Journalisten Annalisa Camilli förklarar hur "säkerhet och kontroll" blev nya ledord på migrationsområdet i Italien.

Bild: Christin Sandberg

Den populistiska febern avgjorde valet i Italien

2018-09-04 | Christin Sandberg, Italien padlock

UTRIKES

I Italien begränsades den politiska mediedebatten inför valet i mars 2018 i stort sett till frågan om migration. Det vakuum som uppstod i frånvaron av debatter om den nedmonterade och i vissa fall obefintliga välfärden gav högerextremister det andrum de behövde och ses nu av forskare och journalister som en väsentlig orsak till etablerade partiers stora förlust.

RELATERADE ARTIKLAR:

2018-08-31 | Italiens regering vill främja den heterosexuella familjen

2018-08-10 | Migrantarbetare i dödsolyckor i Italien

2017-12-08 | Feminism konstant motvikt till populismen i Italien

2017-11-27 | Feministiska landvinningar hotas av värdekonservativa kvinnor

I det italienska valet tidigare i år kraschade regeringspartiet, mittenpartiet Partito democratico (PD). Partiet grundades 2007 och är sprunget ur den historiskt starka italienska vänstern. Det är Italiens motsvarighet till socialdemokraterna och PD ingår i Europeiska socialdemokraters parti.

I valet i mars 2018 gick PD från att ha varit i regeringsställning till att få drygt 18 procent att rösterna – ett historiskt fiasko. Av den italienska vänstern, som en gång i tiden var en av Europas starkaste vänsterrörelser, återstår bara fragment. Vänstern har i princip försvunnit, vilket delvis är en del av en internationell trend.

Filosofen och författaren Ida Dominijanni, menar att vänster-centerpartierna genom den nyliberala politik de drivit de senaste åren har massakrerat sig själva, eller i alla fall det som återstod av vänstern.

– Problemet i Italien är att vi inte har några anti-kroppar, konstaterar hon och förklarar:

– Medan andra länder har haft starka vänsterkandidater med ett relativt radikalt vänsterbudskap, såsom Corbyn i England, Iglesias i Spanien, Tsipras i Grekland och Mélenchon i Frankrike, har vi i Italien istället den här svampen M5S (Femstjärnerörelsen) som växer.

Hon syftar på det populistiska anti-etablissemangsparti som fick flest röster som enskilt parti i valet.

Ida Dominijanni, filosof och journalist.

Politisk och ekonomisk kris

Filosofen Ida Dominijanni, beskriver dock vänsterns problematik som djupare än så. Det handlar om den representativa demokratins kris.

– Att den representativa demokratin är i kris, vilket inte är unikt för Italien, är en underdrift. Den representativa demokratin är inte i kris, den är över, fastslår hon.

Folket sätter helt enkelt inte sin tilltro till politikernas förmåga att representera dem och göra sitt jobb. För det finns mycket att göra i Italien. Utöver den politiska krisen råder även en ekonomisk kris. Ekonomin går på tomgång och ungdomsarbetslösheten tycks ha fastnat runt 30 procent.

Med Matteo Renzi, den tidigare premiärministern, vid rodret tog PD en rejäl gir mot mitten genom en rad nyliberala reformer, skriver den italienska sociologen Domenico De Masi. Han menar att Renzi genom att satsa på företagare och sänkta skatter för de redan rika hoppades att det skulle sippra ned, enligt den så kallade trickle-down teorin, och gynna även de fattiga.

Enligt statistik från Eurostat ökar dock ojämlikheten i Italien sedan finanskrisen 2007. Framför allt har de fattiga blivit fattigare. Men istället för att prata om de utmaningar Italien stod inför med ett växande antal fattiga och istället för att ta upp kampen för jämlikhet ett år innan valet, valde PD att flytta uppmärksamheten mot en annan grupp i samhället.

– Det gjordes inte många förändringar, men utnämningen av Marco Minniti, som förknippas med säkerhetsfrågor, till ny inrikesminister med ansvar för migrationsfrågorna blev avgörande, säger journalisten Annalisa Camilli på veckotidningen Internazionale.

Migrationsfrågan i fokus

Säkerhet och kontroll skulle bli nya ledord på migrationsområdet i kombination med påtryckningar från EU om att stänga vägen från Libyen över Medelhavet till Italien.

– Vid den här tidpunkten kom det 180 000 flyktingar till Italien, vilket hade varit ett hanterbart antal personer att ta hand om ifall EU:s medlemsländer hade tagit ett solidariskt ansvar, säger Camilli.

