Skrämmande läsning om pensionssystemet

2018-08-14 | Ina Blomster padlock

EKONOMI

”Jag vill skriva den här boken för att jag är så arg att jag måste dela min ilska med andra.” Det sade Inga-Lisa Sangregorio. Boken som kom ut heter Blåsningen. Den handlar om det svenska pensionssystemet, hur det kom till, om de som lurade och de som lurades. Ina Blomster har läst.

Blåsningen. Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla

Av frilansjournalisten och författaren Inga-Lisa Sangregorio

Karneval förlag (2018)

Drygt 1,2 miljoner personer får inkomstpension i Sverige. Av dem lever flera hundratusen under EU:s fattigdomsgräns, flertalet är kvinnor. Och värre lär det bli, enligt Pensionsmyndigheten. I synnerhet för kvinnor. Pensionsreformen som bländade ansvariga politiker på grund av dess matematiska skönhet har resulterat i att äldre knappt har råd med livets nödtorft. Guldkant, ha! Tandvård, haha!

Om hur det gick till när Socialdemokraterna sålde ut ATP:n, juvelen i kronan, denna s-märkta triumf i socialförsäkringssystemet till förmån för ett gamblingsystem där staten – oavsett konjunktur, börsstabilitet eller världsläge – alltid vinner med en royal straight flush, beskriver Inga-Lisa Sangregorio i sin senaste bok Blåsningen.

Det är skrämmande läsning.

1991 tillsatte socialförsäkringsministern tillika folkpartisten Bo Könberg (även kallad pappa pension) den särskilda pensionsarbetsgrupp, PAG, som kom att utreda ett nytt pensionssystem. Könberg var själv ordförande, övriga riksdagspartier representerades av Ingela Thalén och Anna Hedborg (S), Margit Gennser (M), Åke Pettersson (C), Barbro Westerholm (FP), Ulla Hoffmann (V), Pontus Wiklund (KD) och Leif Bergdahl (NyD).

Demokratiskt bottennapp

Konsensusprincipen gällde inom gruppen, de som inte ställde upp på vissa av grundprinciperna, Ulla Hoffmann och Leif Bergdahl, kallades inte till alla möten. Arbetsmarknadens parter och pensionärsorganisationerna fick varken insyn eller inflytande. Medierna hölls borta. Tre år senare presenterade gruppen sitt förslag till ett helt nytt pensionssystem.

”Detta system är som allt fler sent omsider har insett uppbyggt som ett genialt perpetuum mobile som varje år sänker de utgående pensionerna i förhållande till lönerna och dessutom – fast det är ett senare tillägg – med ojämna mellanrum hugger bort en rejäl bit med en specialbyggd giljotin kallad bromsen”, skriver Inga-Lisa Sangregorio.

Ingen i PAG ville utsätta det radikala förslaget för en valrörelse, så det brann i knutarna. Den rekordkorta remisstiden var på ett par veckor, inklusive en påsk, sedan hade departementet 14 dagar på sig att skriva den proposition som den 8 juni 1994 röstades igenom i riksdagen med 297 röster mot 19. Ett demokratiskt bottennapp.

PAG ersattes av genomförandegruppen (GG), som i sin tur senare ersattes av den ännu existerande arbetsgruppen ”för vårdandet av pensionsöverenskommelsen”, vars ordförande de senaste fyra åren varit socialminister Annika Strandhäll (S). Vad som fortfarande gäller är arbetssättet. Konsensusprincipen. Inga debatter utanför gruppen. Och noll insyn.

Demokratiskt bottennapp

Det är beskrivningarna av politikens hemliga överenskommelser, manipulationer och många mörkläggningar som är det mest chockerande med Inga-Lisa Sangregorios bok. Och hur nittiotalskrisen där människor fick lämna sina hem med bara bostadslånet som bagage och flera hundratusen miste sitt arbete var den verklighet som märkligt nog gjorde det möjligt med en överenskommelse där inte ens ett helt livs heltidsarbete garanterar pensionärerna en ekonomisk trygghet. Så här skriver en forskare som intervjuat tjänstemän som arbetat med det nya pensionssystemet:

”På grund av den ekonomiska krisen var det tidiga nittiotalet en turbulent tid i många svenska departement. Som framfördes av åtskilliga tjänstemän under intervjuerna, fanns det i statsförvaltningen en känsla av att många förändringar som några år tidigare skulle ha bedömts som omöjliga nu kunde övervägas”.

Inga-Lisa Sangregorio är en kunnig, engagerad och skicklig skribent som pedagogiskt och humoristiskt beskriver alla de märkliga effekter och orättvisor som det nya pensionssystemet fört med sig. Som hur kolossalt lönsamt det är för dem som kan att fortsätta arbeta efter pensionen, i förhållande till hur olönsamt arbetet före pensioneringen är för många. Eller hur klyftorna ökat inte bara mellan pensionärer och lönearbetare, utan också mellan yngre och äldre pensionärer. Och att det faktiskt är meningen att jag ska bli fattigare ju äldre jag blir, det kallas normen.

I det nya systemet står pensionärerna för alla risker. Staten sitter säkert. Vi andra, i synnerhet kvinnor, är blåsta. Bättre hand än the hammer är omöjlig att få i en manipulerad giv.