där, säger Bajankey Waggeh från Sierra Leone.

– Det är ingen bra plats, men om du inte har ett uppehållstillstånd så kan du inte få ett jobbkontrakt. Utan kontrakt så är det omöjligt att hyra en lägenhet, säger han och fortsätter:

– Och har du inget arbete måste du antingen tigga eller stjäla för att kunna äta.

– Vi som har jobb hjälper våra bröder i gettot, så att vi alla kan äta oss mätta, säger Waggeh som efter ett år i ett getto lyckades ta sig därifrån.

Alessandro Verona arbetar för Intersos.

Korruptionshärva och laglöshet

Iacovelli på fackförbundet FLAI-CGIL menar att hela jordbrukssektorn måste styras upp.

– Det finns cirka 4 000 jordbruksverksamheter i vår region och kontrollerna av dessa måste öka, konstaterar Iacovelli.

Det utförs en del arbetsplatskontroller, men frågan är hur tillförlitliga de är. I maj avslöjade finanspolisen en korruptionshärva i Foggia. Det visade sig att ett antal arbetsinspektörer hade ingått överenskommelser med den part som skulle kontrolleras och eventuella påföljder löstes i utbyte mot mutor.

– När det var kontroller på gång, så visste arbetsgivaren det och ringde och sade att vi inte skulle komma och jobba den dagen, berättar en migrantarbetare på CGIL:s kontor. Han ber att få förbli anonym.

Laglösheten tycks känneteckna jordbruket. Alla vet hur arbetsvillkoren ser ut för de som gör det smutsiga och tunga arbetet, men det påstås att ingen skulle överleva om de skulle driva verksamheten lagligt.

Det, menar Iacovelli, är ett enkelt sätt att komma undan ansvar. Den största utmaningen anser han är att få upp lönerna. De 3-3,5 euro som betalas per timma till migrantarbetarna från de afrikanska länderna som plockar cirka 4 500 kilo tomater per dag ligger långt under rekommenderad timlön på drygt 7 euro i jordbrukssektorn.

Han menar att det framför allt beror på att många av de unga killarna från Afrika är i desperat behov av arbete och pengar för att äta och skicka hem till sina släktingar och därför accepterar villkoren.

– Men däremot är det inte sant, vilket vi ofta hör, att migrantarbetarna har tagit italienarnas jobb, säger han.

– Genom historien finns det många exempel på att arbetskraften byts ut. Liksom italienarna en gång i tiden sökte sig till andra länder, såsom Schweiz, för att arbeta, har de även förpassat tiden med hårt kroppsarbete på fälten till historien. Det är nu dags för en ny generation att ta över.

– Vi ser i dag att många afrikanska killar som redan har skaffat sig en del erfarenhet, kör traktorer och organiserar arbetet på fälten. Det är en utveckling som bara kommer gå framåt, menar Iacovelli.

Interkulturell självorganisering

Samtidigt börjar även fler och fler migranter själva att organisera sig och driva rättighetsfrågor.

Bajankey Waggeh från Sierra Leone är en av deltagarna i gruppen som fackföreningen FLAI-CGIL i Foggia har startat för att sprida information om migrantarbetarnas rättigheter.

– Den som har arbete hjälper de andra. Vi gör inte skillnad på vilket land en person kommer ifrån. Vi är alla afrikanska bröder, det är det enda som räknas, säger Waggeh.

Jenny, som egentligen heter något annat, från Colombia är 42 år och har bott i Foggia i 19 år. Hon tillhör en annan – men lika hårt prövad – generation invandrare än Waggeh och de andra unga killarna i staden.

– Jag har jobbat med allt, som hemvårdare, pizzabagare, servitris och i jordbruket, säger hon och konstaterar att hon är slutkörd.

Något nytt tungt arbete i jordbruket, som exempelvis tomatplockare är uteslutet. Ryggen har opererats och kroppen är utsliten. Hennes senaste arbete som ”badante”, hemvårdare, slutade illa. Hon behandlades mycket illa och blev utsparkad och lurad på lönen. Sedan dess har hon inget arbete.

– De senaste åren har situationen blivit så mycket svårare. Det är nästan omöjligt att få ett arbete, säger hon och tillägger:

– Jag bor tillsammans med en man, annars skulle jag bo på gatan.

Hon är ute och går tillsammans med sin vän, Barbara Alfonso från Kuba.

– Jag levde ett bra liv på Kuba, men strävade efter något mer. Det saknades möjlighet till utveckling, och det var därför jag sökte mig till Europa, säger hon. Men frågan är om livet blev det hon drömt om. Barbara Alfonso vittnar om ett hårt liv i Italien.

Barbara Alfonso från Kuba drömde om ett bättre liv i Europa.

Domenico La Marco från den interkulturella organisationen Baobab.

Migrantkvinnors slaveri

Domenico La Marco från den interkulturella organisationen Baobab menar att det smutsiga jordbruksarbetet kring det röda guldet, det vill säga tomaterna, är det som uppmärksammas. Men faktum är att det dessutom finns tusentals migrantkvinnor som arbetar i princip dygnet runt i slutna hem, som exempelvis vårdare av äldre, eller i fabriker där de både arbetar och bor.

Jenny och Barbara Alfonso tillhör en äldre generation migranter i Foggia. Tillsammans med personer från de forna Östländerna har de varit här i runt tjugo år. I början av vistelsen i Italien vittnar de flesta om att det var lätt att få jobb, men med tiden har både den ekonomiska situationen och rasismen i samhället ökat. Den unga generationen migranter i Italien kommer från länderna Nigeria, Eritrea, Sudan, Gambia, Elfenbenskusten och Senegal.

De har blivit de nya slavarbetarna på tomatfälten.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.