Sammanhållning bland mindre konsthallar allt viktigare

2018-08-31 | Shide Jafari padlock

KULTUR

Det finns vissa tendenser i samhället i dag som hotar stabiliteten i de konstinstitutioner som funnits i decennier, verkat stabila och hunnit etablera sig. Förra veckan släpptes en rapport om hur byråkratisering och krav på kvantifiering hotar Skandinaviens konsthallar.

Rapporten Agencies of art har sammanställts av organisationer i Sverige, Norge och Danmark som i sin tur representerar dessa länders små och medelstora konsthallar. I Sverige ingår dessa mindre konsthallar i nätverket Klister. Rapporten visar på att dessa konsthallar, trots att de rent kvantitativt inte når upp till de stora konsthallarnas nivå, har funktioner och roller i samhället och står för en kvalité som de stora och prestigefulla konsthallarna aldrig skulle kunna ersätta.

Rapporten bygger på enkäter och intervjuer med ett trettiotal konstinstitutioner i de nämnda tre länderna. Den är skriven av Nina Möntmann, som är konstkritiker och professor i konstteori och av Jonatan Habib Engqvist som är curator och skribent. Under släppet var Jonatan Habib Engqvist själv på plats och presenterade rapporten samt gav de inbjudna möjlighet att ställa frågor. På plats fanns också Bettina Persson som representerar Marabou konsthall, en av de konsthallar som har bidragit till rapporten, och Maria Lind, chef för Tensta konsthall, som var platsen för släppet av rapporten.

Mer inkluderande

Det är den ökade konditionaliteten, krav på ökad prestation som försämrar kvalitén på konsthallars verksamhet, som har lett till behovet av en sådan rapport, menar Jonatan Habib Engqvist. Exempel på krav kan till exempel vara antalet besökare per utställning och för att bemöta de kvantitativa kraven så behövs det kvalitativa argument. Det är den rollen som man hoppas den här rapporten ska spela.

Jonatan Habib Engqvist, som presenterar rapporten, lyfter betydelsen av förståelse för vad konst kan vara och var den kan ske. I Tensta konsthall till exempel, så pågår utställningen Guldkorn, en utställning med verk av skolungdomar på de kommunala skolorna i Tensta. Samtidigt finns konstverk i Tensta centrum, bortom konsthallens lokaler. Det är på så sätt gränserna kan flyttas, genom att låta det lokala samhället bli en del av konsten och låta konsten flytta ut i samhället. Då blir det också tydligt hur konsten kan spegla människorna i närområdet. Mindre konsthallar har bättre förutsättningar att initiera projekt som involverar lokalboenden jämfört med de större museerna. Det innebär också att de kan vara mera inkluderande när det gäller sammanhang bortom storstadskärnorna.

Just konsthallens område och lokalisering är en viktig diskussion i rapporten. Områdena, där konsthallarna verkar, kan delas in i stad, förort och landsbygd. De olika områdena har alla olika förutsättningar men det är en fördel att kunna dela sina erfarenheter och ha medvetna nätverk för till exempel konsthallar i landsbygden eller konsthallar i förorten. Utifrån lokaliseringen finns ofta många gemensamma nämnare.

Utanför ramarna

Jonatan Habib Engqvist redogör också för de punkter som de kommit fram lyfter dessa mindre konsthallars kvalitativa förmåga. Till exempel möjligheten att kunna vara mera flexibel och snabbare, mindre utställningar kräver mindre planering. Det leder till möjligheten att snabbare kunna ta in nya konstnärer och nya utställningar med aktuella samhällstendenser och möjligheten att vara mera experimentell, vilket leder till viss progressivitet. Mindre konsthallar har även förmågan att skapa nya system och metoder för att verka utanför konstens mera bestämda och erkända ramar och på så sätt bidra till mera samhällsutvecklande idéer.

Idéer, projekt och samarbeten som initieras från dessa konsthallar kan sedan generera nya samhällsfunktioner, internationellt nätverkande och forskning. Ett exempel på sådan forskning är ett samarbete som pågår med Institutet för framtidsstudier, i och med samlingsutställningen Soon enough på Tensta konsthall där fokus just legat på framtiden. Konsthallarna är inte bara är muséer i traditionell mening utan har även viktig samhällsförankring.

Jonatan Habib Engqvist pratar om konstens ekologi och idén om avlett värde. Han pratar om det konstnärliga ekosystemet som näringskedja, där både små och stora konstnärer och konsthallar behövs för att föda och ge näring åt varandra för att konsten ska leva vidare. Med avlett värde menas när en fråga kan lyfta en utställning och konstnären, på ett sätt som inte var meningen från början. Då ger det avledda värdet näring genom uppmärksammande och får en utställning att växa. Ett exempel är hur gruppen Guerrilla Girls första utställning i Oslo en skjuts genom det avledda värdet. Ett annat exempel är samefrågan som fick mycket uppmärksamhet i och med en utställning i Nordnorge. Även Elisabeths Olsson Wallins utställningar, där hennes homoromantiska bilder blivit diskuterade, ett tema som har varit mer betydande än konsten i sig, kan räknas som avlett värde, för att nämna ett exempel som är mer välkänt i Sverige.

Vågar satsa

Jonatan Habib Engqvist nämner också begreppet fördröjd verkan och menar att ibland så syns inte effekten och värdet av en utställning förrän senare då antingen temat för utställningen eller konstnären fått ett genombrott. Små konsthallar har en tendens att våga stödja konstnärliga experiment tidigt i en konstnärs yrkesbana, innan konstnären slagit igenom. Tyvärr så är detta inte något som nämns när konstnären sedan slagit igenom utan då är det ofta konstnärens utställningar på de mera erkända konsthallarna som räknas upp vid diverse presentationer. Faktum kvarstår dock att det är tack vare många små konsthallar som många stora konstnärer kunnat växa.

Denna tanke kritiseras senare under frågestunden då tanken om att satsa på en konstnär utifrån ett fördröjt värde, en förhoppning om att senare få uppskattning och berömmelse på grund av ett eventuell kommande genombrott, i sig kan härledas till en tanke om kvantitet. Det kan uppfattas som att man investerar i något litet med förhoppning om att det ska bli något stort en dag. Det ska inte behöva finnas ett löfte om något stort i framtiden men små konsthallar ska förbli incitament för satsningar på det experimentella och okända som större, mer erkända konsthallar inte alltid vågar göra.

Mer inkluderande

Hur ska då dessa konsthallar övervinna de hinder och utmaningar som de står inför i ett samhälle som alltmer strävar mot någon form av public management? Utifrån sett så behöver dessa konsthallar bli mer erkända och besökare måste förstå att storleken inte är kvalité i sig, här jämför Jonatan Habib Engqvist med Finlandsfärjor. Konsthallarna själva måste samarbeta och samtidigt se sig själva som en del av samhället. Det är dock inte alltid oproblematiskt att vara en del av samhället, speciellt inte dagens samhälle där det finns krafter som inte vill gynna olikhet och mångfald.

Diskussionen avslutas därför över en reflektion om hur det politiska läget reflekteras i arbetet med konsthallarna. Maria Lind som är chef för Tensta konsthall, berättar om läget i Danmark när bruna krafter kom till makten 2001. De högerextrema politikerna började då snabbt att ta plats i olika kommittéer och styrelser och hade en tydlig agenda att begränsa konstens utrymme och bredd. Ett sådant scenario kan även bli aktuellt i Sverige. Därför är sammanhållning bland mindre konsthallar viktigare än någonsin och den här rapporten en viktig komponent för att upprätthålla en inkluderande och progressiv konstnärligt sfär i norden.