25 år efter massakern: mördarna går fria

2018-07-31 | Kurdo Baksi padlock

UTRIKES

Ali Çağan, ekonom och kulturarbetare i Järfälla, vittnar om hur 33 feministiska kulturarbetare, mestadels aleviter, brändes till döds i hotell Madımak i staden Sivas i Turkiet under kulturfestivalen Pir Sultan Abdal. Han var nära att stryka med. Kurdo Baksi har träffat Järfällabon som överlevde massakern som ägde rum i juli 1993 i Turkiet.

Massmordet på vänsterintellektuella, känt som Sivasmassakern, organiserades av islamister och ultranationalister medan de turkiska myndigheterna blundade. Den andra juli 1993 är ett av många sorgliga datum i Turkiets historia. Just denna dag sattes hotell Madımak i Sivas i brand – bara för att sekulära och intellektuella människor befann sig där under kulturfestivalen Pir Sultan Abdal. 33 intellektuella, två hotellanställda och två gärningsmän brändes ihjäl eftersom hjälpen förhalades av de turkiska myndigheterna.

Det var för 25 år sedan och den fruktansvärda händelsen sitter fortfarande på Ali Çağans näthinna. Än i dag söker han rättvisa för sina 33 mördade och ihjälbrända vänner. Ali Çağan är styrelseledamot för Europeiska aleviternas förbund. Aleviter är en religiös inriktning, som främst finns i Turkiet. De flesta, cirka 65 procent, är turkar och resten kurder och araber.

– Än i dag kan jag inte förstå att jag lever. Jag förlorade så många vänner, suckar Ali Çağan som talade på årsdagen av Sivasmassakern vid en minnesstund för offren på Alevistiska riksförbundets lokaler i Sollentuna utanför Stockholm.

Islamister och ultrahöger hand i hand

Allt började med att sju-åtta personer skrek islamistiska slagord utanför Cumhuriyet – restaurangen i Sivas där den vänsterintellektuella folktrubaduren Ali Çağan åt lunch med några musiker. Sedan blev denna lilla grupp inom kort några hundra personer och började gå mot Kulturcentret där en av Turkiets mest kända musiker, aleviten Arif Sağ, spelade inför en stor publik.

– När jag och mina lunchvänner fick veta att en uppretad folkmassa gått till Kulturcentret återvände jag till hotellet Madımak. Där ordnade vi ett krismöte och ringde upp turkiska ministrar som bad oss att stanna kvar på hotellet tills hjälp anlände. Säkerhetsstyrkorna skulle rädda oss.

– Men inget av löftena stämde. I stället för hjälp kom en stor grupp islamister och fascister som ryckte loss trottoarstenar och kastade dem på vår stängda hotellport. Vi byggde en barrikad i hotellet och flyttade alla barnen och kvinnorna till våningen högst upp på hotellet, berättar han.

Säkerhetsstyrkor lämnade

Genom hotellfönstren såg Ali Çağan hur de hotade kulturarbetarna inför ett brigadbefäl med en ansenlig antal soldater. Men när islamisterna skrek ”Våra soldater till Bosnien” och ”Vår soldat är bäst!” (det var under kriget på Balken; signs anm) åkte soldaterna därifrån.

Ali Çağan och kulturarbetarna blev återigen ensamma med sina plågoandar.

– Stenarna haglade. Vi stod emot folkmassan i sju eller åtta timmar. Vår situation var svår. Den enda räddningsvägen gick genom fascistiska BBP, Great unity partys byggnad (BBP är ett ultrahöger islamistiskt och nationalistiskt turkiskt parti). Och där viftade fascisterna med vapen. Plötsligt kom rök ifrån den nedre våningen. Vi började få svårt att andas. Jag sprang till fönstret för att få friskt luft. Då sade polisen (en civil polis som var säkerhetsvakt till en av artisterna) att jag skulle hoppa ut genom fönstret. Jag hamnade på fascisternas köksbalkong. Fascisterna började genast slå mina fötter med påkar.

– Andra kulturarbetare gjorde som jag och kastade sig ut genom fönstret. Sedan ljög vi om att vi inte var sekulära kulturarbetare utan vanliga hotellgäster. Vi räddade våra liv, men hade fascisterna låtit folk hoppa genom hotellfönstren hade kanske ingen av de 33 kulturarbetarna mist sina liv, suckar Ali Çağan som först genom tv-nyheterna sent på kvällen fick veta att kulturarbetarna hade bränts ihjäl på hotellet där han befunnit sig bara några timmar tidigare.

– Det var svårt att ta till sig det hemska beskedet. 33 människor mördades bara för att de var sekulära, kulturarbetare eller icke-sunniter. Vår kulturfestival betraktades som en alevitisk verksamhet. Därför kan vi ha utsatts för det brutala massmordet, säger Ali Çağan som kom till Sverige året efter.

Gärningsmännen ostraffade

Tjugo år efter massakern i Sivas lades den rättsliga processen ner, men Çağan tänker ofta på den hemska dagen. Mest av allt vill han ge rättvisa åt alla sina vänner. Därför engagerar han sig mycket för att gärningsmännen ska sona sina brott. Men det verkar vara svårt.

– Den turkiska staten bär hela ansvaret för Sivas-massakern. Gärningsmännen lever. Alevitiska organisationer har identifierat gärningsmännen som nu bor i Tyskland. Tyvärr agerar varken de tyska eller turkiska myndigheterna. Det gör så ont i mig, säger Ali Çağan med gråten i halsen.