Skogsbränder, klimat och politiska slutsatser

2018-07-26 | Annika Hirvonen Falk padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Jag är övertygad om att det val som var och en av oss gör den 9 september har större betydelse än vilket kärl mjölkkartongen landar i”, skriver Annika Hirvonen Falk (MP) som valt politiken som arena för att arbeta mot klimatförändringarna och trots allt ser skäl att känna hopp.

Annika Hirvonen Falk är jämställdhets- och hbtq-politisk talesperson för Miljöpartiet samt återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

Det härjar bränder i stora delar av Sverige. Jag sitter tryggt i min solstol och har klimatångest.

Det sägs på radion att en brand inte kan härledas till klimatförändringarna. Kanske är just det här extremvädret inte en effekt av klimatförändringarna. Det kanske är en naturlig variation, sägs det. Jag tar flera djupa andetag. Jag har klimatångest ändå.

Jag mår alltså psykiskt dåligt av tanken på klimatförändringarna. Inte alltid, men då och då slår den till med full kraft. Som nu när det brinner okontrollerat på fyra platser i Sverige, är eldningsförbud i nästan hela landet och det talas om nödslakt av djur på grund av torkan.

Vi ska inte dra politiska poänger mitt i en kris säger Ulf Kristersson. Vi ska tänka på de som släcker, de som flyr elden, de som drabbas. Och jag tänker på de som drabbas, vars pensionsförsäkringar brinner ner med skogen, de som fått lämna hus och hem.

Och så tänker jag på mina egna barn. Jag är rädd för att mina barn ska uppleva en skogsbrand. Inte som jag gör nu, genom radio och tv, utan på riktigt. Att det kommer vara deras skog som brinner, deras hem som evakueras. I framtiden kommer extremväder bli vanligare på grund av klimatförändringarna. Det vet vi, även om vi inte vet vilken katastrof som ändå hade hänt.

Jag drar politiska slutsatser. Jag beslutar mig för att resa mig ur solstolen och fortsätta agera. Då, när jag börjar jobba, lättar ångesten.

Jag bestämde mig för länge sedan att det i första hand var genom politiken som mitt arbete mot klimatförändringarna skulle ske. Vid tolv års ålder övertalade jag mamma om att jag skulle få införa sopsortering hemma och i dag sparar vi vatten, men nu som då tänker jag att det krävs övergripande beslut för att verkligen få tillräcklig förändring.

Enskilda människor kan göra mycket skillnad genom val i vardagen, men beslutet att bygga snabbtåg eller stoppa subventionerna av fossila bränslen kan bara fattas av politiker. Politiker som prioriterar klimatfrågan. Jag är övertygad om att det val som var och en av oss gör den 9 september har större betydelse än vilket kärl mjölkkartongen landar i.

Som minst klimatångest har jag efter att jag har pratat med väljare som kräver mer klimatengagemang. Ni är flera som mejlat om det den senaste tiden. Jag vill tacka alla er. Det ger mig hopp när många kräver en offensiv klimatpolitik. Samtidigt får jag fler mejl från personer som vill införa asylstopp. Jag försöker att inte föreställa mig hur världen kommer att bli om de som både vill fortsätta bränna olja och kol och ha ett asylstopp får som de vill. Det är ingen stor tröst att det förvisso ser ut som att just mina barn kommer befinna sig på den bättre sidan av gränsen…

Vi är starka tillsammans. Tusentals människor hjälper till att släcka skogsbränderna. Aldrig har EU:s civilskyddsmekanism agerat så kraftfullt som nu. Sju länder är med och bidrar till brandbekämpningen hos oss här i Sverige. Vi vet att människor vill ställa om till ett hållbart samhälle och att de flesta till och med är villiga att avstå egen konsumtion till förmån för klimatet. Jag känner hopp.