”Det enda som är töntigare än Statementfestivalen är folk som blir kränkta av Statemenstfestivalen” twittrar en användare och tar därmed en medelväg mellan de hyllningar och hat som trummat in på hashtaggen #statementfestival. Lovord från de som var där, ilska från de som inte var där, går det att avgöra efter en snabb genomscrollning.
Det var faktiskt genom sociala medier allt startade, komikern och festivalens grundare Emma Knyckare skrev efter en sommar av övergrepp mot icke-män på olika festivaler att det nu var dags att dra ihop en mansfri festival. Sagt och gjort. Med arton anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen (DO) gick den cis-mansfria musikfestivalen Statement av stapeln med 5 000 besökare på Bananpiren i Göteborg den 31 augusti till den 1 september i år.
DO håller på med utredningen i skrivande stund, och kommer göra så ett antal veckor framöver. De anmälningar till myndigheten som Feministiskt perspektiv fått ta del av har lite olika infallsvinklar. En anmälare påstår att det är män med utländsk härkomst som står för alla de övergrepp som sker på musikfestivaler och att det därför är orättvist att utestänga alla män. En annan menar sig vara dubbelt diskriminerad som både man och heterosexuell. En annan hänvisar till folkrätten och nästan alla till könsdiskriminering utifrån diskrimineringslagstiftningen.
Kontroverserna till trots får kanske alla sidor som de vill till slut. Statements syfte är att läggas ner, och dess kritiker verkar baserat på vad de uttrycker på Twitter och i DO-anmälningar inte önska något högre.
Glädje och gemenskap
Anna Hulth, som fick sitt festivalpass i 30-årspresent, besökte festivalen båda dagarna.
– Festivalen var omhändertagande, fin, trygg och öppen. Jag tror det beror på avsaknaden av cis-män. Det var inte heller någon alkoholhets och därför drack folk inte för mycket.
Frida Hyvönen, Tami T och Joy var Anna Hulths favoritakter, men egentligen var inte bokningarna det viktigaste:
– Jag ville mest dit för att uppleva något historiskt och se hur det var.
Amy Berggren besökte också festivalen och har varit med och stöttat festivalen redan från början efter Knyckares utspel. En insamling startades där bland andra Amy och andra som tyckte idén var bra fick skänka lite pengar för att få ihop den halva miljon som behövdes för att dra igång arbetet med festivalen på allvar.
– Jag stöttade idén för att den sommaren verkligen var katastrof när det kom till övergrepp på festivaler. Jag har gått mycket på festivaler som yngre och det kan vara väldigt stökigt.
Det här kändes som ett skönt vardagsrum med kuddhörna, hoppborg och härliga människor. Man gick runt och slappnade av utan att ens behöva tänka på varför.
Dokumenterar i bok
Unn Rudolfsson är projektledare för Statement.
– Det gick helt fantastiskt och över förväntan. Vi trodde givetvis att det skulle bli succé men man vet ju aldrig förrän man står där. Den glädjen och gemenskapen har jag aldrig upplevt på något evenemang tidigare.
I nuläget är det inte bestämt om festivalen kommer igen nästa år.
– Målet är att inte behöva Statement, som ordagrant kom som ett ställningstagande mot alla sexuella övergrepp, säger Unn Rudolfsson.
Nu fokuserar gänget bakom festivalen på boken om Statement som släpps den 8 mars. Det är en dokumenterande bok med bild och text som vänder sig till alla som vill återuppleva festivalen och till alla som inte var där. Boken är ett sätt stanna i festivalen, men handlar även om arbetet kring festivalen.
Rudolfsson kan ännu inte kommentera DO:s tillsyn av festivalen då utredning i skrivande stund fortfarande pågår, men berättar att de som jobbat med festivalen givetvis tänkt på många möjliga scenarion.
Utmanar systemet
Mediebevakningen har varit stor innan, under och efter festivalen, ja ända sedan Emma Knyckares berömda tweet fyrades av egentligen.
– Vi är nöjda med att pressen fokuserat på Statement som evenemang, men även som fenomen. Många har uttryckt att de är tagna av stämningen och vi har fått mycket fina kommentarer från besökare, säger Unn Rudolfsson.
Syftet med festivalen har inte varit att alla andra arrangörer av exempelvis festivaler ska skapa separatistiska rum.
– Det är inte en lösning på problemet, samtidigt tror jag inte man ska vara rädd för att utmana systemet. De här dagarna var ett ställningstagande och en frizon att känna trygghet och glädje i.
Unn Rudolfsson. Bild: Tuomas Laulajainen
På sjuttiotalet hade vi ofta mansfria fester, fast vi kallade dem kvinnofester. Till exempel en i Blå hallen i Stockholms Stadshus. Det var på den forntid då det fortfarande fanns kvinnor.
I am not a "Non-Man", Emma Knyckare: A Declaration https://anthrofeminist.blog/2017/07/10/i-am-not-a-non-man-a-declaration/
Toppen att ni skriver om Statement. Detta var ju dock en CISMANSFRI festival, transpersoner oavsett könsidentitet var ju välkomna. Så inkludera gärna dessa i er kommunikation. Tack för allt annat grymt ni skriver om!