När fröken Julie inte behövde dö

2018-09-14 | Anna Remmets padlock

KULTUR

”Julie fick varken någon passionerad kärlekssaga eller liv i total frihet. Men hon fick en slags frid, som antagligen var det bästa en kvinna i hennes situation på den tiden kunde hoppas på”, skriver Anna Remmets, som läst Eva Ströms nya roman som önskar att Julie fått vara mindre entydigt sympatisk i omtolkningen av Strindbergs klassiker.

Rakkniven

Av Eva Ström

Albert Bonniers förlag (2018)

Att skriva omtolkningar av litterära klassiker med syftet att berätta historien ur någon annans än huvudpersonens perspektiv har blivit ett relativt vanligt. Bland Hjalmar Söderbergs karaktärer har såväl pastor Gregorius från Doktor Glas som Lydia från Den allvarsamma leken fått egna romaner. Så även John Silvers hustru från Skattkammarön och, inte minst, Mr Rochesters galna, inlåsta första hustru från Jane Eyre.

Senast ut i raden av dessa är en annan kvinna som i den ursprungliga berättelsen, liksom Rochesters hustru, skildras som själva sinnebilden av den sexuellt utlevande hysterikan: August Strindbergs fröken Julie från dramat med samma namn.

Eva Ströms roman tar vid där Strindbergs berättelse slutade, efter att den rådiga men grymma betjänten Jean gett den neurotiska adelsfröken Julie en rakkniv som hon använder för att försöka skära halsen av sig i skam och desperation över den midsommarnatt de just tillbringat tillsammans. Genom att kalla sin roman Rakkniven lyfter Ström effektivt fram det motiv i Fröken Julie som liksom i så många andra berättelser kretsar kring kvinnor som måste dö för att betala egna eller andras ”synder”.

Ett slags frid

Ströms Julie sparar kniven och lyckas gömma undan den på det mentalsjukhus hon hamnar efter självmordsförsöket. När hon äntligen skrivs ut och friheten i Rom (dit en privilegierad kvinna som hon kan ta sig utan svårighet) hägrar visar det sig att hon blivit gravid under midsommarnatten. Detta händelseförlopp känns först ganska förutsägbart, men Ström tycks vilja visa hur enormt villkorad även privilegierade kvinnors tillvaro var.

Julies fortsatta liv är en kompromiss som slutar med ett uppgjort äktenskap med en rik borgare, som trots sin goda ställning är ett kliv neråt för den aristokratiska Julie. Dock går Ström på ett ganska uppfriskande sätt emot konventionen kring skildringar av borgerliga konvenansäktenskap, som för det mesta framställs som alltigenom eländiga.

Julie fick varken någon passionerad kärlekssaga eller liv i total frihet. Men hon fick en slags frid, som antagligen var det bästa en kvinna i hennes situation på den tiden kunde hoppas på. Faktum är att slutet nästan känns glättigt tillrättalagt. Samtidigt finns det något subversivt i att avstyra den i litteraturhistorien nästan obligatoriska tragedin som titelns rakkniv symboliserar.

Mindre sympatisk

Eva Ström har skickligt lagt in många klassmarkörer, som att Julies faster fnyser åt julgranar som hon tycker är en vulgär, borgerlig sed men går med på att ha en sådan på godset till det allmänna julfirandet, den enda dag på året då tjänstefolk som inte arbetar inne i huset får beträda det. Men jag känner ändå att Ström är lite väl överseende med aristokraten Julie i sin vilja att ge kvinnan Julie upprättelse. För trots Strindbergs berömda kvinnohat är Fröken Julie också en stundtals skarpsynt berättelse om klass.

Kanske är det den aspekten hon vill problematisera i scenen där Julie efter några år återvänder till gården och möter kokerskan Kristin, Jeans fästmö. Även henne försöker Ström återge någon slags värdighet, eftersom Strindbergs ganska fläckvisa klassmedvetande sällan omfattade arbetarkvinnor. Men trots att hon låter Julie och Kristin mötas i ett uppriktigt samtal förblir Kristin en underdånig tjänsteande och en ganska platt karaktär. Författaren hade tjänat på att våga låta sin Julie vara en mindre entydigt sympatisk person. Då hade en välskriven roman antagligen blivit ännu mer intressant.