Bild: Justine Stoddard

Med makten som medel

2018-08-24 | Maria Ramnehill padlock

KULTUR

”Det händer något sällsamt under läsningen. Kvinnor blir allt mer självsäkra för att de vet att ingen längre kan skada dem – i varje fall ingen man – och deras självsäkerhet följer med mig ut när jag slår igen pärmarna”, skriver Maria Ramnehill som har läst Naomi Aldermans prisbelönta roman Makten, nyligen utgiven på svenska.

Makten

Av Naomi Alderman

Översättning: Helena Ridelberg

Modernista (2018)

Det låter som något ur Buffy the vampire slayer. I början av 2000-talet börjar unga tjejer få superkrafter, sedan allt fler kvinnor: de kan alstra elektricitet, som en elektrisk ål men långt mer kraftfullt. Brittiska författaren Naomi Alderman är mycket riktigt ett Buffy-fan, och skildrar i sin fjärde roman Makten hur våldets makt förändrar samhället.

Romanen inleds femtusen år in i framtiden, med att den manliga författaren Neil Adam Armon skickar sin bok om kraftens uppkomst till sin mentor. För dem framstår matriarkatet lika evigt och naturligt som patriarkatet verkar vara för verklighetens antifeminister.

Roman i romanen

Det är lite som i Egalias döttrar, men till skillnad från Gerd Brantenbergs feministiska klassiker där matriarkatet är ett etablerat faktum, skildrar Naomi Alderman matriarkatets framväxt. Huvuddelen av Makten utgörs nämligen av denna roman i romanen, som ur fyra personers perspektiv skildrar hur den nya kraften/makten (i det engelska originalet står ju the power för båda) i vår tid förändrar världen under tio år.

I USA dödar Allie sin våldtäktsman till fosterfar och skapar en mäktig kvinnoseparatistisk religion. Lokalpolitikern Margot gör kometkarriär. Roxy tar över sin fars brittiska brottssyndikat. Tunde är den manliga journalisten från Nigeria som trotsar alla faror i händelsernas centrum. Fantasifulla tolkningar av arkeologiska fynd, utdrag ur arkiv och internetforum och brevväxlingen mellan författaren och hans mentor skapar stilavbrott som fyndigt speglar vår mansdominerade värld.

Gradvis förändring

Brevväxlingen är mer än en metafiktiv lek. Mentorn råkar nämligen heta Naomi Alderman, och hennes förslag att ge ut den under kvinnlig pseudonym är en parallell till verklighetens manliga genier som skott sig på kvinnors intellektuella arbete.

Det händer något sällsamt under läsningen. Kvinnor blir allt mer självsäkra för att de vet att ingen längre kan skada dem – i varje fall ingen man – och deras självsäkerhet följer med mig ut när jag slår igen pärmarna. Känslan att kunna göra vad du vill, ingen kan hindra dig. Det är tillfredsställande när flickor fredar sig och hämnas på sina våldtäktsmän och de första revolutionerna bryter ut. Men gradvis, och det här är skickligt gestaltat, förändras både förutsättningarna och människorna.

I Makten är religion inte orsaken till förtryck, utan ett medel som kan anpassas till den rådande maktens ändamål, som Allie gör med katolicismen. Det som först verkar vara en mardröm för mansrättsaktivister och högerextremister, utvecklas till en regelrätt dystopi när kvinnorepubliken i Moldavien förfaller från dröm om frihet till mardrömslik diktatur. Makten tjänar bara sig själv, och ett matriarkat är bättre än ett patriarkat.

För att de kan

En återkommande fras svarar på kärnfrågan varför människor begår våldsdåd och övergrepp: för att de kan. Varför fortsätter män att begå övergrepp efter övergrepp? För att de kan. För att ingen hindrar dem.

Pojkar är pojkar bara så länge de kommer undan med det, så länge majoriteten tillåter det. Alderman liknar maktens verkan vid ett träd, en kärna med spröt som förgrenar sig utåt, allt mer finfördelad. Den kan förändras på två sätt: genom en order från centrum och utåt eller, mer säkert och oundvikligt, utifrån och in för ”när folket förändras kan fortet inte stå pall.”

Det är en lika deprimerande som hoppfull tes: att makten trots allt ligger i allas våra händer.