Ny avhandling bryter stereotyp bild av unga migranter i Sverige

2018-08-28 | Christin Sandberg padlock 1

FEMINISM

– Den stora delen av migrationen vi ser i dag är kopplad till den koloniala historien. Den dåtida, såväl som den dagsaktuella i Sverige. ”Vi är här för att du var där” – som en parafras på en känd slogan, säger Pouran Djampour, aktuell med en avhandling som skapar utrymme för en i Sverige ovanlig forskningstradition.

Borders crossing bodies : the stories of eight youth with experience of migrating

Avhandling av Pouran Djampour

Malmö university, Faculty of Health and Society (2018)

Pouran Djampour, statsvetare och doktor i socialt arbete vid Malmö universitet, har skrivit en avhandling, Borders crossing bodies, där rösterna från åtta unga människor, som någon gång blivit definierade som ensamkommande, får höras. De berättar om ett liv före och efter att de kom till Sverige. Om hur de tog sig över många och svåra hinder för att välja livet, om hur de kom hit och om hur de överlever. Om sin kamp för livet i ett Sverige där hindren i vardagen fortsätter att hopa sig.

Pouran Djampour undersöker hur gränserna går genom människorna på samma sätt som människorna tar sig över gränserna.

De officiellt erkända gränserna är de mellan nationer som varje stat bevakar. Men Djampour undersöker även de gränser som utgörs av familjekontroll, statssanktionerat våld, uppehållstillståndsregler och kontroll över tiden och hur dessa påverkar människors liv och livsmöjligheter.

Hon tar avstamp i ett sammanhang hon redan var en del av genom migrationsrörelsen. Studien baserar sig på djupsamtal med åtta personer, som någon gång har blivit definierade som ensamkommande, och som Djampour redan kände innan forskningen inleddes.

Hinder, kärlek och motstånd

Till en början hade Pouran Djampour tänkt studera systemet med boende, placeringar och myndigheternas handläggning etcetera, vilket omgärdar ensamkommande flyktingar.

– Men ju mer jag fördjupade mig i doktorandstudierna insåg jag att det fanns väldigt lite i svensk forskning, i alla fall då kring åren 2013-2014, där de som blivit definierade som ensamkommande medverkade själva.

Under två års tid arbetade hon med de åtta, Absame, Dhalia, Wahid, Hassan, Farzad, Sadegh, Fuaad och Majid.

– I grova drag är det tre berättelser som kommer fram. En, om att bli hindrad och stoppad på olika sätt. Stoppad i rörelse, tid, tankar och ambition. Två, en berättelse om kärlek och intimitet. Hur det, trots hinder som stoppar upp, går att navigera med hjälp av kärlek, hopp och intimitet. Och tre, om motstånd. Olika sätt att göra motstånd när det finns gränser som är påtagliga och närvarande i vardagen, säger Djampour.

I kontrast till stereotyper

Berättelserna har hon skrivit fram i dialog med feministisk och antirasistisk poesi, litteratur, noveller och feministisk svart forskning samtidigt som hon dragit paralleller till aktivism inom migrationsområdet, vardagsliv och samtiden. Genom varje intervjuperson väver Djampour, avhandlingen igenom, ihop trådar från erfarenheter av rasism, sexism och klassbaserad diskriminering i en kontext som går långt utanför Sveriges gränser.

Att placera varje person i en kontext var viktigt för författaren som ville låta de åtta deltagarna komma till tals för att kontrastera den stereotypa bilden av ensamkommande i svensk debatt. Det vill säga att ensamkommande och migration i stort ses som ett hot utifrån eller beskrivs i termer av katastrof.

– När vi fastnar i stereotyper, akademiskt, mellanmänskligt och politiskt, blir det farligt, eftersom dessa kan påverka hur vi sedan agerar mot den omtalade gruppen. Ord och tankar får på så vis materiella konsekvenser så fort de omsätts i politiska samtal och regelverk, säger Djampour.

Demokratins urholkning

Om avhandlingens slutsats säger hon såhär:

– Den engelska litteraturprofessorn, Paul Gilroy, skriver mycket om melankoli. En melankoli som kommer från ett arv av att förneka och samtidigt bära en sorg över att storhetstiden är förbi. England är inte vad det en gång har varit. Det brittiska imperiet finns inte längre. När migranterna syns i det brittiska rummet i olika sammanhang så påminner de om en förlust. Det blir inte bara jobbigt och smärtsamt utan det spär även på den institutionaliserade rasismen, fortsätter hon.

– SD:s partiprogram har den här formen av melankoli. En sorg över att Sverige inte längre är den där enheten av vithet, svenskhet och folkhem, där alla hade det bra och där det inte fanns tiggare. Det som finns i SD:s partiprogram bygger på en homogen och orörd nation och att Sverige inte längre är detsamma. Men Sverige har ju inte ens varit det de beskriver. Det är inte en sann verklighetsbeskrivning, även Sverige bär på en historia av emigration och immigration, ett kolonialt arv och avsaknaden av att ha gjort upp med det rasistiska förflutna, säger Djampour.

Hon menar att det har skett en förskjutning i samhällsdebatten.

– Medan det som anses neutralt är fyllt av rasism, sexism, hat och transfobi har det blivit i princip omöjligt att påpeka att något är rasism eller beror på ojämställda strukturer utan att få höra att man politiserar debatten. Det är visserligen inget nytt, det har feminister sagt i evigheter, konstaterar Djampour.

Hon fortsätter:

– Det är anmärkningsvärt att vi numera har en vardag med nazister som får tillstånd att organisera sig och hålla offentliga sammankomster med motiveringen att det är så lagstiftningen ser ut och en del av demokratin. När nazism kan bli neutraliserad till normalt är det demokratins urholkning.

Global kontext

Djampour menar att hon med sin avhandling har tagit ställning för vilken typ av forskning som får finnas och får gehör. Framför allt genom att använda sig av ett så brett material, varav mycket hämtades utanför den akademiska världen. Och för att ha gjort en etnografisk studie med fältarbete i en redan känd miljö tillsammans med personer som hon redan kände. Det är faktiskt svårt att se hur hon skulle ha kunnat få fram så mycket material från livsberättelserna utan att ha haft en personlig ingång till varje intervjuperson.

– Jag ville visa för våra studenter att det här kan vi göra, men även ansluta mig till en sådan tradition, som är ovanlig i Sverige, men trots allt finns inom akademin.

Den andra delen handlar om innehållet.

– För mig har det varit viktigt att sätta nuet i en global kontext. Att vara den ständiga påminnelsen: Vänta nu, vi kan inte prata om det som händer nu om vi inte vet vad som har hänt. Har vi förstått det? Kan vi gå tillbaka och lära oss mer?

Hoppets styrka

Många av deltagarnas berättelser är mörka och fyllda av diskriminering och förtryck, både före och under tiden i Sverige, men Djampour låter oss inte fastna där.

– Jag är inspirerad av hoppet jag ser hos deltagarna, och att det finns styrka i det. Det är fantastiskt att trots alla hinder och barriärer så finns deltagarna, de lever och gör framtidsplaner och de utmanar olika gränser i sin vardag.

Djampour menar att den enorma potential och kraft som finns i varje människa inger hopp om mänskligheten över huvud taget.

– Jag tror att vi kan gå framåt. Gränser och olika typer av barriärer kan bekämpas och överskridas, säger hon.