Men Italien utlämnades till att sköta flyktingmottagandet på egen hand och det socialdemokratiska partiet bestämde sig för att använda migrationsfrågan för att vinna tillbaka popularitet.

 I februari 2017 kom först Italien och sedan EU-länderna överens om att försöka stoppa flyktingarna som kommer till Europa via Medelhavet. Syftet med Maltadeklarationen, som antogs den 3 februari, var att ta kontroll över EU:s yttre gränser och ta kontroll över antalet migranter som anländer för att på så vis avsevärt minska flyktingströmmen som anländer till Europa, framför allt till Italien, via Medelhavet.

I praktiken innebar Maltdeklarationen bland annat att EU skulle ge 200 miljoner euro till en av två existerande regeringar i Libyen, premiärminister Fayez al Sarrajs FN-stödda regering i Tripoli. Pengarna skulle i första hand gå till den libyska kustbevakningen för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa samt till att stoppa migranter vid de södra landsgränserna.

Bara ett halvår senare har antalet flyktingar som anländer till Italien minskat dramatiskt och det rapporteras om att flyktingarna har funnit nya vägar för att nå Europa.

Tickande bomb

Annalisa Camilli beskriver det som att inrikesministern Minniti, från en position bakom kulisserna, lyckades få den politiska mediedebatten att i stort sett uteslutande handla om migration under året innan valet. Detta utan att behöva prata om de verkliga problemen – ojämlikheten, bristen på arbete, den skyhöga ungdomsarbetslösheten, skolornas bristande resurser, den nedmonterade och i vissa fall obefintliga välfärden och alla de nödvändiga samhällsreformerna – allt som sammantaget är en tickande bomb.

– Partiet anammade även extremhögerns retorik. Matteo Renzis bok Avanti! (Framåt), som kom ut i juli 2017, innehöll slogans såsom ”låt oss hjälpa dem hemma (hos sig)”, vilka kopierats rakt av från det främlingsfientliga Lega nords språkbruk, säger hon.

Filosofen och författaren Ida Dominijanni skriver i en analys om vänsterns fall i tidningen Huffington post (1 juli 2018) att det blev PD:s misstag, att inte låta sig kännas vid missnöjet och fortsatte regera ostört.

”PD tycks tro att dess existens och betydelse bärs upp av dess historia och därför inte är beroende av vad de egentligen är (har blivit) och vad de åstadkommer”. ”Som att de uppbär en slags politisk immunitet som gör det möjligt att skaka av sig och förneka fakta och den verklighet som väljarna representerar”.

Ida Dominijanni skriver att det är dags att vänstern går till botten med problemets kärna. Det vill säga erkänner den blinda tron på den så kallade spontana progressiva globaliseringen, avfärdandet av varje försök till kritik mot kapitalismen och internaliseringen av den nyliberala rationaliteten, vilket tillsammans har fått katastrofala följder för vänstern efter 1989.

Populistisk feber

Dominijanni beskriver nyliberalismen som en slags rationalitet som har böjt marknadslogiken och även konkurrensen inom allt från de demokratiska institutionerna, både nationellt och europeiskt, till medborgarna, som i sin tur har blivit en märklig tvåfasadsperson, som å ena sidan hävdar sina fri- och rättigheter, och å andra sidan åberopar säkerhetspolitik för att att skydda sig mot inkräktare och syndabockar utifrån.

Dominijanni menar vidare i sin artikel i Huffington post, att populistisk feber inte är ett motgift mot nyliberalism, som dess ideologer och ledare vill få oss att tro: det är snarare den direkta konsekvensen. Populisterna har konfigurerat en utgång till höger baserad på sociala rättigheter för några få och traditionella värden för alla och med en folklig bas byggd på nationalistisk och raslig grund. Enligt Dominijanni är det nu upp till vänstern att definiera en annan utgång. Detta på grundval av självkritik, bort från nyliberal hegemoni och med hjälp av en annan politisk terapi.

Ojämlikheter bekämpas inte genom att skaka om ”våra” glömda rättigheter på bekostnad av andra som har det svårt på jorden, utan genom att förena de exploaterades kamp i ett internationellt perspektiv i marxistisk tradition, menar Dominijanni.

Hon fortsätter: ”Folket mobiliseras inte genom att simulera en sammanhållning baserad på en verkligheten kännetecknad av allas vrede mot alla, utan genom erkännandet av skillnader baserade på klass, kön och ras och att sammanfoga dem i motsats, inte till etablissemanget, utan mot det som vi en gång kallade systemet”.