Mastodontarbete om scenkonstens hbtq-historia

2018-08-14 | Anna Remmets padlock

KULTUR

I sin nya bok skriver Tiina Rosenberg om hur queer inom teatern har varit både ständigt närvarande och osynligt. En grundlig och välbehövlig genomgång, enligt Anna Remmets som ibland ändå saknar ett mer analytiskt och reflekterande anslag.

Hbtq spelar roll: mellan garderob och kanon

Av Tiina Rosenberg

Leopard förlag (2018)

Teater har, som Tiina Rosenberg skriver i sin nya bok Hbtq spelar roll: mellan garderob och kanon, alltid haft en queer potential. Den har erbjudit en möjlighet att leka med könsroller och gestalta gränsöverskridande begär. Faktum är ju att kvinnor inte hade tillträde till scenen förrän någon gång på 1600-talet och att de kvinnliga rollerna därför spelades av män. Det förde med sig att motivet ”kvinna som klär ut sig till man” (och i själva verket spelas av en man utklädd till kvinna) blev ett närmast stående inslag, vilket vi kan se i bland annat flera av Shakespeares pjäser. Detta gjorde det möjligt att gestalta tabubelagda begär på ett ”tryggt” sätt eftersom den heterosexuella ordningen i regel återställdes när förklädnaden föll.

Självklart går det också att göra queera läsningar av handlingen i många pjäser (Rosenberg nämner till exempel Tennessee Williams), men pjäser som uttalat skildrar hbtq-personer lyste av uppenbara skäl ändå länge med sin frånvaro. Queer inom teatern kan alltså sägas ha varit både ständigt närvarande och osynligt.

Teater- och genusvetaren Tiina Rosenberg har gjort ett riktigt mastodontarbete när hon försökt teckna teaterns hbtq-historia i ett omfattande verk på nästan 500 sidor.

Bereder plats

Boken är tematiskt snarare än kronologiskt ordnad och beskriver olika företeelser inom scenkonsten såsom drag, och redogör för olika tendenser som till exempel hur teatern har skildrat hiv, samt porträtterar olika scenkonstnärer. Bland dessa ryms både de stora och folkliga som Jonas Gardell och Christer Lindarw och mer smala konstutövare som Isabel Cruz Liljegren och Helena Sandström Cruz.

Boken håller sig inte helt inom teaterns område, utan tar även upp artister inom andra konstgenrer, som Eva Dahlgren. Men det stör inte särskilt mycket eftersom det är omöjligt att dra en absolut gräns mellan olika former av berättande. Och trots att den marginella plats som hbtq-berättelser fått ta i den trots allt heteronormativa teatervärlden till stor del har fyllts av cismäns berättelser, bemödar sig Rosenberg förtjänstfullt om att i sin redogörelse bereda lesbiska och transpersoner en plats.

En intressant frågeställning som aktualiseras även om den inte diskuteras på djupet är frågan om vem som får spela vilka roller. Många skulle nog hävda att vem som helst självklart får spela vad som helst eftersom teater handlar just om att föreställa någon annan. Men vad händer när heterosexuella cismän får spela allt ifrån homosexuella till transkvinnor medan skådespelare som de facto tillhör dessa grupper inte får några roller alls, och definitivt inte roller som heterosexuella cispersoner?

Grundlig genomgång

Rosenberg lyfter frågan om identifikation och deklarerar att den är identitetspolitisk utan det efterföljande problematiserandet eller till och med avståndstagandet från identitetspolitik som nästan har blivit i obligatoriskt så fort ordet nämns. I en mer diskuterande text hade detta kanske varit en brist, men här känns det nästan befriande.

Fast visst saknar jag ibland ett mer analytiskt och reflekterande anslag, särskilt av en skarp teoretiker som Rosenberg. Men Hbtq spelar roll är helt enkelt inte den sortens verk. Istället är det en mycket grundlig och välbehövlig genomgång av ett slag som mig veterligen inte gjorts tidigare även om intressanta nedslag förekommit.